Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

En laddning av ren och skär ångest detonerade

AIK slog Helsingborg med 2-0.Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES/MAGNUS LILJEGREN MAGNUS LILJEGREN
Bartosz Grzelak fick fira sin första seger som AIK-tränare. Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES/MAGNUS LILJEGREN MAGNUS LILJEGREN

Ett litet steg framåt, ett litet ögonblick att hämta andan.

Efter att ha stått stilla, backat och lagt sig ned fick AIK äntligen ordning på fötterna.

Och som det hördes vilken laddning av ren och skär ångest som detonerade när Karol Mets nickade in 2-0. Vrålet ekade från kortsida till kortsida, AIK kände andrum, inte bara i matchen, utan hela tillvaron. Bartosz Grzelak pekade på sin estniske försvarare och lät blicken vandra längs...ja, vad det nu var? 

Nationalarenans gräsmatta var så illa tilltyglad att man hade svårt att slita blicken från den. Vet vi att Sweden Rock Festival inte har arrangerats här inne i hemlighet? Hur som helst, AIK:s säsong har ju som bekant varit allt annat än en festival, men här klev man ut med ny energi och spelade med något så sällsynt som ett naturligt självförtroende. Mittfältarna vann boll högt, nästan alla spelare såg ut att ha några procent mer timing i ungefär allt de gjorde och det hann till och med missas en och annan målchans innan Sebastian Larsson – trots att han kom ur vinkeln – klipskt prickade nättaket bakom Alexander Nilsson på Kolbeinn Sightorssons djupledsboll.

Det manades till mer av samma vara från bänken, och mot ett handlingsförlamat Helsingborg såg det ut som om en islossning kunde stå på agendan, men dagens svartgula momentum ebbade ut efter ett gäng konstiga Adu-skott från distans. Istället bjöds vi en ganska trött andra halva av öppningsakten, utkämpad mellan två lag som slet med rytm och halkade på tuvor. 

Mellberg var tyst

Ju längre halvleken led, desto mer tvingades AIK till reträtt ned mot eget straffområde, vilket tillät Helsingborg att kliva framåt en smula, men utan att skapa något som såg ut som en målchans. Frågan är vad som är mest oroande, att det ser ut som det gör eller att Olof Mellberg håller på att både tystna och förbli sittande. I stunder då Helsingborg inte haft mycket – det har varit många – har de haft Olof Mellbergs ilska och frenesi malande i öronen. Utan den ser det tomt ut.

Varit svårt för AIK hela året

Han reste sig inte heller när Karol Mets knoppade in 2-0 några minuter in i andra halvlek, men det gjorde Bartosz Grzelaks bänk som flög upp i ett unisont tjut.

Därifrån bytte matchen skepnad för gott. För allt vad som går att skaka på huvudet åt med Helsingborgs säsong är det en sak laget ska ha beröm för, och det är förmågan att äta sig tillbaka in i matcher man ser ut att ha förlorat. AIK behövde vara på sin vakt.

Mycket riktigt fick också Mellbergs (han reste sig och började skrika lite i andra halvlek) lag till en period av förbättringar. Martin Olsson skickade ett utmärkt inlägg rakt på Van den Hurks panna, men bollen smet utanför. Gästerna fortsatte att visa livstecken, bjöd AIK på ytor (Bahoui missade ett friläge och Abraham stoppades av Nilsson från nära håll) och pressade på, men hemmalaget klarade av att omgruppera, spela en annan match än när man var som bäst i inledningen och skydda sitt eget straffområde. Det kan låta som en enkel plan att följa, men att göra enkla saker bra har varit nog så svårt för AIK hela året. 

Möjlighet att bryta mönstret

Här fick man 90 minuter av grundläggande kompetens att ta med sig vidare in i säsongen, att bära med sig i minnet. Det räcker så klart inte till någon fullskalig reparation, men det känns som ett ögonblick de knappast klarar sig utan som saker är. Ledningen har gjort saker med tränarposten och nu har man även gjort saker med spelartruppen. 

Om ingetdera inneburit en energiskjuts eller poäng hade hösten lätt kunnat bli förtvivlad bortom fantasi, men nu tar Grzelak och hans spelare ett litet steg framåt med en efterlängtad möjlighet att bryta mönstret.