Noa Bachner
Passande nog fick vi se det med egna ögon i kväll.
Scenförändringen från den sorgsna historien i Wien var total i 45 minuter. Janne Anderssons nya nya nya Sverige med publik, expert och sociala-medier-favoriter på en massa positioner stormade ut på Nationalarenan med kniven mot strupen. Nerver? Press? En motståndare som mosat dem för bara några månader sedan? Det syntes inte.
Frontfyran såg direkt skräckinjagande ut. Österrike kunde inte ta bort hotet eftersom det kom från alla håll. Dejan Kulusevski måttade världsklassinlägg från straffområdets högra hörn, Alexander Isak smög runt mellan röda tröjor, och som plogmaskin åt hela gänget: Den hänsynslöse Viktor Gyökeres, redo att platta till allt i sin väg.
Chanser saknades inte heller. Gyökeres pressade sig in i straffområdet och sköt. Isak nickade ett Forsberg-inlägg på Alexander Schlager. Gyökeres gjorde samma sak på ett annat från Ken Sema. Kulusevski skickade in en kanonboll som Isak stötte utanför. Sverige vände spel, hotade från båda kanterna och centralt. Både Jens Cajuste och Albin Ekdal vann tillbaka bollen – och det var farligt mest hela tiden utan att Emil Forsberg gjorde allt själv, något som inte inträffat mot bra landslag på länge.
För det är vad Österrike är, ett bra landslag, men inte heller det syntes, och det var på grund av vårt utskällda gäng.
Allt kollapsade på tre minuter
Och sen kollapsade allt på tre minuter. Matchen, EM-kvalet, en hel förbundskaptenssepok. Det här var en fråga om att vinna eller försvinna, och Sverige försvann.
Exakt vad som hände? Jag vet inte. Det sköra svenska landslaget hände, tyvärr. Igen. Hela deras insats rämnade, och det var inte mycket som krävdes. Österrike lättade in ett inlägg som Michael Grigoritsch, stillastående i ett annars gulklätt straffområde, knoppade in med enkelhet. Spelet hann knappt återstarta innan Marko Arnautovic rakade in tvåan efter stressiga beslut, dåliga rensningar och förvirring. Sverige försökte nyktra till men såg konsumerade ut av sin pågående katastrof, blev nedsprungna igen och åkte på ett tredje från straffpunkten (Isak Hien gjorde inte karriärens bästa halvlek).
En ny förbundskapten behövs
Och det var det, en otillräcklig prestation av ett otillräckligt landslag, oförmöget att hantera motgångar eller hitta ut ur onda cykler. Att det skulle ha något i EM att göra går inte att ens börja diskutera, det syntes på läktarna medan de tömdes under den andra halvleken. Inte många tror på det här.
Därför går ridån ned nu. Den här eran är över. Det värsta? Det kändes odramatiskt, som något som hänt ganska länge, en sorglig men väntad upplösning på en dyster sluttamp, en kärlekslös avskedsföreställning för en förbundskaptenen som har slitit med allt. Spelet. Kritiken. Resultaten.
För så här dåligt är inte Sverige. Att landslaget inte klarar av att sluta före Belgien och Österrike i ett EM-kval kan självklart hända, båda lagen har kanonspelare på en massa positioner, men det kan inte ske på det här sättet, utan blir i stället omöjligt att försvara ett kvalspel som lämnar Sverige så här söndertrampat, många mil efter lagen som skulle vara huvudutmanare, med så klara förluster på vägen.
Sedan hösten 2021 har Janne Anderssons lag förlorat viktiga VM-kvalmatcher mot Georgien och Grekland, missat VM efter ett nederlag mot Polen, blivit överkörda i Serbien och förlorat håglöst hemma, manglats på Friends av Belgien, förlorat två gånger mot Norge, kryssat hemma mot Slovenien, åkt ur sin Nations League-grupp och nu förlorat klart mot Österrike två gånger. Det finns en rad omständigheter som nyanserar den berättelsen, men så ser en återvändsgränd ut.
Meningslösa minuter i Azerbajdzjan, en irrelevant historia mot Estland, inget att spela för i Belgien. En beckmörk landslagshöst väntar. Likaså en ny förbundskapten.