Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Den pandemiska fotbollen är falsk

Foto: SUVAD MRKONJIC / BILDBYRÅN

I veckan drog den allsvenska försäsongen i gång.

Vad som i vanliga fall känns som en milstolpe känns tvärtom.

Den pandemiska fotbollen är falsk.

I år ska allt bli som vanligt igen, men förutom att Östersund har axlat rollen som allsvenskans Dan Eliasson och kompenserar för alla inställda resor genom att unna sig resten av vintern i Spanien är det ju inte så himla mycket som tyder på att det blir så.

Där ligger problemet.

Så här dags på året är jag van vid att känna hur entusiasmen stegvis växer. Försäsongen, träningsmatcherna, upptaktsträffen – närmare och närmare. När allsvenskan äntligen kunde dra i gång i juni förra året var det enkelt att bära på samma förväntningar. Vi skulle få en liten droppe normalitet i en torftig tillvaro. Svaret på frågan ”vad händer i kväll?” hade ju i många fall bara ett svar – ”jag ska vänta på i morgon” – men inte länge till.

Lättnaden förbyttes snart i förvirring. Det tog tyvärr inte lång tid innan jag märkte hur min blick gled bort från tv-skärmen, hur mina tankar vandrade åt ett annat håll i samma sekund som någon gjorde avspark och hur fotbollsmatcherna – som avlöst varandra med historisk frenesi – började flyta samman.

När även tabellerna gjorde det, flöt samman alltså, blev det ännu svårare att känna igen sig.

Ser ut som en stor oskiljaktig massa

Jag menar, på vissa sätt fick ju allsvenskan en rafflande höst där tio lag kunde sluta tvåa och trea, men det var just det som gjorde det hela lite ointressant. Ingen hade speciellt bra form, under Malmö FF vadade lagen fram genom spelschemat i hopp om att tappa färre poäng än resten. Europeiskt cupspel? Alla såg ut att bära på ett annat önskemål: Att säsongen skulle ta slut.

Trenden syns inte bara i Sverige, utan överallt.

Dels i själva matcherna. Intensiteten tycks ha dalat betänkligt. Lag vars spelsätt ställer lägre krav på högt bolltempo, rörelse och upparbetade passningsmönster har tvärtemot de senaste fem årens utveckling plötsligt avancerat. José Mourinhos Tottenham har varit ett bra exempel, så även det defensivt omutliga Atletico Madrid, som bara släppt in sex mål på 16 omgångar i Spanien och leder La Liga. 

Trenden syns även i tabellerna. Europas stora ligor har en sak gemensamt: De ser ut som en stor oskiljaktig massa. Det går plötsligt bättre för lag som såg strukturellt och strategiskt hjälplösa ut innan allt det här. I Italien leder de senaste årens stora clowninstitution Milan tabellen. Samtidigt skiljer bara tio poäng mellan laget på 2:a plats och det som ligger 9:a. 

Ännu värre i England

I England är det ännu värre. Manchester United har hankat sig till toppen av tabellen, men hela den övre halvan av Premier League ryms inom tio poäng. West Ham är två bra veckor från en Champions League-plats. Det är ungefär samma sak i Tyskland, där Eintracht Frankfurt på nionde plats bara är tio poäng från serieledande men ovanligt skakiga Bayern München, som har bjudit motståndarna på 24 mål på 15 matcher. 

I Frankrike leder inte Paris Saint-Germain, vilket bara det är sensationellt, utan Lyon, tio poäng före sjundeplacerade Angers.

Addera till detta de spexiga resultaten. När var senaste gången som en serieledare i Premier League förlorade med 1-6 på hemmaplan? Hur kommer det sig att Liverpool plötsligt släpper in sju mål mot Aston Villa? Att Leicester gör fem borta mot Manchester City? För allt vad Barcelona var en klubb i kris, men Bayern Münchens åtta fullträffar i somras, handlade inte det också om något mer än bara en fotbollsmatch så som vi brukar förstå den?

En falsk version av fotbollen

Jag tror det. Tyngdlagarna har släppt. Ingen publik, ingen logik. Jag litar därför inte på den pandemiska fotbollen, det är inte sporten jag längtade efter, utan en skruvad och falsk version i väntan på...imorgon.

Nu är det bara 85 dagar kvar till Allsvenskan”, twittrade min kollega på Discovery, Jonas Dahlquist, i veckan, och min första reaktion var att känna att ja, wow, det är bara 85 dagar kvar. Men sedan tittade jag på en intervju med Hammarbys sportchef Jesper Jansson. Han pratade försiktigt om försäsongsplanerna, om hur Hammarby förberedde sig utan att åka utomlands, med rejäla avstånd och personalen förvisad från Årsta, utan att veta vilket år som står för dörren. 

Hammarby har ändå agerat mer ”normalt” än många andra och lagt pengar på Astrit Selmani. Men vinterfönstret har för många handlat om att fynda kontraktslösa spelare eller chansa på ungdomar från division ett. Om man överhuvudtaget har plockat in någon: Vare sig AIK eller Malmö FF har egentligen rört sig ur fläcken.

På väg att ljusna – men ingen milstolpe

I veckan skickade Uefa ut en varning till biljettköpare inför sommarens EM-slutspel. Man ville informera om att turneringen kanske inte blir som det var tänkt, och vad som gäller om biljetterna inte längre är giltiga.

Sakernas tillstånd är på väg att ljusna, någon annan prognos är orimlig med tanke på vaccinprogrammens utrullning, men efter ett bedrägligt fotbollsår, fullt av avvaktande slutsatser om varför det blev som det blev på planen, kom en avvaktande vinter. Nu kommer en avvaktande försäsong, och i stället för att jubla över hur vägen mot den allsvenska premiären passerat sin första milstolpe känner jag: Gulp.