Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Djurgårdens båda ansikten var tillbaka

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

En av Djurgårdens stora styrkor under guldåret 2019 var förmågan att spela på olika sätt.

Mot Norrköping visade sig inget.

Mot Kalmar FF båda två.

Den som såg Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöfs lag spela sig genom förra säsongen lärde sig känna igen två sorters insatser. Den ena byggde på Greppet, den samlade, dominanta kontrollen över matchen och dess utveckling, hur Djurgården malde ned sitt motstånd, passning för passning, duell för duell, inlägg för inlägg, hörna för hörna, tills det till slut inte gick att rensa bort bollen en gång till.

När energin eller förmågan saknades hade laget sina knep för att ta med sig någonting i alla fall, en tendens att börja spela enkelt för att komma ur situationen helskinnade, ganska ofta med tre poäng som resultat. 2019 innehöll en handfull matcher där Djurgården kom in fel i sitt press-spel, saknade varandra i avgörande moment, blev överspelade, söndersprungna och öppna, inte förflyttade sig i sidled, framåt och bakåt som den enhet laget är när det spelar som bäst – men ändå klarade att antingen hitta sin rytm eller genomföra matchen med mindre i anspråk. Vi fick se drag av det i premiären mot Sirius, hur hela elvan tog ett djupt andetag, accepterade en annan matchbild och hittade en tråkig men effektiv väg ut ur sina spelmässiga bekymmer, och det är en fullständigt vital plan B. 

Efter det som hände i Norrköping förra veckan började det knorras. Djurgården kunde inte ty sig till Plan A eller B, laget gick inte att känna igen. Med det kom anklagande minnesbilder av säsongen 2019 som på beställning, inifrån och utifrån. Det här var bara en tidsfråga, Djurgården var mästarlaget som haft marginalerna med sig, vunnit match efter match utan att imponera, klarat sig på fasta situationer och nu, utan sin skyttekung och bästa mittback, nu skulle verkligheten hinna i fatt.

Den bilden stämde inte innan dagens 5-0 mot Kalmar FF och den stämmer inte efter. 

Desto viktigare att Plan A fungerar

Den arbetsamma och något tursamma bortasegern mot IFK Göteborg i oktober, när Buya Turay avgjorde efter en hörna i andra halvlek, tenderar ibland att bli själva sinnebilden för laget som ”halkade” sig fram genom guldstriden, men i själva verket var det inte något genomsnitt, utan snarare ett lag med sin reservplan i högsta hugg, och det är ett karaktärsdrag så viktigt som något annat.

För att blanda sig i guldstriden även 2020 är det däremot desto viktigare att Plan A fungerar.

Dagens seger mot Kalmar var för all del ingen fullständig uppvisning av den, men ett steg på vägen, en sorts kombination av Djurgårdens olika skepnader.

Över 90 minuter innehöll hemmalagets insats allt som allt fler sekvenser med vältajmade uppspel, naturliga rörelsemönster, triggers i passningsspelet, ytterbackar som vände boll och snabb återerövring. Men Djurgården hann inte låta spelet ligga till grund för speciellt mycket, utan pressade in 4-0 innan matchen hade börjat, främst genom sin skoningslösa effektivitet på fasta situationer. Om matchen mot Norrköping saknade kännetecken från något av lagets ansikten var det här en kombination av båda. Det fjärde målet påminde om många fullträffar från fjolåret, hur det tålmodiga, planerade passningsspelet satte en ytterback (Witry) i spel i precis rätt tillfälle och hur många spelare fick olika ytor att attackera för att göra mål. Ulvestad, som avslutade anfallet, hade dessutom förmånen att skyffla in en straff och andraboll medan Jonathan Augustinsson pricksköt en frispark. 

Fasta situationer, mekaniska anfall, tre poäng. 

Inte mycket talar för att man går bakåt

Kalmar gjorde ingen dålig match, det var bara det att själva matchen nästan aldrig ägde rum, och Nanne Bergstrands lag är inte det sista som kliver av banan mot Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöfs och tycker att man förtjänat mer.

För den som sett tränarduons Sirius spela sträcker sig igenkänningen längre bak än till förra året, i synnerhet spelmässigt. Mittbackar och ytterbackar som vänder bollsida, rotation och platsbyten på innermittfältet, snabb återerövring, tålmodigt, kvävande passningsspel och – vilket blivit ett förstärkt drag under tiden på Kaknäs – skräckinjagande på fasta situationer. Den röda tråden tycks vara förmågan att hitta en väg ut ur problem och ett sätt att röra sig framåt, genom 90 minuter, genom säsonger och genom flera år. Med detta har en annan trend etablerat sig, och det är att Kim och Tolles lag kan hamna i formsvackor, men i regel inte backar i utvecklingen. Sirius åtnjöt mer eller mindre sju år av stadiga framsteg trots att man blev av med spelare. När det krisade rejält hösten 2018 hittade tränarduon ett sätt att hålla klubben över ytan.

Med det i åtanke finns inte mycket som talar för att det ska bli annorlunda här.