Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

En styrka – men inget som doftar SM-guld

Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Dåliga nyheter för AIK: Det blev fel från början den här gången också.

Bättre nyheter för AIK: Det gick att rätta till igen.

Fem mållösa halvlekar avslutades med en traumatiskt dålig öppningsakt mot Sirius – sedan väckte svenska mästarna sig själva.

En glödande gloria runt en svart fläck. Inte många kan ha missat veckans stora astronomiska nyhet, mänsklighetens första bild av ett svart hål. Bakom den banbrytande händelsen ligger forskaren Katie Bouman, 29. Det är 40 miljarder kilometer brett och ligger 500 miljoners biljoner kilometer bort.

Ungefär lika långt bort kändes ett mål när AIK spelade fotboll under sina 45 inledande minuter mot Sirius. Likheterna mellan de svenska mästarna och Katie Boumans mästerverk upphörde inte där. Resultatraden 0-2-1 och målskillnaden 0-1 efter fem halvlekar fotboll i allsvenskan 2019 var ungefär så nära en avbildning av samma rymdfenomen – ett svart hål – som homo sapiens hade kommit innan den amerikanska vetenskapskvinnan äntligen visade oss hur det ser ut på riktigt.

Om den här eftermiddagen hade avslutats i den tillvaron hade saker blivit stressiga här, men utbuade och utspelade lyckades de regerande mästarna resa sig. 

Det var nog på det hela taget inte prestationen de ville ha, men det var resultatet de behövde, och det vaskades fram med hjälp av en lagkapten som av någon anledning fortfarande inte får vara med från start. 

Precis som mot Norrköping blev det här en kamp för att ta sig ur ett grepp AIK inte trivdes i, men återigen lyckades Rikard Norling ta sig loss från det med sitt lag helskinnat. Om något är det ett kvitto på att han och hans spelare står kapabla att förändra matcher när det behövs, men frågan är hur många gånger de orkar klättra upp ur gropar de tycks gräva åt sig själva.

En bedrövlig halvlek av AIK

Tillbaka till stunden innan det löste sig: Trauma till tonerna av burop. 

Det var länge, länge sedan AIK gjorde en lika bedrövlig halvlek som den man serverade sin hemmapublik under matchens öppningsakt här. Sirius rullade in på Nationalarenan och kontrollerade precis allt. Man var nära att öppna hemmalaget vid två-tre tillfällen och skaffade sig tillräckligt många målchanser från fasta situationer för att förtjäna ledningen med i sämsta fall 1-0 i halvtid, i bästa fall ett eller två mål till. 

Henrik Rydström och Mirza Jelecaks lag hade matchplanen och inställningen och ja, allt. Man var etta och tvåa på varje boll, lugna, modiga och fulla av intentioner. AIK:s försök till omställningar hanterade man med enkelhet (förutom en sorts förprogrammerad taktik som gick ut på att vrålkapa Jack Lahne vid varje tillfälle). De få gånger Sirius råkade i problem var man sina egna bekymmers arkitekter, ett och annat uppspel gick snett, vilket bjöd AIK möjligheten att såra gästerna, men det saknades skärpa.

Faktum är att det mesta saknades. Norlings överdrivet negativa ansats till matchen var ett problem, det livlösa försöket att utföra den av hans spelare ett annat. AIK blev både lättlästa och passiva. Man kom inte åt Sirius utan boll, och med den försökte man söka en frenetiskt djupledslöpande Lahne. Han såg väldigt grön ut, Lahne, och hanterade uppgiften med osäkerhet och tveksam timing, vilket inte är konstigt, han är ju 17 år och har varit här i tjugo minuter.

När halvleken led mot sitt slut skickade Philip Haglund in ett ledningsmål som hade börjat kännas oundvikligt. Buropen dånade från alla håll och kanter, och i ögonvrån lade Henok Goitom benen i kors på bänken.

Goitom blev katalysator

En väckarklocka, någon? 

Jo tack. Att döma av bilderna som kablades ut från AIK:s omklädningsrum hade Rikard Norling utlöst ett flyglarm om det varit tillgängligt. Det flög vattenmuggar och togs i från tårna.

Och det hände något. 

Andra halvlek hann knappt komma i gång innan Rasmus Lindkvist gick sönder. Norling tog tillfället i akt och roterade upp på en 3-4-3-liknande formation med Elyounoussi till vänster och kapten Henok Goitom introducerad på planen. Det gjorde någonting med spelet, som innehöll större mått av desperation och fick liv på ett annat sätt, och det föranledde kvitteringen från Chinedu Obasi som fick nicka in 1-1 tämligen enkelt på bortre stolpen.

Vändningen handlade dock inte bara om inställning. Norling släppte på spärrarna och skickade in Silva för att skänka ännu mer offensiv tyngd åt sitt lag, men det var med Goitom i handlingen som det infann sig en annan dimension i AIK:s spel. 

Att han bänkats till förmån för Lahne, som påpassligt rakade in segermålet, känns rent utsagt besynnerligt. Han var själv en hårsmån från att nicka in 2-1 direkt efter kvitteringen, men framför allt började han öppna upp ytor åt sina medspelare med sin rörelse, sin press och sitt lugn med bollen.

Scenförändringen hade en katalysator med nummer 36 på ryggen, men frågan är om den hade behövts med i samma utsträckning med Goitom på planen från början.

Mer nöjda med resultatet än prestationen

Sirius? De kroknade något efter halvtid, såg tröttare och lite försiktigare ut, men kan ändå ta med sig det mesta förutom resultatet. Rydströms ambitiösa passningsspel flyter redan bra, man kan hämta självförtroende ur den här insatsen, och hade det inte varit för Karl Larsons stolpträff på övertid hade man dessutom haft en utmärkt poäng att resa hem med.

Det heter ofta att prestationerna är viktigare än resultaten så här års, att insatserna ska glida över i resultat med tiden, att man vill se att man är på rätt väg.

Om Sirius är mer nöjda med insatsen än resultatet här borde det omvända gälla AIK. Det finns naturligtvis en styrka i att reparera de skador man åsamkar sig själv, men att börja matcher med att lägga krokben för sig själv är ingenting som doftar guld.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!