Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Dagens beslut är bara genant för Hammarby

Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Stefan Billborn får sparken.

Hammarby tror sig veta vad man förlorar – men förstod man vad man hade?

I slutet av maj 2018 badade Kanalplan i sol. Ett stenkast från Ringvägen sökte sig Stefan Billborn mot skuggan. Hammarby hade vunnit åtta gånger på nio försök, Billborns namn sjöngs i tunnelbanevagnarna på väg mot Gullmarsplan och själv slet han förtvivlat för att tygla förväntningarna.

Han lyckades sådär. Ögonblicket var äntligen här, Hammarby svåra att hålla tillbaka, hela våren höll på att utveckla sig till en lång, målglad planstormning med svag doft av rimligt prissatt ljus lager. De flesta i och runt klubben hade väntat på den här stunden, att någon skulle komma med nycklarna till all potential och sätta fart på den kraft som låg och vilade under Årsta. Här var han.

Vägen dit för den något ofrivillige segerorganisatören gjorde det hela ännu mer speciellt och gick genom Stockholms södra förorter och hela vägen in till gatorna som till slut skulle fyllas av segerrusiga bajare för första gången på 20 år. Den borde inte tagit slut här.

Hammarby belönades för sitt mod

Som liten ljög Stefan Billborn för Stefan Ishizakis pappa, Naoki, om att han hade solallergi för att få vara inne och spela rollspel istället för att hänga utomhus. Med åren blev det mindre av den varan, mer fotboll. Sedan ännu mer. Instruktionsfilmer på VHS från Ajax där han inte förstod ett ord men ändå hämtade inspiration, oändliga träningar med Rågsveds P79, där fotbollsspelaren Stefan Ishizakis karriär formades.

För Billborn formades också en yrkesbana, i maj 2018 hade den börjat betyda mer än tidigare, inte bara för honom, utan för klubben i hans hjärta, Hammarby. 

Alla som befunnit sig i kontakt med Stockholmsfotbollen kände igen namnet även innan Billborn fick huvudansvar för Brommapojkarna under det turbulenta året 2014, men skickliga ungdomscoacher som kastas in i skarp miljö och inte lever upp till förväntningarna finns det gott om exempel på. Ludwig Augustinsson, John Guidetti och Simon Tibbling kunde inte tänka högt nog om honom, men det här var Hammarby, allsvenskan och allt annat än en stängd verkstad för teknikövningar. 

Hammarby belönades för sitt mod. Billborn befordrades från assistentrollen bredvid Jakob Michelsen i ett av sportchefen Jesper Janssons första stora drag, och inte många i Bajenland har ifrågasatt den förflyttningen någon gång under de tre och ett halvt år som förflutit. Inte under genombrottssäsongen 2018, inte under målrekordåret 2019, bara till viss del under det haltande 2020, i begränsad utsträckning under allsvenskans första åtta omgångar och cupguldet 2021.

Pulvriserade allt under 2019

Arbetsron har haft goda skäl. Hammarby har genomgått en omvälvande förvandling som klubb och etablerat sig på en helt annan plats i svensk fotboll. Huvudtränaren för A-laget bär det största ansvaret. 

Där börjar caset för Stefan Billborn, det som gör dagens beslut att sparka honom genant för Hammarby. 

Infrastrukturen hade förvisso börjat komma på plats flera år innan hans inträde: Publiktillströmningen gav en ekonomisk bas, ombyggnationen av träningsanläggningen vid Årsta planerades – men en mer genomtänkt idé om hur man skulle rekrytera spelare till A-laget giftes aldrig ihop med rätt tränare för Hammarby innan Michelsen fick lämna inför 2018. 

Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

Under Billborns ledning har Hammarby kunnat kapitalisera på sina största konkurrensfördelar. Fotbollen har varit aggressiv, offensiv och progressiv, Hammarby har gått för att ta kommando med Sveriges största publik i ryggen och gjort det med framgång. Under 2019 såg resten av allsvenskan på med skräck medan man pulvriserade allt motstånd på Tele 2, en tånagel åt rätt håll eller en ödesmättad eftermiddag i Kalmar med andra marginaler och SM-guldet hade hamnat på andra sidan staden. Det var en säsong som inte bara förkunnade att Bajen hade anlänt till en annan plats, utan även Billborn.

