Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Björn Eriksson tycks vara svaret – på allt

Björn ErikssonFoto: JACKELINE PEREZ / JACKELINE PEREZ EXPRESSEN
Foto: MATTIAS HELLSTRÖM / SPA
Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Idrotten får vänta vidare, och idrotten behöver pengar, mycket pengar, inte minst fotbollen.

Vem som ska se till att det blir så?

Det verkar som vanligt inte spela någon roll vad frågan är.

Svaret tycks alltid vara Björn Eriksson.

Inga besked alls.

Fotbollen får snällt vänta som alla andra. Trots det 13 sidor långa protokollet om hur många gånger toaletten ska tvättas när Robin Söder har kissat, trots att AIK:s backlinje ska åka i en buss och mittfältet i en annan, trots att Falkenberg köper handsprit för hela kassan. 

Trots pengarna som står på spel, och trots fotbollens exceptionella självbild. 

Ingen annan sport i världen försvarar sin egen betydelse som fotbollen, jag har själv gjort det många gånger, och det är nog en del i ekvationen här, att inte alla andra håller den som helig. Det var som fan.

Vi kan uppehålla oss där, vid diskussionen om huruvida fotbollens insisterande på sin egen kris är proportionerlig eller inte. Vi kan jämföra med andra hårt drabbade branscher som inte gör samma väsen av sig, vi kan peka på skillnaderna, vi kan fråga oss varför man får vara på köpcentrum men inte markera varandra innan en hörna – men jag tycker att den diskussionen är komplex och snabbt upphör att vara konstruktiv. Det finns inga enkla svar.

Eller, ett svar finns ju alltid: Björn Eriksson.

Då vet man att en sko klämmer

Först ut ur mötet med Folkhälsomyndighetens jurister var Riksidrottsförbundets ordförande. Det dröjde inte många minuter innan han berättade för Aftonbladet vad som hade sagts. 

Det konstiga? Han var inte med på mötet själv.

Lars-Christer Olsson, SEF:s ordförande, var inte imponerad, vare sig av Erikssons utspel eller Riksidrottsförbundets handlingsförlamning de senaste månaderna.

Kritiken ekar bekant. Björn Eriksson är som ett säkert vårtecken, när han plötsligt figurerar flitigt och uttalar sig om fotbollsfrågor vet man att minst en sko klämmer.

Ibland frågar jag mig vad Sverige hade varit för land utan honom. Hade vi ens funnits?

En snabb titt på Erikssons cv från Friidrottsförbundets hemsida ger en fingervisning. Riksidrottsförbundets ordförande har varit Rikspolischef, president i Interpol, utredare åt regeringen, jobbat med Finansdepartementet, Generaltullstyrelsen, Kustbevakningen, Länsstyrelsen i Östergötland, OECD, WCO, Internationella Skidskytteförbundet, Säkerhetsbranschen, Stjärnurmakarna, Pripps, PRESAM, Svensk Exportkredit, Sollebolagen, AIK Fotboll, Svenska Skidskytteförbundet, Birgittastiftelsen, Göta Kanalbolag, Gunnebo, Saab och Göta Vindinvest. 

För att inte tala om de offentliga styrelseuppdragen. Arbetsgivarverket, Chefslönenämnden, Industrifonden, RRV, Rättsväsendets informationssystem, Fartygskreditnämnden, Oljeersättningsfonden, Statlig normgivning mot näringslivet, Slotts- och Domkyrkomuseét, Vadstenaakademin, Vadstena Forum och Länsarbetsnämnden. 

Nu för tiden tycks styrelseuppdragen vara färre. Eriksson sitter enligt Friidrottsförbundets hemsida bara i ED Bygger Drömmar AB, YUMP AB, IFS AB, Nomineringskommitten för Årets Nybyggare, Advisory Committee i Skidskytteförbundet, Tidningsdistributörernas sociala Trygghetsfond, Stiftelsen Medevi Brunns Framtid, BRM Advisory Committee, GIH, Riksidrottsstyrelsen, Besöksnäringens och idrottens samverkansgrupp för internationella idrottsevenemang, Kampsportsdelegationen, Stenhammar International Music Competition och Sveriges Modernaste Myndighet och jobbar som konsult åt Vätternrundan, Bryggarföreningen och BYA.

Ge mig ett bättre namn för att samordna Sverige under coronakrisen?

Jag väntar.

Why always me?

Bakom allt detta gömmer sig självförtroende, det får man säga, en styrelseuppdragens Michael Jordan, redo att bära vilken organisation som helst på sina axlar. Eriksson har vunnit LinkedIn, hans arbetsansökan till nästa jobb behöver bara den långa raden uppdrag uppspaltade i en lista under rubriken: Why always me?

Men när man ser hur många som lagt sitt öde i Erikssons händer är det förvånande hur lite förtroende han åtnjuter från fotbollen.

Hanteringen av coronakrisen är inte första gången Eriksson mött kritik från fotbollens företrädare av det ena eller andra skälet. Senast var förra året när han hade försatt sig själv i en jävsituation som jag och min kollega Frida Sundkvist granskade i flera publiceringar. RF:s ordförande frikändes i en internutredning där man konstaterade att Riksidrottsförbundets valberedning godkänt Erikssons ordförandeskap fullt medvetna om dubbla stolar och risken för jäv. Karl-Erik Nilsson och Lars-Christer Olsson nöjde sig till slut med ”rimliga svar” från Björn.

Eriksson – beklagligt nog utsatt för trakasserier och hot i samband med granskningen – har en stark ställning hos många förbund. Genom åren har han tagit många obekväma strider, inte minst som stark och modig röst i bekämpningen av fotbollens förpestande inslag av våldsromantik – men frågan är om han är ledaren svensk idrott behöver i det här ögonblicket?

Why always Björn?

I stället för löpande halvbesked, förvirrande programförklaringar och spontanrapporter från möten han inte deltagit i hade det varit bra med klarspråk, samordning och sken av arbetsmetodik.

Det finns historiskt stora utmaningar för RF i det här, precis som för samhällets alla delar. Mycket handlar om framförhållning och kommunikation. Svensk idrott är skiftande, det är stor skillnad på de olika sporternas behov, förutsättningar och framtid. Det behöver vägas in i hela angreppssättet, inte komma som en sen påminnelse från ett specialförbund och en ligaförening med ett eget protokoll, och det blir ännu viktigare att tänka på framöver. RF måste agera proaktivt, inte reagera.

En sak står nämligen klar: Statens kompensationspaket till svensk idrott kommer att behöva bli oändligt mycket större. Förstår alla det? 

Inte minst fotbollens, som behöver bli störst av alla. Om inte allsvenskan kan spelas från start till mål behöver stora offentliga medel användas till att säkerställa svensk fotbolls fortlevnad, sådan är dess ekonomiska verklighet, den kan inte krympas med hjälp av trolleritrick. För att presentera orsakerna till det behövs i sin tur specifika kalkyler och scenarioplanering, och det gäller fler sporter.

Svensk idrott behöver koncentrerat, stringent och förtroendeingivande ledarskap som väcker andra känslor än irritation hos olika företrädare i den här stunden, men vi har anlänt till den med en fråga som måste ställas en gång för alla: Why always Björn?

Sportchefen i Svensk elitfotboll, Svante Samuelsson, mötte Expressen efter fotbollens möte med Folkhälsomyndigheten på fredagen.