Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Det här var framtiden som presenterade sig

AIK Fotbolls årsmöte i Solnahallen. Foto: ERIK SIMANDER / BILDBYRÅN
AIK:s nya ordförande Eric Ljunggren. Foto: ERIK SIMANDER / BILDBYRÅN

Maktkamp? Kupp?

Nej, i en proppfull idrottshall presenterade sig framtiden i går.

Låt oss hoppas det, för vad än AIK:s 942 viljor starka sammanträde mynnar ut i ligger svensk fotbolls bästa möjligheter i den här riktningen.

– Jag vill inte att 0,51-procentsregeln ska gälla. Jag vill ha 51-procentsregeln.

När årsmötet i Solnahallen var avslutat efter tre och en halv timme ekade Simon Strands ord genom lokalen. Det var på många sätt hans kväll. Hans, AIK:s och svensk fotbolls. Och hans ord får gärna höras länge till.

Eric Ljunggren hade valts till ny ordförande, Per Bystedt hade tagit nederlaget med värdighet och applåderats ut ur lokalen till en stående ovation. Medlemmar från olika hörn av klubben hade framfört sina åsikter åt alla håll och kanter, blivit lite ilskna, blivit ganska glada och till och med röstat igenom idén att låta oss journalister sitta med i rummet.

Det märktes att något var i görningen.

Snöbollen sattes i rullning innan jul. De flesta som läser den här texten håller nog på AIK och kan i så fall hela historien om Simon Strands förändringsförslag, hans mobilisering av en mer betydande andel supportrar, hans aktivering av medlemsdemokratin. Låt oss trots det göra ett återbesök i den här historien, för om vi som bryr oss om svensk fotbolls välmående har tur kommer den att fungera som en referenspunkt flera gånger framöver.

 

LÄS MER: Han tar över AIK: ”Nära att börja gråta” 

Skört förtroende för Bystedt

Per Bystedt valdes till ordförande för AIK i december 2016. Hans mandat bland AIK:s mest engagerade medlemmar blev med tiden allt mindre, vilket i sin tur inte betyder att han nödvändigtvis gjorde speciellt många saker fel. För Bystedt skulle uppdraget alltid ha inbyggda hinder. Han kom in i det med en turbulent historia att både handskas med och hela tiden förhålla sig till. Det kaos som infann sig i samband med att han lämnade AIK förra gången, efter säsongen 2009, skulle alltid innebära en närhet till misstankar och skört förtroende.

Under hans år vid ordförandeposten har den närheten varit kännbar.

En katalysator för detta har varit Mikael Ahlerup och det AIK som utspelade sig under 2017.

I samband med att Bystedt valdes till ordförande hördes en hel del röster i klubbens omloppsbana som bad mig, och många andra, hålla ett öga på Ahlerups anställning. Inför nomineringen till ordförandeposten poängterades att ett val av Bystedt och den styrelse som lanserades vid hans sida med största sannolikhet skulle innebära att den, i vissa lägger mycket populäre, verkställande direktören snart skulle fasas ut.

När Bystedt väl valdes till ordförande svarade han diplomatiskt på frågor om Ahlerup och menade att de båda nu skulle "lära känna" varandras sätt att arbeta, men det dröjde bara ett par månader innan den nytillträdda AIK-styrelsen utlyste en "omorganisation" där Ahlerups roll slopades. I stället för en verkställande direktör skulle man framöver ledas av en "klubbdirektör". Man kommunicerade i samband med detta att Ahlerup inte var aktuell för rollen. 

Inte sparkad på fläcken alltså, men att Ahlerup var en ”dead man walking” gick inte att förneka. I november fick han mycket riktigt lämna sitt jobb. 

I ett öppet brev förra veckan kommenterade Bystedt beslutet för sista gången.

"Jag får också många frågor om varför Mikael Ahlerup lämnade. Man vill ha förklaringar. Jag har full förståelse för det, men kan tyvärr inte tillmötesgå dessa krav.”, skrev han.

