Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

En turnering som saknar prispengar och mening

MFF åkte ur årets Europa League i sextondelsfinal mot Wolfsburg.Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
MFF:s måvakt Johan Dahlin deppar efter uttåget mot Wolfsburg.Foto: ANDREAS HILLERGREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Europa Conference League.

Det låter som en branschgala där arrangörer av logistikmässor träffas i Hannover och delar ut priser till varandra.

Men det är värre.

Europa Conference League är tävlingen som allsvenskans topplag ska skyfflas undan till för att inte besvära fotbollens verkliga makthavare.

Vinnarna ska vinna ännu mer, resten får nöja sig med att delta.

Jag måste ha varit i mina övre tonår när jag ramlade över det engelska uttrycket ”also-ran” första gången. Gissningsvis var det någon luttrad Newcastle-supporter som skrev det i en lång, missnöjd harang på ett internetforum där slutsatsen var densamma som vanligt: Livet som also-ran är inte speciellt kul.

En also-ran är en person, eller i det här fallet ett fotbollslag, som ”also ran”. När andra klubbar tävlar om titlar och framgångar kan man slutet av redogörelsen i en ganska ointressant bisats konstatera vilket lag som också sprang.

Ingen vill vara en also-ran.

Men nästan alla är det nu. Europeisk fotboll består av 54 ligor och många klubbar. De gemensamma cuperna ska vara den slutliga kraftmätningen, tävlingen man tävlar om att kunna tävla i, men det var längesedan det fanns någon vidare tävling att prata om. En mycket liten klunga tävlar om att vinna saker på riktigt, resten om att inte misslyckas för grovt medan man räknar in prispengar för att kunna återvända hem med bättre förutsättningar och dominera sin egen värld.

Uefas nya design innebär att man sanerar Champions League och Europa League. Vad vi talar om är ytterligare ett steg på vägen mot den totala cementeringen av maktordningen, i ligorna, mellan ligorna. Europeisk klubbfotboll ska för alltid utkämpas mellan fem ligor och tio till femton superklubbar, resten är i bästa fall bakgrundsrekvisita.

Uefa måste motivera sin existens

Genom att skyffla bort lagen från ligor som är sämre än 15:e bäst i Europa kan Uefa hävda en ”inkluderande” gärning, att man bjuder fler av sina medlemsländer på spännande europeiska cupäventyr, men egentligen blir man mest av med ogräset.

Klubbarna som egentligen är Champions League och Europa Leagues essens får mer. Uefa behagar de institutioner som det europeiska fotbollsorganet behöver hålla sig väl med för att i alla fall motivera sin existens en liten stund till.

För det är vad detta är. I tider av strider med Manchester City och korruptionsanklagelser mot Paris Saint-Germains starke man Nasser Al-Khelaifi ser alla hur lite makt Uefa egentligen har över sina starkaste medborgare. Med den här sortens omfördelning ber man egentligen om att få fortsätta finnas. Uefa slåss för sitt liv. Det enda som gäller är att kratta mer för fotbollens verkiga makthavare i Manchester, Turin, München, London, Madrid och Paris.

För Sveriges och allsvenskans del innebär Europa Conference League att prispengarna från det europeiska cupspelet blir mindre. Varifrån de ska komma är inte ens klart, Lars-Christer Ohlsson har ingen aning. Därmed isoleras svenska klubbar i stor utsträckning från den i sammanhanget lilla summa pengar som Uefa tidigare avsatt för mindre ligor, och klyftan växer. 

I Sverige har vi inte sponsoravtal med globala kraftverk till varumärken eller en tv-publik på andra sidan jorden som vill betala. Vi har spelarförsäljningarna och prispengarna för tre lag om året. Nu ryker två tredjedelar, och därmed en av få potentiella hävstänger för svensk fotbollsekonomi.

Har förändrat sporten i grunden

Det här är en del av ett ganska stort problem, som jag ser det.

Fotbollen tycks ganska splittrad inför den extremt påtagliga skiktning som numera präglar sporten, men det går bara åt ett håll. Skillnaden mellan klubbarna och ligorna som har och klubbarna och ligorna som inte har är enorm och blir hela tiden större. Det finns de av oss som tycker att det är tråkigt, och det finns de som nöjer sig med att samma lilla grupp av lag gör upp om titlarna år efter år, som tycker att det är spänning nog.

