Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Den här veckan förändrades allt

Fabinhos och Virgil van Dijks Liverpool stod för en mirakelvändning i den ena CL-semin. Foto: PETER BYRNE / AP TT NYHETSBYRÅN
Lucas Mouras Tottenham gjorde detsamma i den andra. Foto: MARTIN MEISSNER / AP TT NYHETSBYRÅN

I flera år hade jag närmat mig en gräns. 

Går det att fortsätta titta på Champions League när det alltid går att räkna ut ungefär hur det ska gå?

Sedan fick jag den här säsongen i nyllet.

Ska man ens kolla? 

Är det inte en bara en repris på förra säsongen? Neymar, Ronaldo och Messi. Barcelona, Real Madrid och Juventus. FIFA-ungarna jublar säkert, men vi som vet hur den riktiga fotbollen kändes, vi kan inte låtsas att det här är något annat än skräp. 

Skräp, hör ni det? Jag orkar inte se Sergio Ramos stå där och flina med pokalen ett år till, jag vill inte ens höra talas om de sju målen som Mbappé gör när PSG asfalterar Röda Stjärnan. Jag pallar inte att må illa av alla Instagram-desperata fåntrattar på läktaren som är så mätta på framgång att de knappt vet vad det står, med sina half-and-half scarves och sitt framgångsmonopol.

Vet ni vad? Jag stänger av.

Något sådant for genom huvudet. Där satt jag, en självömkande liten uppgiven martyr i höstmörkret, sur och bitter och sörjde, redo att begrava mitt intresse för Champions League. Det kändes som en brytpunkt, en sorts skilsmässa från en seglivad, romantisk idé om att fotboll kunde vara spännande. Som jag mindes och lärde känna den var den engagerande för att den var oberäknelig, det var intresset för resultatet som jag signade upp för. 

Men det här? 

Salah, Klopp och Van Dijk. Foto: PETER POWELL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Choose your own adventure League

Ja du, surgubbe. Det här. Den största vågen av kärlek till den här sporten som du kan föreställa dig, den får du rätt i nyllet, även om du inte förtjänar den.

Den här veckan förändrades allt efter två dagar som fullbordade mitt förändrade intryck.

I myllret av dåliga, intetsägande fotbollstweets under onsdagkvällens surrealistiska drama (herregud vilka parodier många av oss blir när man ser det med nyktra ögon) hittade jag två kommentarer som fick mig att fundera.

Det var dels en från någon med ett väldigt genomtänkt och spexigt kontonamn som skojade om att fotboll ”inte är på riktigt” och att hela dramat var ”bestämt på förhand”. Det var dels en uppföljning från komikern och journalisten Ola Söderholm, som tog tanken vidare och spekulerade i att ”episka virala comebacks i var och varannan match” var ett ”logiskt nästa steg i hyperkommersialiseringen” och att vi konsumenter av sporten ”låter oss matas”, lite lyckligt ovetande så där.

Det ligger så klart en både kittlande och satirisk poäng i det: Det dröjer inte länge innan åskådarna slår sig ned på Etihad Stadium och fattar sina fjärrkontroller för att njuta av nästa föreställning i Choose Your Own Adventure League. Välkommen till ditt drama: Tryck på röd knapp för att spela bollen till vänster, tryck blått för att delat ut ett rött kort och snurra spaken tre varv för att byta in två anfallare. 

Ta en näve hotsnacks och njut av åkturen.

Inget manus kommer i närheten

Nästa fråga: Skulle det bli bättre?

Tillåt mig att tvivla. Inte kommer väl något manus i närheten av att konstruera den buggliknande defensiva tuppluren som kostade Barcelona det fjärde målet på Anfield? 

Ingen gamebook har väl ett alternativ där Hugo Lloris lommar hemåt efter en fruktlös hörna i 93:e minuten för att gräma sig över Tottenhams uttåg några sekunder innan Lucas Moura skjuter livets mål?

Spurs firar Mouras hattrickmål. Foto: PETER DEJONG / AP TT NYHETSBYRÅN

Varje gång du tror att du har listat ut hur det ska gå kommer verkligheten farande med ett besked som täpper till truten. Ajax i Madrid. Ajax i Turin. Juventus mot Atletico. Tottenham på Camp Nou. Tottenham på Etihad. Tottenham i Amsterdam. Liverpool på Anfield. 

”Man vet ju hur det slutar” hör jag mig själv säga och rodnar.

Fotboll finns inte på riktigt

Efter att ha färdats genom semifinalerna är jag lika matt som full av beundran inför den här oerhörda underhållningsformen.

Ganska ofta är det en dålig idé att ge sig på brandtalet Grejen är att fotbollen betyder så mycket för så många människor i världen™. Främst för att man snabbt fastnar i outhärdliga känslobeskrivningar som vi har hört en miljard gånger nu och som egentligen inte säger någonting, utan snarare tenderar att spä på och överdriva myter, som att fotbollen kan ”lappa ihop samhällen” eller att alla som blir framgångsrika har genomlidit extrema tragedier för att ta sig dit. Så är det inte. Själv upplever jag att den sortens utläggningar i själva verket jagar bort varje tillstymmelse till välmående i takt med att klyschorna staplas på varandra.

Just i dag kan det däremot finnas en vits i att påtala det där med att fotboll faktiskt inte finns på riktigt, men att det inte gör så mycket. 

Det är ju inget unikt, utan gäller det mesta. Musik finns inte heller. Inte konst, juridik, aktier eller yoga. Vi har hittat på nästan allt här ute på vår lilla boll i rymden för att göra våra små liv mer begripliga och lite roligare. Vill man låta ännu mer som en sorts megafon för Yuval Noah Harari, författaren till bestsellern Sapiens som avhandlar hela mänsklighetens historia och driver det här budskapet stenhårt, då kan man fortsätta rabbla alla saker som människan har hittat på i evigheter.

Ge mig verklighetsknappen

Låt oss göra det en annan gång och i stället återvända till onsdagskvällen i Amsterdam. 

Mauricio Pochettino bryter ihop på slutsignalen. Foto: MARTIN MEISSNER / AP TT NYHETSBYRÅN

När en av den här veckans huvudpersoner, Mauricio Pochettino, torkade sina sista tårar ur ögonen efter den obscena vändningen mot Ajax tackade han fotbollen flera gånger innan han tog i från tårna. 

– Den här sortens känslor är det bara fotboll som kan generera, snörvlade han fram.

Det stämmer nog inte. Föreställningar om vad politiska valframgångar ska innebära och ögonblick av klimax inom en del andra sporter är exempel på fenomen som brukar uppbåda liknande eufori med jämna mellanrum – men det är faktiskt få andra påhittade saker på den här planeten som skänker en lika pålitlig och stark ström av korta men omvälvande känslotoppar till så många människor som ett gäng sena vändningar i Champions League.

Lika lite som vi behöver sentimentala överdrifter av fotbollens helande kraft, lika lite behöver vi en fjärrkontroll.

Choose your own adventure? Ge mig verklighetsknappen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!