Mikael Ahlerup, numera vd i Dalkurd. Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Här uppstår ett exempel på osäkerhet som ingen fotbollsklubb mår bra av. Glöm värderingen som Bystedt, eller någon annan, kan ha gjort av Ahlerups kompetens eller samarbetsförmåga: Om en klubbdirektör var vägen framåt för AIK, så säkert att det var tvunget att kommuniceras ut redan i april förra året, varför har man då nästan ett år senare fortfarande inte givit jobbet till någon?

Det framstår, onekligen, som om det viktiga var att flytta på den sittande vd:n, inte omorganisera. Transparens i den här processen hade till exempel varit att föredra för en styrelse som vill förtjäna mer förtroende.

Inte varit exakt här förut

I kommunikationen fanns ytterligare en försvårande parameter för Bystedt. Hans sätt att prata med AIK:s medlemmar hade inte tillräcklig räckvidd för att reparera eller upprätta de broar av förtroende som behövde existera. Samtidigt plågades klubben under hösten av vittnesmål som förmedlade bilden av en kultur där både hot och trakasserier hade spelrum – en bekant bild av bekymmer tog form.

För AIK har ju varit exakt där förut, med ett grumligt informationsflöde, med spekulationer om ”dolda motiv”, med vittnesmål om hot och trakasserier, med splittring och väldigt delade meningar om vägen framåt.

Trots kontinuitet och framgång för herrarnas A-lag – vilket nästan glöms bort i allt det här – var det inte bara upphovsmannen till det alternativa styrelseförslag, Simon Strand, som såg och kände ett behov av en nystart, utan uppenbarligen många fler. 

Det gäller inte bara AIK

När Solnahallen fylldes med en strid ström av medlemmar gick det nästan inte att överblicka den uppslutning som var unik i klubbens historia: 924 personer.

Unik eftersom AIK däremot inte varit exakt här förut.

Varför är då detta en referenspunkt för fler klubbar än AIK? 

För att den nya styrelsen och Eric Ljunggren blir en garanti för sportslig, ekonomisk och social framgång? För att man har cementerat en enkelfilig motorväg mot lycka? Konstruerat ett känslomässigt, svartgult paradis, fritt från alla bekymmer? ”Löst allt”?

Naturligtvis inte, och så har heller inte framtiden sålts in.

Det här är en referenspunkt för att ingen har varit här förut.

– Det här är en seger för svensk fotboll, konstaterade den nyvalde ordföranden när han stängde mötet, och det är svårt att inte hålla med honom.

Solnahallen under AIK:s årsmöte. Foto: ERIK SIMANDER / BILDBYRÅN

Inget paradis, kanske blir det rentutav till och med pannkaka, men en seger är det.

Den breda vilja till förändring, den nyfikenhet på vad ett styrelseförslag som är uppvuxet i helt andra rabatter än de som brukar gå segrande ur årsmöten, den tanken brukar stanna i en berusad konversation på en bar. På ett supporterforum på internet. Mellan stolsgrannar. 

Här satte den sig i långa rader och röstade.

Kanske har framtiden välsignats med en ny standard. Kanske har handlingskraften fått ett ansikte i Simon Strand. Vi lever i en tid där väldigt mycket tid ägnas åt att klaga på saker, gärna på sociala medier. Kanske är det här ett exempel på när missnöje och idéer omvandlas till konstruktivitet och proppfulla idrottssalar. 

Kanske kan fotbollens avundsvärda och vitala föreningsdemokratiska invånare titta på det här exemplet och få syn på sin egen förmåga. 

AIK är en stor klubb, men det här gäller inte bara stora klubbar, det gäller alla. Alla har möjlighet att rota runt i sin medlemsbas för att tillgodose önskemål om förnyelse och förbättring. AIK har gjort precis det: Samlat ihop sig själv med ambitionen att lämna svagheter därhän och röra sig framåt.

Vill man göra det är det bättre med 51 procent än 0,51.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!