Många karriärer har blivit roligare

Pandemin mattade av synergierna som den spelmässiga ansatsen födde, resultaten blev sämre, men det är samtidigt ett tema som går igen över hela Europa. Att dra för stora slutsatser om effekterna av Billborns ledarskap – förra året framfördes önskemål om att han skulle börja ha kostym för att få rätsida på saker – eller spelmässiga ambitioner mot bakgrund av det mindre framgångsrika publikfria året är att dra förhastade slutsatser. Det är min bestämda bild, och därför är bedömningen av resultaten det senaste året ett osäkert underlag för ett så stort beslut, speciellt tanke på vad han visat tidigare.

Även spelare under Billborns ledning har tagit stora kliv. Hammarby, som tidigare haft förtvivlat svårt att tjäna pengar på försäljningar, har utvecklat och sålt Neto Borges, Björn Paulsen och Kossonou Odilon för större summor och kunnat återinvestera pengarna i truppen, det är därför den ser ut som den gör i dag. En korsbandsskada stoppade en av allsvenskans bästa mittfältare 2018, Serge Junior Martinsson Ngouali, från att säljas också. Hade inte kontraktssituationerna sett ut som de gjorde hade Muamer Tankovic, Alexander Kacaniklic och flera andra spelare också inbringat pengar med tanke på vilka spikraka formkurvor de belönats med i Hammarbys spel. Många karriärer har blivit roligare här, betrakta Darijan Bojanic och fundera på om han hade upplevt sitt 2019 någon annanstans.

Vem finns Hammarby till för?

Så mycket att tacka för – ändå är det här ett avsked med så stora mått av otacksamhet att det nästan saknar motstycke. Billborn har, om vi ska vara ärliga, fått sparken i slow-motion under en månad, inför publik. Det är en ovärdig avslutning vad man än tycker om beslutet.

För Bajen, vars klubbledning agerar stressat och okontrollerat i stunden, till synes pressade av alla möjliga viljor, väntar nu två väldigt besvärliga frågor att finna svar på.

Vem finns Hammarby till för? 

I tider av Ibrahimovic, HTFF och stor spelaromsättning är balansen hårfin mellan att kännas framåtskridande och övergå i ett karriäristiskt präglat fotbollsföretag. 

I spelartruppen syns inga spår av grönvit identitet längre, inte heller i den sportsliga ledningen. Trots enorma satsningar på den egna akademin är det enda som har letat sig upp till A-laget de senaste åren två spelare som hämtats från Enskede IK (Aimar Sher och Oliver Dovin). I det nybildade U23-laget trängs hoppfulla värvningar från Nigeria med en 35-årig Niklas Thor och före detta ungdomsspelare från AIK. I A-laget nöter David Accam, Paulinho och Vladimir Rodic bänk medan Leo Bengtsson spelar i Häcken. Billborns ersättare ärver ett lag byggt för en sorts fotboll, sedan en annan, sammansatt för en tränare – som fick både ett tungt förtroendevotum inför förlustmatchen mot Kalmar FF och interna garantier om att Aftonbladets uppgifter om en nära förestående spark inte stämde – och nu ytterligare en.

Hammarby tycks förstå vad man förlorar – men förstod man vad man hade?

Bilderna på Billborn i spelarbussen när den fastnade i närheten av Medborgarplatsen kommer att eka i det kollektiva Bajen-minnet, och frågan är hur länge. Han var på många sätt den sist kvarvarande spegelbilden av klubben som hade samlats på Söders gator, en röst som lät rätt i Hammarbyöron, en representant i dess rätta bemärkelse, och dessutom kompetent nog att ta klubben framåt.

Det leder oss till den andra frågan: Vad är planen nu?

Jesper Jansson pratar om nästa steg. Besynnerligt nog sätter han en grön bock för hela Stefan Billborns uppdrag, betonar vilken ”oerhörd” utveckling klubben haft under hans ledarskap. Ingen ersättare är klar säger han. Jag är inte så säker på det, men alldeles oavsett avundas jag inte den som ska fylla platsen på bänken.

Stefan Billborn var Hammarbys bästa beslut på 20 år. Nu ser han ut att även bli deras sämsta.