Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Djurgården forsade förbi ett hinder till

Highlights: Djurgården-Helsingborg
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: GÖRAN JOHANSSON / FRILANSFOTOGRAFERNA / 410 FRILANSFOTOGRAFERNA.SE

Hur ser ett bananskal ut?

Vem bryr sig. 

Här kommer 194 centimeter guldjoker stupande mot bollen – och här kommer han igen.

Här kommer Djurgården forsande över nästa hinder. 

Här låg det i alla fall, redo att ställa till det, brungult och kladdigt. Det kändes innan det hade börjat, och det syntes när det drog i gång. Här ställdes elva fotbollsspelare i röda tröjor upp på andra sidan mittlinjen, alla redo att slåss för sin plats i Olof Mellbergs Helsingborg och ett allsvenskt kontrakt. När de kom ut på Tele 2 och spelade som om någon visat dem ljuset, då förstod även Djurgården att det kunde halkas runt där ute.

Så här ser ett bananskal ut i en guldstrid. 

Hur ser ett lag ut som klarar av att hålla balansen?

När matchklockan tickade upp på 70 minuter vände Buya Turay inåt. Från min plats på pressläktaren såg det ut som fel beslut. Jesper Karlström kom i en bra djupledslöpning. Alternativen var många. De röda tröjorna som hade ställt sig i vägen för honom var flera till antalet. Vinkeln var halvrisig. Anders Lindegaard hade varit helt fantastiskt. Djurgården hade spelat sig in i matchen. Det enda man behövde var en smula skärpa i ett läge som det här.

Men Buya sköt. Skottet gick i sidled, som en målsökande raket på väg mot sidlinjen.

Djurgården såg röriga ut

Vi visste vad som stod på agendan, vi visste att Helsingborg skulle flyga in här med ny-tränare-energi på steroider, men vi visste inte att vi skulle golvas av det rasande tempo bjöds från start.

Tre minuter in pangade Moro ett avslut precis utanför. När spelet vände var det Lindegaard som glömde bort att han inte spelar kvar i Manchester United och förvandlades till en mur. Först fantomräddade han ett avslut från Edwards från ett par meter, sedan fick han till en hysterisk reflexparad när Ulvestad bombade allt han kunde från nära håll. 

Inga konstigheter, med andra ord. Djurgården såg ut som innan förlusten mot AIK, på väg få precis det grepp om sitt motstånd som man vant sig vid här – men precis när mobiliseringen var på väg att växla upp var det Helsingborg som tog över. 

Max Svensson tog sig in i straffområdet och avslutade. Det gjorde han igen en kort stund senare efter en hafsig rensning av Witry (efter en närmast unik dribblingsräd av Holgersson). En kort stund senare var det Moro som på nytt rann igenom, men stoppades av Vaiho, som tog upp kampen med Lindegaard om ett tidigt pris som matchens spelare.

Djurgårdens insats såg plötsligt rörig ut. Den saknade tydligheten som blivit lagets signum under 2019 och präglades i stället av halvdant beslutsfattande och lågt tempo. Den som har lyssnat på framför allt Thomas Lagerlöf under säsongen har hört honom peka på lagets förmåga att spela med tålamod och inte stressa upp sig som en nyckelfaktor. 

Här såg pulsen ut att rusa.

En åttaårings självbehärskning

Det hade med ett piggt och klartänkt Helsingborg att göra. Den höga pressen tog hemmalaget på bar gärning. Den störde Djurgårdens uppspel, som blev hafsiga, långsamma och framkallade en Hollywood-passning för mycket, och den satte det tidigare så säkra försvaret under tryck på ett sätt som spred osäkerhet. 

Det slarvades, det tappades, det osade Helsingborg-katt.

Mellbergs gäng hade inte bara en plan för att såra Djurgården, de började dessutom stänga till centralt på ett sätt som gjorde de blårandiga försöken att dyrka upp bortalaget mer och mer villrådiga ju längre halvleken led, med nioåringen Armin Gigovic som imponerande ljuspunkt (han är alltså sjutton och ett halvt).

Att gästernas motståndskraft frustrerade hemmaspelarna syntes mer mot halvlekens slut. Buya Turay, som hade försökt dra isär Helsingborgs försvar med hundrafemtio löpningar, visade upp en åttaårings självbehärskning och slängde i väg en arm i ansiktet på Liverstam. När Stefan Johannesson blåste för halvtid kunde han skatta sig väldigt lycklig som inte lämnade med ett rött kort.

Lyckades bekänna färg

Djurgården hade anlänt vid en delikat tidpunkt, nämligen den där man som titeljagande lag behöver bekänna färg.

Svaret lät inte vänta på sig. Buya Turay serverade Astrit Ajdarevic till ett utmärkt läge nästan omedelbart efter återstarten, men av något skäl pendlade mittfältarens ben till Norrtälje och tillbaka innan det kom fram till bollen. Kort därefter hade han försökt slå sin sista långdistanskross för kvällen och ersattes av Bärkroth.

Djurgården behöll kontrollen, intensifierade den, drev matchen på ett sätt man inte gjorde under första halvlek och hade vågor av hård press. Helsingborg å sin sida kände hur bränslet började sina och föll tillbaka för att ägna sina återstående krafter till att bevaka krysset. 

Hemmalaget hade två spelare som såg ut att kunna avgöra. Det var dels Ring, som bröt mönster mest av alla och bland annat skickade i väg ett avslut som Lindegaard tippade till hörna. Dels Buya Turay (lysande matchen igenom), som såg lite för ensam ut lite för ofta.

In kom Kujovic och satte av mot straffområdet som om han fått höra från bänken att det bästa han kunde göra var att stå i vägen för nästa bombardemang av bortamålet.

Buya Turays skott måste han ha räknat ut en kvart innan, så väl avvägd var rörelsen som föranledde målet. Utan 194 centimeter joker att ställa i bollbanan, eller snarare fallande som en planka, med sin panna vinklad helt rätt, hade det inte blivit något av det där, men Kujovic nick var lika perfekt som förlösande.

En kort stund senare satte han tvåan av bara farten.

Forsat förbi ett hinder till

Vi visste att Djurgården hade grundspelet. Vi visste att de hade den defensiva stadgan. Vi visste att de hade lärt sig att behålla tålamodet när det behövdes, att de kunde mala ned ett motstånd som det här. 

Vi visste inte om de skulle stå pall i det här skedet av säsongen, och vi visste inte om deras nya landslagsmeriterade joker skulle ha form nog att vara skillnaden i stunder som den här. 

Nu vet vi ännu mer om serieledarna som precis har forsat förbi ett hinder till. Nu vet vi att Djurgården ser ut som ett lag som klarar av att hålla balansen även när man sätter foten på ett bananskal.