Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Den här segern var vad han behövde

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN

Han kom för att driva igenom en revolution, men sommaren 2020 hade Poya Asbaghis blåvita rörelse stannat av.

Inte längre.

Det var kanske inte det ögonblick man föreställt sig som potentiellt definierande för hans tid som förnyare av IFK Göteborg, men att en drygt 50-årig gratisvärvad och inbytt Alexander Farnerud glidtacklingsrafsar in ett avgörande mål i en cupfinal lär duga.

Länge bjöd IFK Göteborg på en insats vi har sett förut. 

Poya Asbaghis senaste år i kubik: Det råder ingen brist på initiativ, inte på passningar, inte på spelare som går i press, inte på känslan av kontroll – men i potten ligger alldeles för få målchanser, och ut kommer alldeles för få segrar. Prestationen är i regel inte speciellt dålig, den innehåller till och med ganska mycket som är bra, det är bara det att den inte är tillräckligt bra för att vinna, alltså behöver den hjälp.

Det skulle lika gärna kunna vara sammanfattningen av den här cupfinalen. Malmö FF skred i lugn och ro mot sin första titel på tre år när Behrang Safari ramlade och Patrik Karlsson-Lagemyr kvitterade. De hade softat sig igenom hela matchen, men såg plötsligt dåsiga ut. 

Vi hade tittat på ett lag som blev av med sina krafter mot ett som knappt behövde använda sina, och så bytte hela matchen färg.

En av allsvenskans mest frustrerande spelare

Om man åsidosätter alla förväntningar på att Malmö FF ska dominera spelets alla delar såg Jon Dahl Tomassons matchplan smart ut ganska länge. 

Övertaliga i eget straffområde tog man undan inspelen från Jallow och Wernersson med det blåvitrandiga lagets spjutspets Sargon Abraham stående i ögonvrån, för dagen ett bra exempel på sitt lags stora problem, att ingen av spelarna längst fram i planen tycks ha förmåga att föreställa sig var de behöver vara när bollen närmar sig. Det är nästan alltid tomt.

Blåvitts ihärdiga försök att bryta igenom leddes i vanlig ordning av den hyperaktive Hosam Aiesh. Dessvärre för hans och IFK Göteborgs skull tycker jag faktiskt att han ofta är en av allsvenskans mest frustrerande spelare, så även här. Alla kan se vad han är kapabel till, men det skjuts stillastående med fel fot från långt håll, dribblas in i återvändsgränder, väljs fel passningsalternativ och skickas inlägg mot ingen alls för ofta. 

Ett skenbart hot är sämre än ett verkligt. Aiesh har alla förutsättningar att bli det senare, han driver redan ytterbackar till vansinne och vinner tillräckligt många frisparkar för att sättas i spel, och när man summerar hans hela insats är det ofta ett kraftigt positivt netto på alla räder – men han kan betyda ännu mer.

Med Toivonen kommer allt

Åt andra hållet var det i huvudsak Ola Toivonen som drev Malmö FF i rätt riktning. Bjärsmyr och Jakob Johansson hanterade Kiese-Thelin med bravur och Christiansen lyckades inte influera matchens riktning nämnvärt. 

Länge såg det inte ut att behövas. Med Toivonen kommer allt. En målskytt, en framspelare, en ledare, bättre medspelare och länge såg det ut som om han hade givit Malmö FF en titel. 

Öppningsmålet rakade 34-åringen in efter att bollen träffat Tobias Sanas mage på en hörna, kort därefter frispelade han sin nya bästis Kiese-Thelin, och för alla oss som ojat oss över hur beroende Malmö FF blivit av Anders Christiansen de senaste åren finns en ny beskrivning att haka upp sig på.

Panikslaget Malmö FF

Blåvitt fortsatte att mala – men Malmö FF:s avslappnade sätt att vänta ut deras energi var slående och nästan lite charmigt så länge det fungerade. De bara stod där, avstyrde utan att förta sig och sög minuter ur matchen innan Behrang Safari vurpade. Toivonen ägnade sig huvudsakligen åt att vinna frisparkar, men det gjorde ingenting.

Så small kvitteringen i målställningen, plötsligt var det passiva Malmö FF inte lika coolt, Patrik Karlsson Lagemyr vrålade av lättnad, slutsignalen gick och hans lagkamrater började krama honom.

Nu ville man ha initiativet, och Blåvitt hade ju spelat en fotbollsmatch framför ett vilande, väntande motståndarlag. MFF:s övertygelse om att den steriliserade offensiven inte var ett problem kändes bortblåst. Anfallen gav snarare IFK Göteborg den känsla av framåtanda och beslutsamhet som behövdes – och plötsligt gjorde Alexander Farnerud 2-1.

Ett chockskadat Malmö FF behövde byta hela sin ansats och försöka ta kontroll, men mer än Jonas Knudsens olympiska inkast och inlägg som fångades av tre meter Anestis i målet blev det inte.

Ett stapplande, panikslaget lag i vinröda tröjor hasar sig av planen med 120 minuters utmattande fotboll i benen. Flera av dem undrar nog om det här inte hade gått att göra på ett annat sätt.

Asbaghi passerar en milstolpe

För Poya Asbaghi har trepoängarnas allt glesare förekomst börjat påverka den blåvita opinionen på senare tid. Det sista han behövde nu var en segdragen, chansfattig förlust mot ett lag som synade hans tålmodiga bollhållande.

Hans intåg i IFK Göteborg skulle bli ett trendbrott, en språngbräda mot en modernisering och så småningom en väg tillbaka till en mer rättmätig plats i den svenska fotbollshierarkin. 

Efter den senaste tidens inbromsning behövde han en framåtrörelse, och nu med den första titeln på fem år i ena handen och europeiskt kval i den andra, ser det ut som att han inte bara har den, utan en klubb som passerat en milstolpe.