Vinnarna och förlorarna på koncentratet av framgång och kapital har förändrat sporten i grunden. För varje årtionde minskar antalet klubbar som vinner en titel eller går till europeiskt cupspel, och lagen som vinner gör det med allt större marginaler. The Independent publicerade nyligen en kartläggning av symptomen som den europeiska fotbollens extrema ojämlikhet ger uttryck för. 

I publiceringen exemplifierar författaren Miguel Delaney bland annat vad som hänt bara det senaste decenniet:

Andra gången ett spanskt lag vann trippeln

Första gången ett tyskt lag vann trippeln

Första gången ett italienskt lag vann trippeln

Första gången ett engelskt lag tog en inhemsk trippel

Tre franska inhemska tripplar på fyra år

Tre raka Champions League-titlar för samma lag för första gången på 42 år

Första gången ett lag når 100 poäng i Spanien, Italien och England.

En obesegrad säsong i Italien, Portugal, Skottland och sju andra europeiska ligor

I 13 av Europas 54 ligor pågår just nu den längsta titelsviten eller perioden av dominans i historien, skriver han. Poängsnittet för ligavinnaren i Europas fem stora ligor har ökat för varje decennium.

Poängsnitt för ligavinnarna i de fem stora ligorna

ENGLAND

1990-99: 79

2000-09: 88

2010-19: 89

 

SPANIEN

1990-99: 80,5

2000-09: 79,3

2010-19: 94,3

 

ITALIEN

1990-99: 79,4

2000-09: 85,1

2010-19: 89,3

 

TYSKLAND

1990-99: 68,2

2000-09: 72,2

2010-19: 81,8

 

FRANKRIKE

1990-99: 78,1

2000-09: 77,3

2010-19: 86,6

Så här har det inte alltid varit. Ekosystemet som gav fotbollen en oförutsägbar dimension är trasigt.

I ljuset av den här utvecklingen brukar många påpeka saker som att Leicester City faktiskt vann Premier League 2015/16 och använda det som ett exempel på att ”allt kan hända”. Man menar att den som sörjer framgångsmonopolet är onödigt gnällig. I mina ögon är det ungefär som att diskutera klimatförändringar, peka på de senaste 300 årens uppvärmning av planetens medeltemperatur och sedan möta argument om att det faktiskt snöade i förra veckan.

Vi har tyvärr ett liknande mönster i allsvenskan, som traditionellt sett varit öppen och en liga där skickligt sportsligt hantverk belönat sig. Det har spelat klart mindre roll om din klubb kommer från Kalmar, Degerfors eller Stockholm än vad det gör nu. Av totalt 40 topp-fyra-placeringar mellan 2001 och 2010 tillföll 24 lagen från Stockholm, Göteborg och Malmö. Mellan 2011 och 2019 är det redan 27 av 36. Bara IFK Norrköping ser ut att realistiskt kunna hindra ytterligare fyra klubbar från storstäderna från att sluta topp fyra säsongen 2020. Det senaste laget som slutade topp fyra och inte var Norrköping eller kom från en stortstad var Elfsborg, som kom fyra 2015.

Hur kommer nästa tioårsperiod att se ut?

Vi är också här för att stanna

Jag tror att alla anar svaret, i synnerhet nu när bara ett lag om året kan ta del av europeiska prispengar värda namnet. 

Europas elitklunga är inte intresserad av dynamik eller platsbyten, inte Uefa heller. Vi har nu ett system byggt för att den egenmäktiga skaran ska slå vakt om sitt övertag för alltid. Det går så klart att förstå varför, men det går samtidigt att undra vad vi har framför oss, vad det gör med sporten.

I slutet av säsongen 2021/2022 kommer säsongen att avslutas i maj, precis som vanligt. Jag sätter mina pengar på att vi gratulerar Juventus till segern i Serie A, Paris Saint-Germain till titeln i Frankrike, Bayern München i Tyskland, Real Madrid eller Barcelona i Spanien och Manchester City i England. Ingen kommer riktigt att komma ihåg vem som kammade hem den där tredje turneringen som saknade prestige, prispengar och mening.

Och just det, vi sprang också.