Noa Bachner
Otrolig match. Jobbig match. Tråkig match. Konstig match. Dejan Kulusevski kunde inte bestämma sig. Medan han bläddrade mellan glosorna för att beskriva det han hade varit med om såg det ut som om han gömde en persika i vänster kind efter att ha skallats omkull i en av sina 391 löpdueller. Mest av allt ville han välja glädjen, kom han fram till. Sverige hade ju vunnit för tusan, efter Robin Quaisons förlösande mål. Lagkapten Lindelöf gick på samma linje, mest av allt var han glad. Förbundskaptenen likaså.
Det går att förstå varför. Endast 90 minuter fotbollsmatch mot Polen står i vägen för svenskt deltagande i tidernas mest bisarra fotbollsturnering. Analysera kunde man göra sen.
Har alla firat klart? Bra.
När landslaget anländer till Chorzów för att möta sitt öde på tisdag är det faktiskt med något utöver glädje i bagaget. Insatsen mot Tjeckien var mycket. Otrolig? Tråkig? Konstig? Jag är beredd att hålla med, men efter Georgien, Grekland, Georgien igen och det som utspelade sig på torsdagskvällen var den framför allt jobbig eftersom den satte fingret på något.
Sverige fungerar inte som det ska.
Plockat upp spelare på väg från Arlanda
Först såg spelet bara ut att komma av sig. Sverige studsade ut på nationalarenan tills dess att en tjeckisk kontring kom och störde. Och sedan en till. Och en förlorad duell. Och ännu en. En halvkrasslig passning, en misslyckad mottagning, ett anfall som sjönk ihop. En rensning över sidlinjen, ett bortdömt mål, ett försök att harkla sig och ta tag i det, men inga målchanser, bara spel framför gästernas backlinje, ingen rytm, inga tydliga linjer.
Jaroslav Šilhavýs landslag hade hyvlats ned till mer än överkomligt på förhand, inte minst med tanke på Patrik Schicks frånvaro och en helt nykomponerad backlinje.
Oavsett om det var ett hopplock av personer med tjeckiskt pass som plockats upp av spelarbussen på väg från Arlanda förverkligades inte drömmen om en enkel motståndare.
Tjeckien stod i vägen överallt. Sveriges försök att återta kontrollen misslyckades. Anfallsspelet gick inte att ringa in. Martin Olsson fann sig ofta längst fram i planen, Alexander Isak och Kulusevski sökte sig mot korridorerna för att bli spelbara, Emil Forsberg smög ned som vänsterback och bad om bollen, Marcus Danielson avancerade trevande in i en förtätad högerkant och Kristoffer Olsson joggade runt i en helt tom mittcirkel och undrade varför ingen var där.
Sverige har problem
Vissa omständigheter är förmildrande. I mars 2022 innehåller den svenska landslagstruppen en drös spelare som inte får ordentligt med speltid, lever halva sina liv på kinesiska hotell, rehabiliterar i Saudiarabien, brottas med skador eller tränar med IFK Värnamo. Andra har tappat form i sina klubblag.
Men Sverige har också problem som inte flygs in från klubblagsmiljöerna.
Krampen mot Grekland. Noll mål mot Georgien. Noll mål mot Spanien. Noll mål på 90 minuter mot Tjeckien. När det återstod tio minuter hade det inte avfyrats ett enda avslut på mål. Till slut nickade Mattias Svanberg en hörna rakt på Vaclik, men det var inte bara framåt Sverige hackade. Tjeckien ställde om direkt efter Svanbergs försök att skalla in ledningsmålet och vaskade en av flera dugliga målchanser. När spelet var inne på sin fjärde tilläggsminut damp en ännu bättre möjlighet ned. Lyckligtvis var Milan Havels smalben lite för involverat, annars hade det inte funnits någon glädje att välja.
Förlorat för mycket stadga
Landslaget Janne Andersson byggde från 2016 till EM 2021 – redan då skiftade de svenska insatserna karaktär – och det landslag han försökt snickra ihop sedan dess ser ut att ha samma konturer. De spelmässiga principerna är snarlika, formen på laget densamma, idén om hur fotbollsmatcher ska kontrolleras, med eller utan boll, intakta – men det spelmässiga resultatet ett annat.
I för många matcher det senaste året har landslaget förlorat sin defensiva stadga. Det tenderar även att köra fast i sina försök att bryta ned motståndet.
Själv har jag kommit på mig själv med att gång efter annan undra över samma saker sedan förra sommarens snöpliga uttåg mot Ukraina. Ska Dejan Kulusevski verkligen spela som en av två anfallare? Är det inte mer logiskt att spela med två ytterforwards när man har några av världens mest lovande att tillgå? Behöver inte Albin Ekdal och Kristoffer Olsson ha sällskap av en tredje mittfältare för att kontrollera spelet och stoppa fler omställningar centralt? Vad är det meningen att Mattias Svanberg ska göra för att förtjäna sin chans?
Därför gruppsegern rann ur händerna
Segern mot Spanien på Friends i höstas skulle markera inträdet i en ny tid, en signal om att Anderssons Sverige 2.0 hade anlänt till andra sidan Sebastian Larsson, Mikael Lustig, Marcus Berg och Andreas Granqvist. Den slutsatsen ekar tomt med det senaste halvåret i minnet.
Luis Enriques lag bjöd på ytor att attackera och överrumplades av Sveriges aggressivitet. Mot en motståndare som ville flytta fram fick den nya egenskapsbanken effekt – vilket nog bådar gott inför tisdagens match mot Polen – men i många andra skeden har Sverige blivit stillastående och sårbart. Georgien och Grekland skulle spelas bort på ett annat sätt, men straffade i stället ett landslag som inte hängde ihop. Det blev i slutändan det huvudsakliga skälet till att gruppsegern rann landslaget ur händerna.
På tisdag kan den borttappade VM-biljetten arkiveras som parentes. Sedan börjar arbetet med att besvara den stora frågan.
Om det ska resas till ett VM, vilket Sverige är det som reser?