Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

En dålig idé som har stora blinda fläckar

En funktionär skottar bort snö från läktaren inför den allsvenska premiärmatchen mellan GIF Sundsvall och Örebro SK 2 april 2018.Foto: ERIK MÅRTENSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det råder undantagstillstånd i svensk fotboll.

Tidstypiskt nog höjs röster för att byta kalender och börja spela allsvenskan på hösten.

Det är en ganska dålig idé – risken är att det kommer fler.

Det går undan nu. Den som har följt den politiska rapporteringen från omvärlden de senaste veckorna har sett hur makthavare på många håll flyttar fram sina positioner, snabbar på beslutsprocesser och vidgar sina befogenheter på sätt som knappt hade varit tänkbara om det inte vore för det krisläge som förlamat deras omgivning.

Vi genomlever en period av radikala åtgärder, och det ger utrymme för förändringar som kan sitta i längre än pandemin, inte bara politiskt, utan även inom idrotten. 

Vi befinner oss i en dyster och oroande tillvaro, men också ett möjligheternas fönster, vilket i dagarna fört oss allt närmare det ständigt puttrande önskemålet om att byta ut den svenska fotbollskalendern till höst-vår. 

Allsvenskans tilltänkta spelschema har kollapsat i takt med att Sverige brottas med covid-19. Fram tittar förslag om att ta chansen, som Svensk Elitfotbolls tidigare sportdirektör och tränarföreningens ordförande Stefan Lundin uttryckte det.

https://twitter.com/StefanLundin2/status/1246347835437723651

Stora blinda fläckar

Han är inte ensam. De senaste veckorna har den här viljan kommunicerats av spelare, bland annat David Fällman i Hammarby, och klubbar: Malmö FF driver åsikten kontinuerligt.

Det är ingen befängd eller galen tanke. Tvärtom, fördelarna med att hamna i europeisk rytm är uppenbara. Svenska klubbar skulle sannolikt komma in i kvalspel till europeiska turneringar med större möjligheter att planera för hur trupperna ska se ut och dessutom hamna i samma kontraktscykler som resten av Europa, bland annat.

Problemet är att hela idén har stora blinda fläckar.

Det här är en fråga som tycks drivas av skånsk fotboll i huvudsak. Traditionellt sett tycks önskemålet ingå i samma idéströmning som det om krav på naturgräs på alla arenor i landet. Det är således frågor som drivs av supportrar och företrädare för klubbar med rätt geografiska och eller ekonomiska förutsättningar. Vill man göra allsvenskan till en semi-stängd liga anpassad för storstäderna och södra Sverige och helt enkelt strunta i fotbollens framtid norröver kan man kanske vara öppen med det. För du hör aldrig förslag av den här sorten komma från en klubb norr om Stockholm.

I grund och botten är det ett överdrivet elitistiskt synsätt. Svensk fotboll ska kamma sig, hänga med bättre och sluta komma med ursäkter. Låga temperaturer och publiksiffror är något man kan välja bort. Fyll läktarna som oss i Hammarby, knäpp med fingrarna och ställa om väderleken till densamma som den vi har i Helsingborg.

Allsvenskan är inte en liten ö

Problemet är ju inte för lagen från Skåne eller Stockholm, utan för alla andra.

Alla trånande jämförelser – och det är ofta flera till antalet – med Danmarks kalender haltar. Till att börja med talar vi om fundamentalt olika klimatförutsättningar. Försämrade möjligheter till allsvensk fotboll i Umeå eller Skellefteå går att avfärda om man mer eller mindre vill dödförklara klubbar från den delen av Sveriges visioner om att någonsin spela i allsvenskan – men man behöver inte gå så långt: Det är 100 mil mellan Sundsvall och Köpenhamn.

Om Danmark kan, kan inte nödvändigtvis vi. 

Dessutom spelar det ingen roll om lag från Umeå eller Skellefteå spelar högst upp i seriesystemet. Allsvenskan existerar inte som en liten ö, utan hänger ihop med resten av svensk fotboll, och om den ska byta till höst-vår är det ju högst lämpligt om alla andra serier gör det också för att vi ska kunna ha ett upp –och nedflyttningssystem som fungerar.

Det finns flera frågor att ställa sig. Hur många står på en bortaläktare när det är tio minus? Vad händer med allsvenskans positiva publikutveckling? Så himla varmt är det inte i Uppsala året runt heller. Hur många stannar hellre hemma och tittar på hockey när det snöar? Vad betyder det för en serie att ha paus mellan november och mars? 

Hur bra brukar svenska lag egentligen vara under sin försäsong och vad får det för konsekvenser för europaspelet att börja spela på sommaren? 

Är det inte en av våra få konkurrensfördelar, att vi kommer uppvärmda in i kvalmatcherna, snarare än nedfrusna? 

Ett gyllene tillfälle uppenbarar sig

På tal om att ta chansen.

Jag tror att man generellt sett ska vara försiktig med att betrakta coronapandemin som ett fönster för radikala förändringar. Det gäller politiskt, det gäller idrotten.

Om det skulle uppstå en situation där vi får ett stort stöd för att byta till höst-vår-säsong i Sverige är det en process som behöver utvärderas och en förändring som bör genomföras i lugn och ro – inte expressbehandlas i bakgrunden medan nästan alla elitföreningar i landet slåss för sin överlevnad.

På det temat är jag mer orolig för en diskussion om 51-procentsregeln just nu. Klubbarna är sköra, precis som många svenska företag. Det erbjuder också möjligheter. Den svenska regeringen får hela tiden frågor om hur man ska skydda svenska företag och samhällskritiska verksamheter från utländska investeringar när jobb står på spel och konkurshoten tilltar.

Med svenska fotbollsklubbar på ruinens brant finns ett gyllene tillfälle att komma dragandes med idén om att tillåta privat ägande för att rädda föreningarna. Det är, i likhet med kalenderförslaget, ett tillfälle som uppenbarar sig nu.

Det finns ett skäl till att det, precis som kalenderbytet, inte övervägdes för en månad sedan.