Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Blev 120 minuter kraftlös såsfotboll

Foto: KIRILL KUDRYAVTSEV / AP TT NYHETSBYRÅN

120 minuters kraftlös såsfotboll och räddade av den enda spelaren förmögen att fatta ett beslut.

Spanien spelar semifinal.

Värmen? Passningarna i sidled? Schweiz med sin åttondelsfinal i benen? Spanien med sin?

Vem vill höra förklaringar när allt man önskar är en futtig maxlöpning, en ynka femminutersperiod av hög intensitet, en liten tillstymmelse till upphetsning när så mycket står på spel och ett av världens bästa landslag är på planen.

Spanien spelar semifinal i EM efter att ha pendlat från en extrem till en annan. Fem mål mot Slovakien. Fem mot Kroatien. 120 minuter självförvållad sterilitet mot Schweiz.

Målet som Luis Enriques lag trots allt lyckades göra under ordinarie tid såg jobbigt ut för Schweiz. 

Spanien är ett landslag med ohygglig kapacitet att arbeta sig fram till motståndarnas mål, ett lag som förstör försvarsorganisationer av egen kraft, men hoppfulla distansskott efter hörnor ingår inte i den kategori smällar Vladimir Petkovics lag tänkte att man skulle behöva åka på.

Jordi Albas avslut tog en stor omväg när det träffade Denis Zakarias knä och ställde Yann Sommer. För Spanien var det en perfekt start. Nu hade Luis Enriques lag matchen på sin sida, och man var nästan orolig för Schweiz. 

Ferran Torres, Sarabia, till och med Morata, spelare efter spelare såg ut varva upp under lagets sista gruppspelsmatch och åttondelsfinalen. Den bitvis krampande anfallsfotbollen mot Sverige och Polen framstod allt mer som en barnsjukdom, ett landslag på jakt efter sin rytm hade funnit den.

Och här stod Schweiz, en bisarr upphämtning mot Frankrike senare. Inte nog med spelarna som var trötta efter två timmars slit. Granit Xhaka, ett vandrande fotbollsbelastningsregister, hade klivit fram och betytt saker i en match man aldrig föreställt sig att han skulle kunna finna en plats i, och nu när kvartsfinalen han skulle belönas med stod för dörren? Då var han avstängd. 

Spanien strosade vidare

Goda rödvita nyheter: Deras motståndare hade inget intresse av att fortsätta på den inslagna vägen.

Ferran Torres tog mark men bara mellan linjerna, och det var ett av många symtom på det här lagets sämsta sida: Bollinnehav utan ändamål. Schweiz stod mest och såg på. Haris Seferovic försvann ned i ett slukhål mellan Laporte och Pau Torres, Breel Embolo skadade sig och Xherdan Shaqiri gjorde sitt bästa för att skrämmas, men det såg både trögt och svårt ut.

Spanien strosade vidare utan större ambitioner att utöka ledningen. Efter vilan gick man in för att suga livslusten ur sitt motstånd med ett ännu mer dogmatiska och sövande passningscirklar. Det väckte ingen synlig desperation hos motståndet som flyttade sig från en sidlinje till den andra i väntan på bättre tider. Shaqiri försökte skjuta en hörna direkt i mål, Zakaria nickade en annan tätt utanför, men känslan av angrepp väntade på sig.

Trenden höll i sig i 45 sekunder

Luis Enrique gillade vad han såg. Det var knappt en match som spelades framför ögonen på honom, mest en pliktskyldig transport mot slutsignal. Varför inte rotera lite? Sagt och gjort: Han tog av Alvaro Morata – som återigen vandrade runt med krökt rygg och såg ut att osa hemlängtan – för Gerard Moreno och stoppade in Dani Olmo. Hans lag spelade sig fram till kortlinjen och vände hem igen, Moreno till och med halvvolley-sköt en djupledsboll rakt bakåt för att slippa avsluta anfallet.

Schweiz hade ett enkelt val: Ligga stilla och åka ut, eller försöka ställa till med något. En gnista tändes efter en dryg timme. Vargas, som bytts in mot Embolo, involverade sig, Freuler vann närkamper, och det gjorde hans lagkamrater också. Ur den tvetydiga, blyga uppryckningen uppstod plötsligt en målchans, och utan att Spanien visste ordet av kunde Shaqiri raka in bollen i nästan öppet mål.

Schweiz såg vad som blivit tillgängligt och satte av med blodad tand. Zuber stormade fram, Rodriguez fyllde på, Laporte slog ifrån i panik, och när hans Spanien skulle bjuda på ett motmedel tog anfallen återigen tre timmar att organisera. 

Schweiz-trenden höll i sig i ungefär 45 sekunder. Det var efter ännu ett exempel på spansk omständlighet – Alba satte Olmo i bra läge, men att titta på honom när han försökte skjuta kändes som att titta på grupplottningen av ett mästerskap – som matchen förändrades. Freuler kom flygande mot Moreno, Michael Oliver drog upp det röda kortet. Det gick att diskutera men vare sig det eller VAR-hjälp var han intresserad av.

Räddades av Símon

Upplagt för en spansk, riskfri forcering, utan handbroms och sävlighet – men i stället en kavalkad av felpassningar, senfärdighet och konstiga beslut. Schweiz var decimerat, kvalitetsmässigt underlägset och tröttkört – men såg ändå ut att ha en chans.

Den spanska forceringen var obegriplig på många sätt. Gerard Moreni, en av truppens få renodlade strikers, stationerades långt ut till höger och skickade in dåliga inlägg mot ett straffområde där det bara fanns schweiziska spelare.

I förlängningen testade Luis Enriques lag Yann Sommer och hans nedpressade backlinje något mer, framför allt Moreno, men det både han och Morata visat hittills i det här mästerskapet skapar enorma frågetecken för vad som har hänt med Spaniens produktion av centrala anfallare. Schweiz hade inte mycket att svettas över därefter utan höll sina motståndare på armlängds avstånd. Inbytte Marcos Llorente fick en kanonmöjlighet från straffpunkten men blockerades av Rodriguez, Olmo sköt tre-fyra svaga avslut.

Straffar igen. Sergio Busquets funderade fram bollen i stolpen, men ur den spanska dåsigheten klev den enda spelaren som inte kunde lastas för kvällens tveksamheter: Unai Símon. Han gjorde det med beslutsamhet, flera gånger om, och när han var klar hade han skickat sitt landslag till semifinal. 

Nu återstår att se om de kan bestämma sig för att åka dit