Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Det går inte att hålla på så här

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

Två av allsvenskans mest slipade lag – och en match som stod helt stilla.

Hammarby och Sirius låste varandra.

Inte för att det spelade någon roll. 

Vi visste ju egentligen redan på förhand vad det skulle pratas om.

Hammarby kan bättre än så här. Sirius kan bättre än så här. Så vems fel det var det här? 

Ingens (och allas). Vi fick se två lag sätta hårt mot hårt och eliminera varandras styrkor utan att lyckas nyttja svagheter. Vi fick se en match i stiltje.

Vi fick en ny anledning att återigen lägga stort fokus på domarna. Men mer om det senare.

Sirius vår är inte bara imponerande, den är sensationellt bra. Vilket sätt att springa in i allsvenskan. Vilken uppläxning. Vi presenteras en allt tydligare ledtråd som allsvenskans sportchefer borde ta fasta på när de kastar sig in i sommarens transferhets: Här är ett hantverk som tog sin början i division 1 men nu har vuxit sig så starkt att det skördar offer i allsvenskan.

Man behöver inte köpa sig lycklig, man kan träna också.

Kim Skoglund förkroppsligar det här bra. I dag var han mittback. En annan vecka ytter. Egentligen defensiv mittfältare – men Sirius är inte gestaltat av individuell briljans, det är ett lag som är enkelt att infoga sig i eftersom ungefär samma spelare har tränat på att spela på samma sätt i flera år. Tänka sig.

Sarfo snart förlorad

Hur det här skulle se ut var inte omöjligt att lista ut. Hammarby mot bollförande lag innebär att man lämnar över dirigentpinnen, siktar på Pa Dibba och raderar alla ytor – en plan som Sirius rev hål i ganska omgående.

Just Dibba hade gjort sig skyldig till ett riktigt svagt avslut i friläge mot Joshua Wicks – men överträffades av en formsvag lagkamrat någon minut senare.

Kingsley Sarfo hade sett isolerad ut på sin högerkant, men första gången han tog sin in i ett anfall öppnade Sirius sitt motstånd. Ögmundur Kristinssons andra tavla på två matcher ska inte förringa det tekniska nummer som gav Niklas Busch Thor möjligheten att skjuta 1-0 (ett mål som fick hemmasektionen att dra igång ”Vi har en målvakt”-ramsan).

Är de kommande veckorna det sista vi ser av Sarfo i allsvenskan? Med stor sannolikhet.

Han samarbetar ju med Vladica Lemic nu – ni vet agenten som tog Alexander Isak till Dortmund – och har fångat intresse från Ryssland och andra destinationer där pengar finns.

Skällde ut vänsterkanten

Det Sirius får av Sarfo – teknik, avlastning, oberäknelighet – saknar Hammarby utan Jiloan Hamad, men i samma sekund som gästerna inte kunde försvara sig till poäng snickrade man ihop ett anfallsspel med andra verktyg.

Jakob Michelsen skällde ut sin vänsterkant, Kennedy kröp längre ned och hämtade boll för att kompensera uppspelsfasens brister, ytterbackarna och yttrarna försökte överbelasta lite mer, och hade det inte varit för Pa Dibbas otillräckliga avslut (och beslutsfattande) hade kvitteringen suttit innan Fredrik Torsteinbö fick nicka in den helt ohotad.

Mer än välförtjänt – mer än mycket att förbättra för ett Sirius som försvann.

Bättringen kom också omgående. Med förnyat mod i passningsspelet och en rotation som innebar slutet på Johan Anderssons frustrerande eftermiddag lyckades man koppla mer grepp om bollinnehavet. Dragan Kapcevic drog Aidoo ur position medan Bajen återgick till att stänga till och försöka nafsa på hemmalagets ytor.

Vi fick två spelmodeller som tog ut varandra: Ett Sirius fullt av initiativ, ledda av världens starkaste Moses Ogbu, men utan spets mot ett organiserat, men stelt och avhugget Hammarby, återigen fokuserat runt Björn Paulsens legosoldatliknande strid, och en match som inte drog åt något håll.

När vi närmade oss slutet kändes en poäng var rättvis.

Vi närmar oss även något annat: Behovet av en rejäl diskussion om det här med domarna.

Arg fotboll

En tveksam situation, arga spelare, arga fans, arga inlägg i sociala medier.

Arg fotboll. 

Är ni klara? Bra, kör ett varv till.

I halvtid säger Niklas Busch Thor att ”domaren är skitdålig”. Låt oss leka med tanken att det skulle vara så (jag har ingen aning) – kan vi reda ut varför? Kan vi även diskutera vilken roll spelarna och tränarna har i att göra domarens arbete utsatt? Att bidra med en retorik som förstärker intrycket av hela deras yrkesgrupp som ett gäng syndabockar? Vi kanske har behov av att se över domarnivån - men det gör man inte i direktsändning en gång i veckan. Inte i slutna, upprörda forum, som Twitter, heller.

Hallå Svenska fotbollförbundet! Hallå Svenska Fotbollsdomareförbundet! Hallå Svensk Elitfotboll! 

Det går helt enkelt inte att hålla på så här längre.