Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Blackout – hur får en fotbollsmatch feber?

Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN
Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN
Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN

Djurgården 2. Elfsborg 0. 

Jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag faktiskt har ganska lite aning om vad vi just har sett.

Hur får en fotbollsmatch feber?

Det sista jag minns är att vi gick in på en arena intill Gullmarsplan. 

Det var en eftermiddag i maj. Småmulet, lite fuktigt i luften, valaffischer som hängde från lyktstolpar. Det var fotbollsmatch, vill jag minnas, eller det var tanken i alla fall. Ganska glest på läktarna.

Sedan är det blackout.

Vilket år är det nu? Stannade Rafa Benitez kvar? Har Newcastle vunnit Premier League än?

Var har jag varit? 

När jag blundar ser jag bilderna framför mig. Något med ett rött kort? Femton tusen gula? En vansinnig högerytter på jakt efter en linjedomare? En knockad mittback? En gråtande anfallare? En konstig straff? En armbåge i huvudet? Människor som bärs ut på bår och en speaker som ropar ”tilläggstid på tilläggstiden”? 

Vänta lite, nu börjar det komma tillbaka. 

61 minuter allsvenskt drama

Här kommer den komprimerade versionen: 

Elliot Käck skickar in ett inspel som Fredrik Ulvestad stöter i mål medan Elfsborg står nyvakna med tandborsten i munnen och tittar på. Sedan brakar helvetet lös. Simon Strand lockar in Haris Radetinac i en jättedum situation. Ett litet knä i ryggen, en halvsparktacklingsknuff som hämnd. Alla ramlar ihop. Rött kort. Haris förblindad av ilska, ska ha tag på linjedomaren och en handfull personer till. Strand spelar oförstående i bakgrunden. Visselkören som följer honom: Direktimporterad från ett Istanbulderby. Buya Turay bissasparkar Joakim Nilsson i nyllet. Femton minuters skräck innan han reser sig och vacklar av planen. Under tiden bryter Buya Turay ihop vid sidlinjen. In i Nilssons ställe: Jon Jönsson, som drar på sig en straff innan han har hunnit korsa sidlinjen. Den ser i sin tur helt feldömd ut, Buya Turay låtsasramlar och några meter bort står en domare som har förlorat sin fotbollsmatch: Glenn Nyberg. 

Någon försöker avbryta med ett par minuters fotboll innan Aslak Witry går sönder och bärs ut på bår. Stian Gregersen armbågar Fredrik Ulvestad i huvudet. Jacob Une Larsson tar på sig rollen som torped och hackar ned Strand vid mittplan och plötsligt ropar någon att det minsann är tilläggstid på tilläggstiden.

Jag tittar upp på matchklockan. Djurgården har gjort två mål. Vi har sett några droppar fotboll och slussats genom 61 minuter allsvenskt drama.

Elfsborg struntade i att spela vidare

Efter den första halvlekens kompakta dramatik kändes det fullständigt osannolikt att vi hade 45 minuter kvar att spela, och det tyckte Elfsborg också. Så osannolikt att de mer eller mindre struntade i att köra vidare. 

Kim Bergstrand ville inte göra någon besviken utan inledde andra akten med att ta ned en boll med rumpan. Hans Djurgården började gruppera sig för att stå emot det numerärt överlägsna Elfsborg, som aldrig hade sett en svårare uppgift än att anfalla ett lag med tio man och skapade mellan 0 och 0,5 målchanser (mer än ett hyggligt distansskott fick man inte i väg).

Var det ens meningen att något mer skulle hända? Vad hade ni kvar?

Som att gräva där man står

Jag vet inte. 

Matchen? Den varade egentligen bara när allt hade hänt. 

Man kan väl därför dela ut en stor portion beröm till Djurgårdens ramstarka andra halvlek (och första minuter). När det hela var över hade man vänsterbackar på varje position men såg ändå förmögna ut att stänga ned varje kvadratmeter i hela Skandinavien. Var det inte Jesper Karlström som bröt sönder Elfsborgs uppspel så var det Danielson eller inbytte Augustinsson eller någon annan som hade läst i morgontidningen var angreppen skulle äga rum.

Man kan så klart vända på det och dela ut en stor slev kritik till det fullständigt lamslagna bortalaget, som såg skrämda ut av händelseutvecklingen och inte kunde fokusera på fotbollsmatchen i bakgrunden eller dra nytta av sitt numerära övertag.

Mer?

När man tror att man har sett allt stannar Glenn Nyberg upp vid mittcirkeln. Han blåser i pipan för att få allas uppmärksamhet, stoppar ned handen innanför byxlinningen och halar fram en bengal. Medan den brinner visar han gult kort till sig själv.

Okej, det sista hände inte.

Men det var inte långt borta! Och Nyberg hade tjänat på att skifta fokus till pyroteknikfrågan i kväll.

Man kan så klart fråga sig varför det blev alla-mot-alla och en smått psykedelisk händelseutveckling. Det finns nog flera skäl till det. Jag vet så mycket som att det finns ett facit här, på Tele 2, en ständig risk för den som inte är beredd på att hantera kulissen, pressen och ett av allsvenskans mest temperamentstarka hemmalag. Om en match rusar upp till en kroppstemperatur på över 39 grader kan man inte få den att svalna genom att tända en bengal, men heller inte genom att blåsa ännu mer.