Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Det här var en mental kollaps

Foto: / Nils Petter Nilsson/Ombrello
Foto: / Nils Petter Nilsson/Ombrello
Foto: NILS PETTER NILSSON / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

LUBLIN. Ett U21-landslag åkte till Polen för att försvara ett guld.

Ett U21-landslag imploderade när det gällde som mest: Utspelat, utmanövrerat, utslaget.

Från Polen tar vi bara med oss det som kommer eka längre än den här sommaren.

Åk hem, bryt ihop, men kom tillbaka och "kanna på".

Strålkastare, skymning, superviktigt och fotboll inramat av sin egen helighet. 

Håkan Ericson gick en stillsam promenad i mittcirkeln, kisade mot marken så där som man gör när en hel värld knastrar och allt ska avgöras, lät blicken vandra mot sin gula klack. Han kunde ha slickat sig runt munnen, det här var ju hans grej, när känslor ska kanaliseras till bragdlika triumfer.

Och sedan: Skeppsbrott.

Det här var inte det Sverige han gav till oss, det här var inte den sortens insats som karaktäriserar hans arv, det var en smärtsam, naken uppvisning av den totala motsatsen, och hur jobbigt det än känns måste man konstatera att det till viss del var självförvållat av en förbundskapten som hade…tänkt för mycket?

På pappret: Hela havet stormar.

På planen: Värre.

Kollektiv och individuell kollaps

Adam Lundqvist hade offrats, Filip Dagerstål bestraffats och ja, man var milt uttryckt konfunderad över vilka plötsliga insikter som tvingade fram de besluten. Misstag? Det får man från alla. Stabilitet? Inte lika lätt att få tag på. 

Här hade trygghet och kontinuitet och tillit och ja, välj vilket värdegrundsord du vill, varit plattformen för allt annat i flera år, men plötsligt behövdes en extreme makeover. In kom Egzon Binaku till vänster och Franz Brorsson (som spelade som en bil utan backspeglar) i mitten, och fram trädde en rå försvarslinje som plattform för något helt annat.

En kollektiv, individuell och mental kollaps.

Det började med förvirring runt en rensning, det fortsatte med en markeringsmiss och slovaker i ledning. Sveriges blåklädda motstånd osade självförtroende. Snabba, behärskade passningsmönster låste upp det gula mittfältet, individuella knep och signal-triggad rörelse satte backlinjen ur spel.

Ett, två och tre steg före ett skräckslaget, energilöst och snurrigt ”gulo-gulo”.

När Alexander Fransson skickade i väg första halvleks första svenska avslut var det en sorkdödande sak på lägsta växeln som stannades av Carlos Strandbergs fot.

Slit ut vasken

Under andra världskriget använde amerikanerna all metall man kunde komma åt för att tillverka vapen, till och med kök revs ut och omvandlades till militära verktyg. Det enda som fanns kvar var vasken, ”the kitchen sink”.

Så föddes uttrycket ”throw the kitchen sink”, att offra precis allt, ofta använt i amerikansk och engelsk sportjournalistik, och här beskriver det Håkan Ericsons manöver bra. 

In med Niclas Eliasson och Mujo Tankovic. Slit ut vasken, helt enkelt.

I perioder såg vi en uppryckning, en ansats till att koppla grepp om slovakerna, göra meningsfulla saker med bollen och vifta med något annat än vit flagg, men det var för sent, och det var framförallt för lite.

När de svenska supportrarna började sjunga nationalsången efter 72 minuter kändes det som slutsignalen, strax därefter kom 3-0 och 99 procent blev 100.

Vad tar vi med oss från det här? 

Jacob Une-Larsson reser hemåt med ett högre marknadsvärde, Linus Wahlqvist med ett lägre, Carlos Strandberg med färska påminnelser om sin kraftfulla potential, Filip Dagerstål med en mental snyting och Håkan Ericson utan jobb. Svensk fotboll? Tja. Många signaler i dur, flera anledningar att känna sig rätt uppmuntrad, men en mörk avslutning på en fantastisk U21-epok.

Anyway. 

Mästerskap och fotboll är ju kreatörer av annat än sportsliga riktmärken, och i det här fallet lite dystra fotbollsanalyser.

En annan medalj

Nätterna i Lublin har följt samma mönster. Fram till 02.00 pulserar stadskärnan av svensk sång innan natten vrider ned volymen. Två eller tre gånger fram till morgonen kommer några hårt kämpande entusiaster vandrande utanför hotellfönstret och gör det mesta av sina härdade stämband. Man har vaknat varje dag och tänkt att ”idag kan det inte vara många som har vare sig röst eller energi kvar?”, man har blivit motbevisad, satt på pottan, känt sig gammal och trist, och så även här, när ytterligare en kraftdemonstration erövrade hela kulissen.

Det hade räckt som seger även 2015, nu får det bli medaljen vi tar med oss från 2017.

Räkna bort straffmissen och straffmålet och det här haveriet: Då har ingen haft en chans mot Sverige. Åk hem, vila era stämband, drick vatten men kom tillbaka och återskapa det här. 

Ni kommer inte att fladdra i deras synfält, men ni kommer att fortsätta ringa i deras öron. 

Kanna på.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!