Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

En kraftig prövning – AIK redo att krönas

Adu fick rött kort. Foto: ERIK SIMANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Men AIK vann ändå. Foto: ERIK SIMANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

ÖSTERSUND. Tre raka utan seger, två startspelare avstängda och en utvisning efter tre minuter.

I Jämtland väntade ett lackmustest värdigt ett svenskt mästarlag.

Svaret?

AIK är redo att krönas.

Och för att inte dra ut på det kan vi börja med att konstatera att sällan, sällan har ett billigt rött kort känts så dyrt.

Benet var sträckt, dobbarna i låret på Rewan Amin. Det var inte speciellt snyggt eller smart att ens ge domare Strömbergsson möjligheten att välja färg på korten, men det var en vårdslös aktion snarare än våldsam, ett klantigt försök att ta bollen med olyckligt utfall, och även om jag inte vet om sådant spelar roll, det verkar variera, så var det efter tre minuter.

Hur som helst: Den stora domar-medie-förbundskonspirationen som arbetar systematiskt för att sabotera för alla i lag i världen hade i alla fall bytt sida sedan i måndags om jag har förstått saken rätt.

Enoch Kofi Adu åkte ut, han vred sig i plågor, rullade runt, slet sig ur Heradi Rashidis försök att tygla honom, som om han skulle skiljas från honom och kanske aldrig se varandra igen – men det är väl sannolikt att bilderna i hans huvud visade hur han skulle bli ihågkommen här, vilken hans roll skulle bli när historien om guldstriden 2018 skrivs.

Det såg ut som ett tidlöst ögonblick, ett vi skulle minnas av en helt annan anledning än den som nu åker med AIK hem till Solna från Jämtland.

Mästare ska ju gärna ställas mot väggen. Med undantag för sin dramatiska upptakt på säsongen när spelare försvann till höger och vänster har AIK haft båda händerna på ratten hela vägen, det har känts så kontrollerat, en serieledare i vilopuls som bara bogserat hem trepoängare efter trepoängare efter sommaruppehållet, trygga i sin spelmodell, i sin karaktär, i sin truppbredd, förmåga, spets, lägstanivå, you name it.

De senaste veckorna har man prövats. Först av bra motståndare, sedan avstängningar och sina egna nerver – men ingenting liknade det här. 

Det här var kluringen på sista sidan, en enorm uppgift mot ett blodtörstigt Östersund som gnuggade händerna.

Ut på andra sidan kom någonting som såg ut som guldmedaljörer.

En spelare såg mer redo ut än alla andra

Precis innan spektaklet blåstes i gång tog en speaker här mikrofonen, kallade till sig ÖFK:s tränare Ian Burchnall och skojade till det lite:

– AIK are a skillful team, but can they do it on a cold Thursday night in Östersund?

Jag minns inte vad Burchnall svarade, men i hela det där skämtet, hämtat från britternas tendens att ifrågasätta om till exempel Leo Messi skulle kunna prestera om det regnade i Stoke på en tisdag, fanns en spaning som landade rätt bra: I efterhand var det svårt att föreställa sig en lämpligare formulering för att beskriva det som skulle möta gästerna här.

Det röda kortet gav matchen helt andra förutsättningar än de vi väntade oss. AIK kom hit för att spela som de alltid spelar men fick göra något annat. En spelare i bortalaget såg mer redo ut för uppgiften än alla andra: Per Karlsson var ensam i kortärmat utan underställ – men i själva spelet var det en annan som reste sig över resten.

Har mognat betänkligt

Sannolikt har AIK:s nummer sju inte speciellt många framträdanden kvar i svartgula färger, men Kristoffer Olsson växer för varje bollkontakt. Här var det han som var skillnaden, först med genombrottet som gav bortalaget hörnan till 1-0, inskarvad av Panos Dimitriadis, kraftigt förbättrad från senast, precis som den lysande Heradi Rashidi.

Östersund hade haft massor av boll, men det var ungefär det man hade. Som mest stressade hemmalaget Oscar Linnér till en utboxning. När Olsson rann i väg igen efter en hörna hamnade man fel igen, rensade slarvigt i gapet på Henok Goitom och släppte en dålig retur till Elyounoussi. 

Farten och kontrollen visste vi att Olsson behärskade, men disciplinen och modet som han använde för att tvinga fram AIK:s mål var egenskaper som signalerade att det här är en spelare som mognat betänkligt.

AIK står redo att krönas

Östersund gjorde nya försök med samma sak i andra halvlek: Man belägrade en djupt sittande mänsklig sköld i vita bortadräkter. AIK varierade mellan någon sorts 5-3-1-formation och att dra ned Goitom i ytan framför backlinjen. Det blev inte mycket av hemmalagets försök, svårigheterna att flytta Norlings rigorösa niomannaförsvar är inte speciellt tacksam, speciellt inte när det har fått mental ammunition av en upplevd orättvisa och leder med 2-0.

Man fick oväntad hjälp till slut. 

Ett hoppfullt framlägg dalade in mellan Per Karlsson och Oscar Linnér. Något brast i kommunikationen och Karlsson av alla människor, lika pålitlig som det smått vansinnga tröjvalet antydde fram tills dess, drog till med en utsökt lobbnick över sin egen målvakt.

Det betydde något. Hemmaforceringen fick liv och halvchanser blandades med bättre, bland annat ett avslut från två meter från Mukiibi rakt i Linnérs mage. AIK:s målvakt hade redan mörbultats av stolpen och hade ont i en ljumske, men reste sig på nytt.

Han skulle inte få mer stryk, och Östersund skulle inte åsamka AIK mer skada heller.

Det största karaktärstestet kanske AIK klarade när man klarade sina förluster förra vintern, men det här var en kraftig prövning av laget som växte fram ur det ödet. 

På söndag står det redo att krönas.