Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

En rekrytering som kan bli riktigt bra

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Özcan Melkemichel. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

Se upp för den trojanska hästen!

Eller?

Nja. Djurgården rekryterar en tränarduo med alldeles utmärkta meriter.

Avfärda inte Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf som svartgula agenter.

Det var tydligen dags.

Inte för att Özcan Melkemichel hade gjort ett dåligt jobb, för det hade han ju inte, utan det var dags av andra skäl.

Förändringens vindar drar genom Djurgårdens IF, och frågan man ställer sig är hur länge? Hur länge kommer klubben att gå i väntan på en ny verkställande direktör? Hur länge kommer Djurgården att arbeta med att stöpa om sina strategier innan det syns? Hur länge orkar Bosse Andersson dygnetruntjobba för att hålla ihop sin klubb? Hur länge hade det varit rimligt att knyta ned Özcan Melkemichel för att bogsera laget genom den här perioden?

Där någonstans fanns mitt svar på varför han borde ha stannat kvar, jag trodde verkligen att han behövdes. Djurgården post-cuptiteln har varit en besynnerlig historia, en trupp med stora behov, bestående av spelare som valt att uttrycka behoven under pågående match och ett fotbollslag som betett sig smått schizofrent. Ena veckan fullständigt likgiltiga inför utmaningen som stundat, nästa vecka med inslag av det som slutade trea 2017 och vann sin första titel på många år i maj.

Från utsidan ser det hårt ut. Özcan berövades på nödvändiga förstärkningar längst fram i planen, han begränsades av en obalanserad trupp med utgående kontrakt och pensionsdatum som kröp närmare, men han hade ändå två meriter att vifta i ansiktet på sina överhuvuden. 

Det var nog också anledningen till att Djurgården först ville förlänga. Även om spelet och resultaten haltat under hösten, även om Özcans lösning på svårigheter att bryta ned motståndare i sista tredjedelen ofta har varit “mer kvalitet”, har man inte trampat igenom. Özcan har med andra ord levererat ett ledarskap som garanterat att klubben kommit snabbt på fötter efter tunga nederlag under svåra tider, i stället för att vada genom långa formsvackor.

En fantasi som hör hemma i fantasin

Özcan out, och in?

Hela Sirius. På ett sätt är det så. Med hjälp av en lojal spelarkärna har Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf lotsat sin klubb upp från division 1 till allsvenskan. Tillsammans har de utfört alla möjliga uppgifter inom den sportsliga organisationen, och gjort det med bravur. Sirius debutsäsong i allsvenskan var fenomenal, ett färdigt fotbollslag som skulpterats i lugn och ro, hjälpt av utmärkt scouting och en strålande förmåga att avtäcka potential i unga spelare.

Vi kommer tillbaka dit, till varför jag tror att det här är en riktigt bra rekrytering av Djurgården, men det finns ju även ett annat ämne som äter sig in här. 

Lagerlöf och Bergstrand har fört Sirius från division ett till allsvenskan. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Själv tror jag att idén om Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf rider in på Kaknäs som en trojansk AIK-häst, redo att kasta sig ut med svärd och sabla ned hela bygget för att sedan trava vidare till Karlberg och göra high-five med en gapskrattande Björn Wesström är en fantasi som hör hemma i just fantasin.

Jag fattar allt, det gör nog vem som helst. Jag fattar känslan av stamtillhörighet, i Djurgårdens fall att betrakta en AIK-ikon som en förpestad fiende här. Det är naturligtvis en central ingrediens i fotbollen, inte minst i Stockholm, men den har en lång historia av att trumfas av karriärism och professionalism. 

Spelare byter mellan rivaliserande klubbar för att det kan gynna deras möjligheter att vinna saker. Tränare som spelade i en klubb tar rodret i en annan. Man ser om sitt hus, man behåller sina känslor, men man har en yrkesstolthet att värna om, och för Djurgården vore det därför ett misstag att diskvalificera den här duon av sådana skäl, alternativen som är lika aptitliga är nämligen inte otaliga.

Skepsis övergår med jämna mellanrum även i paranoia, men här behöver den stanna vid en gräns. Det finns nämligen ännu större skäl att blicka framåt mot den framgång Bergstrand och Lagerlöf kan ge Djurgården, än att ge näring åt misstankar.

Inte enklare – men inte samma sak

Arbetet i Sirius bär likheter med andra små framgångssagor i svensk fotboll de senaste åren. Resan uppåt i seriesystemet gick parallellt med Graham Potters Östersund, men Sirius debutsäsong i allsvenskan var faktiskt ännu bättre än ÖFK:s, trots skador och spelarförsäljningar.

I analysen av deras väg framåt går det även att dra en parallell till de numera häcklade rekryteringarna av Poya Asbaghi och Jimmy Thelin, där intentionen från IFK Göteborg och Elfsborg i mitt tycke var uppfriskande och banbrytande, trots det inte lika lyckosamma utfallet. J-Södras färd från superettans undre halva till allsvenskan (där man dessutom klarade sig kvar ett år utan stora investeringar) var intressant eftersom den byggde på stort utvecklingsfokus av befintligt spelarmaterial och spelmässiga konkurrensfördelar, saker som inte gick att härleda till klubbens budget. Gefle och Dalkurds framgångar under Asbaghi hade liknande drag. Detta, i mina ögon, gjorde rekryteringarna spännande eftersom hantverket och metoden bakom detta hade identifierats, snarare än erfarenheter från allsvenskans topplag, vilket tidigare varit en trend.

Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN

Det har gått...sådär för både Asbaghi och Thelin på Västkusten, och där finns väl farhågan även här. När förväntningarna och resurserna blir större är det inte världens enklaste sak att reproducera sin framgångsformel från de lugnare miljöerna. Det är inte nödvändigtvis enklare att tälja fram en André Calisir på Strandvallen eller en Christer Gustafsson på Studenternas än att använda mer pengar, men det är inte samma sak. 

Får inte se svartgula spöken

Samma utmaning som de drabbats av drabbar nu Bergstrand och Lagerlöf.

I Sirius har man kunnat snickra i lugn och ro, flytta laget från låga nivåer till något högre och se skillnad i resultaten. I Stockholm väntar en klubb med över 80 miljoner kronor i eget kapital om jag förstått saken rätt. Det som gör steget några procent enklare är eventuellt att Djurgården blickat mot Sirius en hel del de senaste åren. Man hämtade Kerim Mrabti och Elliot Käck därifrån redan när laget var i superettan, Johan Andersson i år. Man har Johan Arneng i styrelsen, med eget förflutet i Sirius och god insikt i arbetet som pågår i Uppsala – man vet med andra ord precis vad man får.

En annan utmaning nu blir att ge “Kim och Tolle” (det låter som en barnbok om två hundvalpar som rymt och ska hitta hem, jag vet) mandat. Duons egen förmåga att identifiera spelare som passar deras önskade spelsätt var en stor framgångsfaktor i Uppsala – den kan nog behövas i Stockholm också, där Bosse Andersson tidigare varit bra på att styra kosan åt sitt eget håll.

Men Djurgården är mitt i en period av förändringar, om man tillåter ett par till och inte ser svartgula spöken tror jag att den här rekryteringen är en som kan bli riktigt bra.