Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Efterspelet är både pinsamt och dystert

Djurgårdens tränare Kim Bergstrand.
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN
Bergstrand efter en allsvensk match i juni 2020.
Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

Kim Bergstrand har fått befogad kritik för sitt uttalande om ledarskapet i Nazityskland.

Men vissa av reaktionerna som följt väcker frågor om hur vi värnar minnet av en 1900-talets mörkaste epoker.

I kölvattnet av Kim Bergstrands utspel om ”lärdomarna” man kan dra av nazistregimens ledarskap i 1930– och 1940-talets Tyskland intervjuades Djurgårdens vd Henrik Berggren av Fotbollskanalen.

Bergstrand, som fick befogad kritik och snabbt bad om ursäkt för sin problematiska och historielösa spaning, beskrevs som en ”god människa” av sin chef. Det är ett bekant svar, men knappast relevant. Inte många, förmodligen inte någon, tror att Kim Bergstrand är ond. Tyvärr följs klavertramp av det här slaget nästan alltid av försvarstal för avsändarens oantastliga karaktär, snarare än en diskussion om vad uttalandet i sig kan tänkas återspegla.

Det är synd. För vad var det som var problematiskt med resonemanget han framförde i Aftonbladet?

Det uppenbara, och som Djurgårdens tränare var snabb att medge, är att konstatera att Nazityskland – en brutal diktatur som bedrev en extrem politisk, antisemitisk och rasistisk förföljelse – inte är något vidare inspirerande ledarskapscase. Var utspelet, med ursäkten i åtanke, skäl nog att kosta honom jobbet? Nej.

Men därtill finns en annan diskussion att ha, och den handlar om hur minnet av nazismen och dess förbrytelser värnas i dessa tider.

En dyster och pinsam historia för fotbollen

I fotbollens värld hann den diskussionen aldrig påbörjas. Att som fotbollsintresserad följa reaktionerna har i stället varit en dyster och pinsam historia. 

I synnerhet på Twitter, som sju procent av Sveriges befolkning använder dagligen. Vad som skrivs på Twitter ska inte förväxlas med hur den breda opinionen ser ut, men plattformen har på senare år blivit ett stort och inflytelserikt forum för fotbollsdiskussioner. Inte bara i Sverige, utan överallt. 

Den här gången blev den en arena för en sällsynt begränsande och fördummande uppföljning. Dels inledde ungefär 500 supportrar till företrädesvis rivaliserande klubbar en kampanj för att piska upp lynchstämning mot Djurgårdens tränare. Ett centralt tema var att anklaga medier för att tysta ned det inträffade. Parallellt med det red ungefär lika många supportrar till Djurgården ut till Bergstrands försvar och försökte bagatellisera betydelsen av det han sagt. På denna kant riktades ironiskt nog motsatt anklagelse mot medierna, som nu påstods ”dreva” mot honom.

Det i sin tur fick ett antal sportjournalister – däribland Mathias Lühr, tidigare medarbetare på Expressen, numera chefredaktör på FotbollDirekt – att hoppa på tåget och ge eldunderstöd till föreställningen om att konkurrerande redaktioner inte tagit händelsen på allvar. I synnerhet Expressen ”vågar inte” kritisera Bergstrand, spekulerade Lühr. Det kan tyckas märkligt. Hela premissen för Aftonbladets intervju med Bergstrand och Lagerlöf var en granskning av deras ledarskapsmetoder som Expressens Anel Avdic publicerade för en kort tid sedan. I tisdags publicerade vi dessutom ett podcastavsnitt där Bergstrands uttalande kritiserades länge och väl.

Naziregimens förbrytelser instrumentaliseras

Upprördheten över det inträffade har med andra ord varit stor.

Vad har orsakat den? Är vreden ett tecken på omsorg om minnet av nazismen och dess brott?

Det hade ju varit bra, men så är knappast fallet. Nej, det här handlar till stor del om något helt annat. 

Naziregimens förbrytelser under 1930– och 40-talet instrumentaliseras eller bagatelliseras, i huvudsak för att demonstrera moralisk överlägsenhet, banka på rivaliserande fotbollslag eller plocka billiga poäng.

Temat ligger i tiden. Tendensen är svår att undgå utanför idrottens värld. På samma forum, Twitter, pågår inte minst den här veckan ett tidstypiskt och smått surrealistiskt debattliknande samtal mellan politiker, journalister och andra mer eller mindre offentliga figurer. Hänvisningar och paralleller till nazismens förbrytelser kastas fram och tillbaka, referenserna släpas vårdslöst in i olika resonemang.

I januari fick den svenska golfspelaren Annika Sörenstam kritik för att hon tog emot pris av Donald Trump dagen efter stormningen av Capitolium. I Aftonbladet gick det att läsa en krönika av Malin Wollin, som tyckte att Sörenstam gjorde helt rätt. Hon avslutade sin text med att hon själv minsann ”skulle ta emot pris från Hitler”. Meningen togs snabbt bort. 

Kanske berättade någon för henne vem Hitler var.

Bekymmersamt för oss alla

Det finns saker som förenar den politiska pajkastningen, Kim Bergstrands uttalande, försvarstalet för Annika Sörenstams Trump-pris, men även Bergstrands kritiker och försvarare: Okunskap om nazismen, den ogenerade instrumentaliseringen av den för alla möjliga syften, men även likgiltighet inför vad som händer med minnet av en av 1900-talets mörkaste episoder när den missbrukas på detta sätt.

Lättvindiga paralleller och omdömeslösa hänvisningar till Nazityskland riskerar att både förminska och förvanska minnet av vad denna stat representerade och vad dess politik ledde till, men inte många tycks bry sig om konsekvenserna. Det är bekymmersamt för oss alla.