Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Ett problem: Svensk fotboll blir drabbad

Expressens Noa Bachner och Daniel Kristoffersson inför EM-kvalet mot Färöarna
Landslaget under dagens träning. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Landslaget under dagens träning. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

TORSHAMN. Bristen på speltid har blivit ett problem.

Hösten 2019 har Janne Andersson ”inte sett en värre situation” som förbundskapten, men frågan har nog plågat honom längre än så.

Är speltidsdöden här för att stanna?

Det var med bekymrad min förbundskaptenen stod där i måndags, gjorde sig redo att presentera sina 23 spelare och konstaterade att läget var värre än det har varit tidigare. 

Det har så klart med skadorna att göra, och allt känns värre för att det är nyckelspelare som är drabbade. Ludwig Augustinsson missar stora delar av hösten. Hur länge Viktor Claesson blir borta verkar ingen riktigt veta.

Men sedan finns den andra aspekten, den Janne Andersson alltid har lyckats parera. Ola Toivonen var ett ständigt återkommande exempel: Han fick ju aldrig spela i Toulouse, var det ett problem? Inte så märkvärdigt stort, nej, eftersom han alltid presterade i landslaget.

– Jag fokuserar bara på det jag kan påverka, sa Andersson på alla presskonferenser.

Men nu lät det plötsligt annorlunda, och det verkar som om ämnet gnager sig närmare en punkt där han låter sig fundera på det. 

När han gästade podcasten Tutto Balutto i maj sa han att han var ”jätteförvånad över värvningar och laguttagningar i vissa klubbar ute i Europa”.

När jag träffade honom själv i mars var han inne på samma sak.

– Man investerar ganska mycket pengar i spelare och sedan får man inte spela. Man får knappt en chans. Ta Emir Kujovic. Jag hade honom i Norrköping och han blev allsvensk skyttekung. Det var väldigt tydligt vilken spelartyp Emir var. Det måste vara den mest lättscoutade spelaren genom tiderna. Sedan flyttar han till Gent, och efter någon vecka kommer dem och säger till honom att han måste springa mer. Jaha? De har ju investerat en del pengar i honom. Jag vet ju hur mycket. Vi pratar om ett antal miljoner som investeras i en spelare. Efter en vecka säger man så och sedan spelar han ingenting. Han är kvar ett år och kostar pengar, sa han och rynkade pannan.

– Hur kan det bli så?

Belgien: Europas transferlaboratorium

Det kan bli så av flera skäl.

Här är ett. Det är till exempel ingen slump att många svenska spelare har hamnat i just Belgien utan att lyckas. Europas transferlaboratorium är knökfullt av obskyra, kortlivade projekt, dels tack vare sina generösa skatteregler, men därav även besudlat med matchfixningsskandaler och brottsmisstankar mot alla möjliga aktörer. Med klubbägare från Malaysia, Egypten, Sydkorea, Ryssland, Tyskland, Qatar, Israel, Malta och Kina är de bakomliggande intressena många, spelarkarriärerna som hamnar i kläm ännu fler.

Problemet är således större än att de sträcker sig till den trupp som landat på den här lilla stenklumpen ute i Atlanten. 

I början av den här veckan satte jag mig och gick igenom över hundra spelare som har lämnat allsvenskan sedan 2014. Om jag fick fram något revolutionerande? Inte direkt, men det är inte utan att man slås av ett par saker.

Vad har Simon Thern, Magnus Eriksson, Alexander Milosevic, Carlos Strandberg, Erton Fejzullahu, Alexander Fransson, Nabil Bahoui, Viktor Prodell, Sam Lundholm, David Fällman, Guillermo Molins, Ahmed Yasin, Jordan Larsson, Tesfaldet Tekie, Gustav Engvall, Astrit Ajdarevic, Christoffer Nyman, Emir Kujovic, Marcus Antonsson, Jonathan Ring, Simon Sandberg, Stefan Silva, Pawel Cibicki, Pa Konate, Erdal Rakip, Nicklas Bärkroth, Anton Salétros, Sead Haksabanovic, Felix Beijmo och Sebastian Eriksson gemensamt?

Alla har lämnat allsvenskan sedan 2015 men återvänt innan det var tänkt.

Så noga planerad att man blir rädd

Listan kan så klart göras längre, och det finns även nyanser. För vissa har det gått bra i början, men allt eftersom har speltiden sinat. En del av de här spelarna lämnade väldigt unga, andra har vänt ut igen efter att ha tagit ny fart. 

Det går också att lyfta fram undantagen under samma tidsperiod: Victor Nilsson Lindelöfs kometkarriär. Viktor Claesson, som gått starkt framåt i Krasnodar. Emil Forsberg, vars flytt till Leipzig utvecklat honom som spelare rejält, och Ludwig Augustinsson, vars varje val i karriären tycks så noga planerat att man blir lite rädd. Emil Krafth, som varit ordinarie i Italien, Frankrike och nu tycks starta som högerback i Newcastle. I viss mån även Robin Quaison, som fått spela både i Italien och nu i Tyskland.

