Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Den är VM:s sämst bevarade hemlighet

Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Så mycket har vi lärt oss om det här landslaget: Inga nyheter bedöms som bra nyheter.

Janne Andersson åker till VM med ett överraskningslöst landslag och kunde inte vara gladare.

Till Ryssland följer man bara med om man marinerades i tid.

Man förstod det egentligen redan i november.

En generös buffé av italienska småkakor stod framdukade, golvet var i mörkt trä och blänkte, väggarna var täckta av bokhyllor och småborgerliga prydnadsföremål. Janne Andersson knöt händerna, harklade i gång en rossling dagen-efter-röst, kisade mot Milano-solen utanför fönstret och började prata om den verklighetsfrånvända kvällen på San Siro som han hade försökt smälta under natten.

Där någon gång, i allt famlande efter ord för att beskriva vad som hade hänt, sa han det, om än inte rakt ut: Det blir det här laget som åker.

Vårar innan mästerskap följer ett mönster: Ett par spelare hittar form, ofta i allsvenskan, och någon (den här gången har kampanjen främst handlat om Jiloan Hamad) föreslås som ”joker” – samlingsbegreppet för en spelare som inte var med i kvalet men plötsligt tränger sig in i truppen och ”rör om i grytan”.

Janne-tider är dystra jokertider i långa landet falukorv.

På vägen hem från Italien berättade en ledare i landslagsstaben att han och några andra i det träningsoverallklädda gänget hade resonerat lite hypotetiskt inför bataljen i Milano: Om Marco Verratti blir tillgänglig för oss en timme innan match, hade någon fantiserat, skulle vi ta in honom?

Svaret hade varit ett gemensamt nej. Spelarnas upparbetade relationer var viktigare än Verrattis individuella kvalitéer, resonerade han i efterhand, och ingenting säger lika mycket om metoden, logiken och principerna som ligger till grund för den här sommarens äventyr som det faktum att Marco Verratti förmodligen inte hade tillåtits peta Sebastian Larsson i en avgörande kvalmatch.

Sebastian är ju marinerad i allt som gäller.

Inget behov av grova svordomar

Nu till VM:s förmodligen sämst bevarade hemlighet: Sveriges trupp. 

Jakob Johanssons frånvaro är naturligtvis en försvagning, men annars finns ingen jätteanledning att måla några grövre svordomar på väggen. Sverige åker till Gelendzhik med ett lag som amerikanska ESPN gjorde en stor sak av att verbalt misshandla häromdagen (detta efter en snabb blick på alla aktuella namn), men här är grejen: Analyser av fotboll görs i regel med framgång mot bakgrund av att sporten är mer komplex än att den kan räknas ut med hjälp av en slentrianmässig bedömning av ett gäng namn på en lista. 

Janne Anderssons landslag har visat att de kan spackla över svagheter och förstärka styrkor – men med allt detta sagt representeras Sverige alltjämt av ett spelarmaterial med både skörhet och luckor. 

Skörhet som i Albin Ekdal.

Han är alltjämt den enda innermittfältaren med tillräckligt snabb och trygg bollbehandling för att fungera som naturlig uppspelspunkt, vilket i sin tur är en vital funktion för att man ska kunna spela sig ur hög press. 

Skörhet som i Emil Forsberg, eftersom vice-Foppa inte blev Sam Larsson, som det tycktes efter den där vänskapslandskampen i Ungern.

Eftersom det inte finns en vice-Foppa alls nu.

Det kanske betyder något

Här lärde vi oss att det heller inte blev Ken Sema, vars färdigheter gör sig bäst när han får isolera en ytterback och pressa sig förbi, inte vandra fritt in i ytorna mellan mittfält och backlinje som han fick göra mot Rumänien, ni vet den där ytan som Forsberg brukar dyka upp i. 

Att han klipptes bort ur den här truppen är ändå hårt och för mig den enda plumpen i protokollet. En subjektiv bedömning är att det trygga och mångfunktionella man får av mittfältaren som tog hans plats, Marcus Rohdén – ”en spelare som kan spela på flera positioner” är ett ganska avtändande reklamblad, det var inte så att pulsen rusade – väger lite lättare än det man hade fått av en mönsterbrytande spelare, en en-mot-en-specialist, en Ken Sema.

Ingen Sema. Ingen Dahlberg. Ingen från allsvenskan alls, något som jag inte tror har hänt förut när Sverige drar i väg på mästerskap, och något som kanske betyder något.

"Inga speedkulor"

Luckorna?

Snarare luckan. Ingen plump, men det är klart att vi kunde ha åkt till VM med i alla fall en anfallare som kan dra isär ett försvar, men det gör vi inte nu.

Ola Toivonen är i all sin landslagsprakt en targetspelare, över axeln har han Isaac Kiese-Thelin, som ska utföra samma uppgift om det behövs. Marcus Berg är straffområdeskobra med John Guidetti som arbetsför ersättare – men ingen av dessa fyra kan skrämmas speciellt mycket i nakna ytor bakom en backlinje.

Vem som skulle ha varit den spelaren? 

Hade Christoffer Nyman varit frisk hade hans namn troligen legat närmast till hands. Som det ser ut nu? 

– Det är väl inga speedkulor bland de fyra, erkände förbundskaptenen från scenen.

Och där kommer ett uteblivet önskeverktyg in i bilden: För alla sina hack i formkurvan och sina konstiga övergångar ser jag ingen svensk spelare som angriper ytor med mer kraft eller högre fart än Malmö FF:s pansarvagn Carlos Strandberg. Som rollspelare hade han haft ett jobb att göra här, ett jobb han gjort med stor framgång i U21-landslaget och som så småningom kommer att göras i det vuxna landslaget också.

Samtidigt hade han varit en nyhet, en mandel i gröten, mer havremjölk med jordgubbssmak än mellanmjölk, och när Sverige åker österut, rakt in i den ryska sommaren, då är det för att det inte spelat någon roll om man hetat Carlos Strandberg eller Marco Verratti så länge man inte varit införstådd med allt. 

Janne Andersson visste det när han satt där och lirkade av kapsylen på en konferenstypisk glasflaska med bubbelvatten och sneglade ut över en sliten stad i ett land han just hade lagt krokben för.

Han visste att VM-slutspelet var hans, och att alla ingredienser redan var färdigmarinerade.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!