Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Djurgården vet att de kan vinna detta

Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: THERESE BACK / THERESE BACK/STELLA PICTURES STELLA PICTURES

Djurgården vet.

Bollvinst för bollvinst, mål för mål, nolla för nolla, seger för seger har det blivit tydligare och tydligare.

Efter 20 matcher råder inga tvivel längre.

Djurgården vet att de kan vinna det här.

Borde det vara så? Egentligen inte. 

Bäst spelare? Nej. Flest? Absolut inte. Mest pengar? Skyttekungen? Den oumbärlige spelfördelaren? 

Nej, inte ens mest rutin eller snabbhet eller mest tur har de, utan nya tränare för året och en hel centrallinje som inte riktigt levt upp till förhoppningarna eller förväntningarna. Men Djurgården har något som räcker. 

Högst upp i den allsvenska tabellen, med två tredjedelar avklarade, regerar laget med den mest gemensamma riktningen och övertygelsen: I match efter match ställer Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf ut elva spelare som har underordnat sig exakt samma idé om hur man ska göra det här.

Fem raka segrar. Tio vinster på senaste tolv. Inga förluster sedan 12:e maj. 

Att det finns en medvetenhet om varför det går så här bra har blivit tydligt i takt med att de plogat sig fram genom de senaste veckorna. Det syns på spelarna nu, de vet att de har en speciell formel att strida med, att det är deras vapen, att den är riktigt bra. Den gröna delen av synfältet på Tele 2 arena töms just nu. AFC är utklassade, men spelarna i blårandiga tröjor ser upprymda ut. Över vad? Sin upptäckt, förmodligen, sitt gemensamma fynd. Det praktiskt taget spritter av entusiasm varje gång de märker att systemet fungerar, man såg det från minut ett i kväll, och det sätter skräck i laget de möter. 

Få saker på en fotbollsplan är lika otäckt som ett lag som förstår att de har ett system som fungerar.

Turbulent dominans

Den tredje spelminuten hade knappt inletts när Buya Turay nickade in ledningsmålet efter en hörna från Elliot Käck, vars poängproduktion exploderat ju längre säsongen tagit sig. Det blev inledningen på den förmodligen mest turbulenta dominansen Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöfs lag har bjudit på den här säsongen. Efter en kvart hade man enligt min tvivelaktiga internetkälla 86 procent bollinnehav, 1-0 och fem avslut.

Curtis Edwards, nästa boll in i straffområdet, Marcus Danielson, 2-0, game med all önskvärd tydlighet over.

Därefter slog Djurgården av lite på takten och lät AFC känna sig som ett av lagen på planen en stund, men till största del pågick ett lågintensivt laborerande från hemmalaget resten av halvleken, man pillade och testade och skrämdes lite. Ett snällt sätt att säga ”vi kan göra 3-0 om vi vill”.

Gulligast den här kvällen? Mohamed Buya Turay som försöker hämta en förlupen boll i 44:e minuten. Ingen annan bryr sig. Bara Buya. Det kommer aldrig gå. Han maxlöper ändå, klarar det inte och kraschar in i reklamskyltarna som välter. Stillsamma applåder medan han försöker resa sig.

Skoningslös överlägsenhet

Levchenko i AFC-målet hade redan tvingats göra ett par högklassiga räddningar, en från Buya Turay i första halvlek, en annan från Bärkroth efter en timme, men sedan mer eller mindre slutade AFC tro på det här. Hemmalaget fick ytor och började härja fritt igen. Det dröjde inte länge innan Nicklas Bärkroth liggsparkade in 3-0 via ribban.

Stunderna av skoningslös överlägsenhet blev flera när AFC blev tröttare. Anledningarna har så klart tränarduons fingeravtryck på sig och är många, men inget tecken är så tydligt som hur ofta det här laget går att känna igen. 

Nästan varje anfall har samma karaktär: Ett tålmodigt sågande, i lagom mängd går bollen i sidled, spelare som fyller på mellan linjerna, väntar på överflyttningar, vet exakt när någon ska hota bakom, vänta, vänta, ett, två snäpp ned med bollen och sedan attack. Det blir inte alltid farligt, men det blir alltid ett angrepp, och det ser fruktansvärt ut att försvara sig emot, och det kommer från repetition.

Finns det ett bra tillfälle att möta Djurgården?

För Djurgården känns formsvackan längre bort än SM-guldet. Förhandsfavoriterna AIK och Malmö FF har därmed minst ett oväntat sällskap och problem inför seriens tio sista omgångar (kanske även Hammarby). Har man förlorat två gånger på 20 matcher och släppt in 12 mål är det inte speciellt mycket som tyder på att man är nära att rämna så totalt som Djurgården behöver göra för att försvinna från guldstriden.

Nu väntar båda två för Bergstrand/Lagerlöfs enhet, ett dubbelmöte som kan sätta den slutgiltiga kursen för serieledarnas säsong. Det ska byggas hype i en vecka nu, men för Djurgårdens del kunde de här matcherna kommit vid ett sämre tillfälle än inklämt mellan båda förhandsfavoriternas europeiska cupkval. 

För MFF och AIK kunde det stundat bättre. Om det nu finns ett bra tillfälle att möta ett lag som har kommit på att att det kan vinna hela rubbet.