Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Det gick plötsligt att känna igen mästarna

Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

På ena sidan: Ett AIK som tilltar. 

På den andra: Resterna av en Djurgårdsinsats.

Efter en halvleks betatestande skickade mästarna från Solna ut ett lag som gick att känna igen för att avfärda en blårandig rival med en ny självförgörande tendens: Tyna bort.

För det var precis vad det här var, ytterligare ett exempel på ett Djurgården som rann ut i sanden, den här gången mot ett AIK som skred framåt, och då skulle det bara sluta på ett sätt.

Halvvägs genom eftermiddagen hade det sett helt okej ut. Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf sände ut ett blårandigt manskap som hindrade sina gäster från att gå framåt och som dessutom lyckades utforska olika sätt att såra dem – men så kom halvtidsvilan, och ut klev något helt annat på båda sidorna av mittlinjen. 

När allt var över hade Rikard Norlings lag börjat påminna om Rikard Norlings lag igen: Robusta, trygga i sin spelmodell, lojala mot sina uppgifter, tålmodiga och utrustade med förmågan att hota bakom sin motståndare, pressa högt där det behövdes. Det här var tendenserna han ville och behövde se, den fungerande apparaten som har lyst med sin frånvaro, fotbollslaget han egentligen har byggt i tre år.

Han mötte en motståndare som lagt sig till med ett nytt beteende. 

Om Djurgården pendlade i prestation under 90 minuter i början av året – med skyhöga toppar som avlöstes av förbryllande dalar – har man nu övergått till något mer oroväckande, nämligen att avveckla sig själva från matcher. Precis som mot Helsingborg och Hammarby blev det här en tillställning som sluttade utför, där förmågan att bibehålla eller återta kontroll saknades helt och hållet.

Pressade varandra till misstag

Med ett facit av den här sorten i hand låter så klart analysen alltid mer självklar än den är medan dramat utspelar sig, och under matchens första 45 minuter var det enkelt att gripas av ett annat intryck. 

Ut under växlande molnighet på Tele 2 sprang två lag för att känna på varandra. Vi bjöds inte alls den rasande start Djurgården har presterat här vid ett par tillfällen under Bergstrand och Lagerlöf, utan snarare en inledning och första halvlek präglad av stor eftertänksamhet från båda håll. 

Djurgården pressade AIK till misstag, AIK pressade Djurgården till desamma, men när möjligheterna gavs var det ingen spelare på planen som hade tillräckligt med skicklighet för att straffa sin motståndare. Öppningsaktens bästa chans fick Jack Lahne när han bröt ett uppspel och kom störtande fri in i Djurgårdens straffområde, men i väntan på stegsättning och tajmning hann Jacob Une Larsson fram och räddade sitt lag med en tå.

Mer action än så bjöds inte.

Hemmalagets drag att plocka ned Astrit Ajdarevic som, tja, emellanåt en tredje mittback i uppspelsfasen, lyckades inte fullt ut. Djurgården såg lite osäkert ut när bollen skulle spelas framåt och kom som bäst ned till kortlinjen där inspelen stängdes ganska enkelt av ett tätt och välorganiserat AIK. Ändå hade matchplanen fungerat ganska bra. AIK erbjöd inte mer än ett kompakt block av positionssäkra spelare eftersom Djurgården tvingade Salétros och Sundgren att stanna på rätt sida boll nästan hela tiden, vilket innebar ett lätträknat bortalag när det skulle anfallas.

Ett mål som ekade från 2018

I bakgrunden spelades en annan match.

Öppningsakten hade präglades av protester från båda kortsidorna, tydliga markeringar mot polisens upptrappning i jakten på pyroteknik avlöste varandra. I första halvlek framträdde kortsidorna tillsammans med en växelramsa, ett fenomen som inte hörs här varje vecka. Den var inte full av uppmuntran mot polismyndighetens offensiva förbudstaktik, för att uttrycka sig milt, och liknande initiativ lär återkomma på fler arenor med tanke på varthän det barkar. Att det hela följdes upp av omfattande bengalbränning var en lika stor överraskning som att Daniel Sundgren skulle få minst ett överdimensionerat utbrott.

Medan röken från halvtidsbuset lade sig blåste Bojan Pandzic i gång igen. Ut kom ett långt mer framtungt bortalag, med fler alternativ framåt och instruerade att pressa mer aggressivt – och det dröjde inte länge innan det betalade sig.

Lahne tvingade fram en halvdan rensning från Djurgårdens vikarierande mittförsvar, Adu snappade upp andrabollen och skickade den på ytan bakom hemmalagets vänsterkant där Sundgren hade sluppit ur sina handklovar och störtade ned mot kortlinjen. Inlägget landade vid straffpunkten och stöttes i mål av en helt ren Tarik Elyounoussi.

Ett AIK-anfall som ekade från 2018.

Vägen tillbaka för lång för Djurgården

Djurgården fick något större ytor att ta sikte på, men saknade alla verktyg för att ta kontroll över matchen.

Vi hade, detta till trots, fortfarande en tillställning som stod och vägde när Rikard Norlings lag fick en frispark på egen planhalva, en kort stund efter ledningsmålet. Sebastian Larsson uppfattade Elyounoussis löpning i ögonvrån och skickade en passning som var millimeterprecis men lämnade norrmannen med ett helt jobb att göra.

Det var ett ögonblick av den sortens kvalitet som avgör stora matcher: Elyounoussi utförde sin del av konststycket med den spets och tekniska förmåga som AIK en gång betalade för, en utsökt vinkling förbi en överlistad Bråtveit – och plötsligt kändes vägen tillbaka för Djurgården lång.

För lång, skulle det visa sig ganska snart, både i spelet och på resultattavlan. 

Närmare än ett Une-Larsson-avslut i rumpan på Karol Mets kom inte hemmalaget. I stället var det AIK som höll på att utöka sin målskörd, främst genom Salétros som sköt rakt på Bråtveit från bra läge medan norrmannens backlinje stod och tittade på.

När det gäller Djurgården finns det nu ett mönster. 

Det här var en i raden av matchbilder som rann ifrån Bergstrand och Lagerlöfs lag, en i raden av indikationer på att någonting saknas och en spelmässig besvikelse att lägga till några andra på senare tid.

En av sakerna som inte finns är effekten av Astrit Ajdarevic, som fortfarande inte har vuxit in i någon betydande roll, och det gör Djurgården både fragmenterat och trubbigt, utan ett naturligt lim mellan lagdelarna, utan den hjärna som kan tänka upp ett samlat motstånd. Det hjälper så klart inte att spela med en helt ny backlinje i varje match, att sakna sitt fundament – och plocka två spelare av Danielson och Bergs kaliber ur vilket allsvenskt lag som helst och du kommer att märka skillnader – men riktningen på säsongens inledning hjälps inte av den sortens förklaringar.

Ett AIK med likheter från 2018

I nästa skede måste man fråga sig vad det här var för sorts AIK?

I mina ögon: Ett som bar större likheter med det guldvinnande laget från 2018 än de andra versionerna vi har sett den här säsongen. Ett som höll nollan, höll sig till en plan, höll sig kalla, spelade med tålamod och justerade saker när det behövdes – men även ett med nyckelspelare som kunde höja sig i avgörande sekvenser, som Tarik Elyounoussi och den outtröttlige Sebastian Larsson.

Det finns onekligen mer att ta av, men om de första fem omgångarna fick konturerna av ett fungerande fotbollslag att suddas ut, var det här linjer som började framträda igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!