Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Bryr ni er inte om vad supportrarna tycker?

Foto: JUANJO MARTIN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Har ni bildat en superliga?

Vänta nu.

Bryr ni er inte om vad supportrarna tycker?

Nej, jag vet. Tiden för allvarliga analyser känns egentligen som om den är förbi, men låt oss kort summera det senaste dygnets dramatik.

Tolv europeiska fotbollsklubbar som redan prenumererar på all framgång, har alla pengar och alla de bästa spelarna vänder Uefa ryggen och bildar en egen, sluten superliga. Ett förnedrat Uefa uttrycker bestörtning och låtsas som att tävlingsbalansen i europeisk fotboll är hotad först nu, när den i sanningens namn eroderat fullständigt de senaste 20 åren. Det är inte synd om någon och det mesta känns fånigt.

Har ni sett på maken? Ja, det har vi. 

Allt har enkla skäl. Pengarna från Champions League går inte bara till klubbarna med störst marknadsandelar, och det har provocerat Glazers, Agnelli, John W. Henry och alla andra på täppan länge. Deras jobb går ut på att vinstmaximera, inte lämna sig sårbara för skrällar eller hjälpa Cork City och Domzale att investera i sina akademier. 

Resonemanget följer enkel marknadslogik: Man kan inte gärna nöja sig med mindre avkastning till förmån för upprätthållandet av tävlingsbalans, oförutsägbarhet och integritet.

Ekvationen har aldrig gått ihop.

Hotet om en superliga har därför använts i många år. Juventus, Barcelona, Manchester United och alla andra har hela tiden varnat Uefa: Får vi inte mer av kakan kommer vi inte vara med. Uefa har underkuvat sig och ökat klubbarnas andel av den totala intäktspotten, instiftat olika tävlingsbestämmelser som gjort det enklare för dem att kvalificera sig, utfärdat mesiga straff vid ekonomiska övertramp och andra förseelser.

Således markerar den här stunden ett av deras mest förnedrande ögonblick – men det är inte synd om dem.

Reaktionerna är hysteriska

Tvärtom.

Att se ligorna och de stora internationella organen, Uefa och Fifa, förfära sig över beskedet är komiskt. Det är inte deras fel att marknadsekonomi fungerar så här, men det var deras fotboll att skydda, deras uppgift att upprätta regler för att det inte skulle bli så här, men så länge de spelat för det vinnande laget har det inte varit intressant.

Fifa var roligast. I Zürich hade man till och med mage att kasta ut ett pressmeddelande där man uppmanade världens styrande fotbollsorgan att ”värna integritet och jämlik ekonomisk fördelning” innan det var dags för president Infantino att klappa ihop sin Lenovo och spela in nästa reklamfilm för någon av diktaturregimerna vars statliga investeringsfond fått tillåtelse att göra slarvsylta av det europeiska tävlingslandskapet.

Reaktionerna på lanseringen av The Super League är enorma även på andra håll.

Enorma – och hysteriska. 

Stängd liga? Först nu?

Själv ser jag ingen jätteförändring komma om jag blickar ut över fotbollen i Europa. Det känns redan som om Paris Saint-Germain möter Bayern München fyra gånger om året som det är, varannan gång med samma spelare fast i olika tröjfärger. Ibland undrar jag om Coutinho har bytt lag i halvtid.

Superligan finns redan, om än i något mildare form. Manchester City, Arsenal, Chelsea, Tottenham, Liverpool, Manchester United, Juventus, Inter, Milan, Real Madrid, Barcelona och Atletico Madrid har tillsammans med de tre klubbar som förmodas ansluta sig snart – Paris Saint-Germain, Bayern München och Borussia Dortmund – tagit 117 av 168 kvartsfinalplatser i Champions League de senaste 21 säsongerna. 

En gång på 25 år har ett annat lag vunnit – Porto 2004 – och alla som råkar kvalificera sig eller knöla sig till semifinal vet att det dröjer ofantligt länge till nästa gång. För merparten av Europas klubbar består drömmen om Champions League av möjligheten att dyka upp som bakgrundsrekvisita när Cristiano Ronaldo når en ny milstolpe.

Stängd liga? Först nu? Hårklyverier.

Känner ni er på allvar lurade?

Att flera av klubbarna dessutom ägs av grupper eller individer som inte kunde bry sig mindre om vad fotbollssupportrar tycker är en annan verklighet som tycks chockera förvånansvärt många. 

Är det här det stora sveket? Känner ni er på allvar lurade? Kommer den här sidan av John W. Henry eller Roman Abramovich som en obehaglig överraskning?

Min favoritdetalj från söndagen är att Arsenals vd Vinai Venkatesham ställde in sin medverkan vid ett ”Fans Forum”. Det är kul, inte för att han och resten av klubbledningen var rädda för reaktionerna – utan för att det fortfarande arrangeras fans-forum i Premier League-klubbar och folk dyker upp.

Att det dröjde så här länge innan någon vågade gå all in på att tv-tittarna i Sydostasien och en hel generation med Fifa-tumme och Neymar-mobilskal aldrig skulle drömma om ett fan-forum utan nöjer sig med en vulgär tweet om det går dåligt tre veckor i rad?

Töntarna vill inte vara med längre

Nåväl, deppigt är det, men låt oss också ta en stund och glädjas åt hur mycket som är töntigt med The Super League. 

En miljardsatsning med finansiering säkrad av JP Morgan, och logotypen är typ stulen från en tillverkare av bläckpatroner. Klubbarna kallar sig ”Founding Members” och nästa steg i den narcissistiskt laddade reality-serien som är Andrea Agnellis liv är väl att han hugger ut en jätteskulptur av sitt eget ansikte någonstans i bergen runt Genèvesjön. 

Det allra töntigaste är rädslan för att tävla. 

Arsenal, på tolfte plats i Premier League, Juventus i någon sorts imploderande stadie och Paris Saint-Germain utan sitt standardmässiga 40-poängsförsprång i Ligue 1 stänger av spelet utan att spara.

Tänk, vilken ynklighet. 

Föräldrarna spelar redan mot barnen och går in med full kraft i närkamperna – men det räcker inte. Barnen får spela med ögonbindel och utan målvakt. 

Töntarna vill inte vara med längre, utan tänker träffas en gång i veckan och bowla med rännorna uppe.