Men i kölvattnet av U21-EM-guldet 2015 har en generation svenska spelare exporterats ut i världen för att sedan se sina karriärer stå och buffra. 

Det skapar behov av en diskussion som vi kanske måste börja ha.

Full av fallgropar

Det finns ett grundläggande problem med den långa rad avstannade utlandsäventyr jag listade ovan: Det drabbar svensk fotboll som helhet när spelare kör in i återvändsgränder. 

Den förhållandevis lilla mängd elitspelare det här landet spottar ur sig får försämrade chanser att nå sin fulla potential när den europeiska klubb-buffén är full av fallgropar. 

Ofta är skälet till att det stannar upp att spelarna hamnar avsides i en klubb i den stund då det egentligen är tänkt att karriären ska ta fart. 

Huvudanledningen? Den europeiska fotbollens eskalerande tendens att tugga upp och spotta ut spelare.

Det medför en överhängande risk att vi får en missvisande bild av hur bra spelare Sverige (och andra länder) faktiskt producerar.

Ta det svenska anfallsbeståndet som exempel. Varför har ingen forward pressat Marcus Berg på allvar förrän nu? Det kan naturligtvis vara så att begåvningen inte har räckt till, men det är svårt att fastslå med säkerhet med tanke på 90-talisternas havererade klubblagsvardag.

Ta Isaac Kiese-Thelin. Hur bra hade han varit nu om han hade vistats i rätt miljö de senaste fyra åren? Efter sin flytt från Malmö FF startade han 12, 3 och 2 matcher under tre säsonger i Bordeaux. Han lämnade för Anderlecht och fick två starter till innan det lossnade i Waasland-Beveren (25 starter). Förra året blev det en start på hela ligasäsongen i Bayer Leverkusen. 

Vad hade det kunnat bli av den nu 27-årige John Guidetti? Han lämnade Celta Vigo (12-14-0 starter på tre säsonger) till förmån för Alaves för att komma på rätt köl igen, men gjorde bara sex framträdanden från start förra året och har inlett på bänken även i år. 

Carlos Strandberg – som är 23 år och precis blev klar för sin åttonde klubb, Al Hazm i Saudiarabien – lämnade Häcken för att göra totalt fyra starter i CSKA Moskva. Resten är en pågående historia. 

Branimir Hrgota har startat tre matcher på lite mer än två år. En av dessa kom nu den 31:a augusti (han gjorde även mål för Greuter Fürth). 

Tuggar upp deras karriärer

Vi kan vandra bakåt i planen. Blev den nu 28-årige Nabil Bahoui spelaren han kunde ha blivit av att spela i Al Ahli, Hamburg, Grasshoppers och De Graafschap? Vad var planen för Alexander Milosevic innan han åkte ned och gjorde två starter i Besiktas? Alexander Franssons lån till Lausanne? Tesfaldet Tekie i Gent? Gustav Engvall i Bristol City? Jonathan Ring i Genclerbirligi? Marcus Antonsson och Pawel Cibicki i Leeds? Fanns det en plan för någon av dem?

Ken Sema skulle så klart aldrig tacka nej till Watford, men nu har han forslats vidare i Pozzo-familjens transaktionsdrivna klubbnätverk efter skralt med speltid och ska finna lyckan i Udinese, en sorts kvarglömt-låda. 

Erdal Rakip i Benfica? Nej, jag menar Crystal Palace.

Är det bara så att svensk fotboll inte producerar tillräckligt bra spelare för resten av Europa, eller är det transfermaskineriet, dess aktörer och den dåliga planeringen som tuggar upp deras karriärer? 

Karriärerna blir sekundära

Både och, så klart, men det senare hjälper inte saken, och min farhåga är att det här kommer att fortsätta och bli värre. 

Svenska spelare erbjuds fler och fler möjligheter att lämna landet, många ganska tidigt i karriären, men de köpande klubbarna kommer i ökad utsträckning att ingå i världsomspännande nätverk, där du skriver på för Manchester Citys akademi men snart spelar i Yokohama Mariners, eller snurras runt i Jorge Mendes tombola tills du plötsligt står och ler mot en kamera med Charltons tröja och inte fattar vad som hände. 

På den marknaden, den som växer fram just nu, är opportunismen primär, scoutingen sekundär och med det även spelarens karriär.

Janne Andersson tog en klunk av sin vattenflaska och tittade ut mot de hisnande kullarna som omringar Färöarnas nationalarena. Han hade inte sett några alarmerande tendenser på bristande speltid under veckan.

Han lär få anledning att spana efter dem igen.

 

LÄS MER: Tankovic var nära Bosniens landslag: ”Har ändrat sig”