Noa Bachner
En bra bit in i andra halvlek trodde jag inte mina ögon. Inte på grund av matchbilden. Helt oväntat var det inte att Serbien skulle vara mycket bättre. Men hur kunde det vara mer än 20 minuter kvar? I Belgrad pågick trögflytande, hopplös mardrömsfotboll. Till slut ljöd äntligen slutsignalen. Tack och lov blev det inte mer än 4-1.
Kölhalningen berodde inte på en enskild sak, utan alldeles för många på en gång. Sveriges beckmörka kväll var, för att säga som Viaplay-experten Bojan Djordjic elegant sammanfattade det, skit.
Skit brukar det bli när ett fotbollslag är avsevärt bättre än det andra. Bortom den självklara och allt mer angelägna diskussionen om var Janne Andersson befinner sig i förhållande till det livstidskontrakt som Svenska fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand drömde om i mars månad finns en annan diskussion.
Den ser tyvärr ut att anlända alldeles för sent.
Allt hänger ihop
Sverige förlorar fotbollsmatcher oftare än det spelas ishockey-VM. Det senaste året är historiskt dåligt. Många gånger har motståndet varit sämre än Serbien. Sverige missar VM om två månader. Sverige åkte ur EM mot Ukraina. Sverige slåss desperat för att hänga kvar i Nations Leagues B-division. Sverige ser ut att hamna i seedningspott 3 när EM-kvalet ska lottas.
I Sverige spelas en fotbollsliga som har fått se sig passerad av den danska på Europarankingen. För tio år sedan låg allsvenskan före.
Danmark ska spela VM. Danmark gick till semifinal i EM. För två veckor sedan slog FC Midtjylland Lazio med 5-1. FC Köpenhamn spelade 0-0 mot Sevilla i Champions League. De sparkade sin tränare veckan efter. Vad som har hänt? Sedan 2015 har de danska klubbarnas investeringar i ungdomsfotboll blivit fem gånger större. Snittåldern på spelare som spelar i Superligan har störtdykt de senaste åren. Förra säsongen sålde danska fotbollsklubbar spelare för 109 miljoner euro.
I Sverige såldes spelare för 49 miljoner euro under samma period. Det var mer än i Norge, men hur länge till?
Även Eliteserien har passerat allsvenskan på Uefas rankning. Bodö/Glimt gick till kvartsfinal i Europa Conference League förra året och slog Roma med 6-1 på vägen. Norges herrlandslag har avancerat från plats 83 till 36 på Fifa-rankningen sedan 2016. Erling Haaland är en av världens bästa anfallare och Martin Ödegaard är kapten i Arsenal.
Vill ni höra något riktigt överraskande? Den norska fotbollen investerar aggressivt i spelarutveckling sedan flera år. NTF, ligaorganisationen, höjer dessutom det öronmärkta bidraget till landets akademier från 50 miljoner norska kronor till 90 miljoner i sin nya strategi. Målet är att sälja spelare för en miljard norska kronor 2028.
Norge och Danmark har förstått att deras plats i den internationella fotbollen kommer att definieras av en enkel sak: Hur bra man är på att utveckla unga fotbollsspelare. De har redan kommit en bra bit på vägen i väldigt målinriktade satsningar för att nå dit. Vi lär se ännu mer frukt skördas snart.
Hur går det för Sverige?
Norge på väg åt Danmarks håll
Sveriges motsvarande öronmärkta bidrag, det som kommer från Svensk elitfotboll, till akademierna ligger kvar på 15 miljoner kronor om året. I försök att locka fram större vilja till investeringar åt det hållet har ”Projekt 500” initierats av Sef, en sorts seminarieverksamhet för att visa vad som fungerar i Danmark, om man vill hårddra det. Målet är att höja transferintäkterna med 500 miljoner kronor. Något slutdatum finns inte.
När den danska ligaorganisationen, Divisionsforeningen, tog ett strategiskt omtag 2015 anlitade man det belgiska talangutvecklingsföretaget Double Pass för att skräddarsy en ny certifieringsmodell. Sju år senare började Sverige bjuda in samma företag till digitala föreläsningar.
Den danska fotbollens investeringar i ungdomsfotbollen har gjort att landets största klubbar har resurser och miljöer som är väsensskilda från de svenska. Många har stora heltidsanställda tränarstaber. Unga svenska spelare försvinner dit i snabbare takt. Norge är på väg åt samma håll. I Elitserien har elva klubbar fler än 10 heltidsanställda ungdomstränare.
I Sverige är motsvarande siffra fem.
Hur det går? Döm själv
Det svenska landslaget åkte inte till Serbien med någon obscen skadekris. Spelare saknades, men av de som var borta kan bara Alexander Isak, Emil Krafth, kroniskt skadade Filip Helander och en nu 33-årig Albin Ekdal betraktas som startspelare med förmåga att göra skillnad, och den ska nog inte överdrivas.
Min bild är att vi är många – jag räknar i allra högsta grad in mig själv – som har skaffat oss en konstig bild av vilket svenskt landslag som är på väg att växa fram. Tendensen att förblindas av Dejan Kulusevskis framfart i Italien, Anthony Elangas debut i Manchester United och Alexander Isaks explosionsartade målsuccé i Spanien lockade fram en falsk bild av svensk fotbolls framtid.
Vi genomgår ett egenskapsmässigt paradigmskifte, ingen kvalitetsmässig revolution. Längst fram i planen är Sverige på väg att få spännande kort på handen. I alla andra lagdelar är återväxten ett bekymmersamt ämne.
Återväxten och nuläget. Många av spelarna som startade mot Serbien är förbundskaptenens förstaval, men sitter mestadels på bänken. Inte speciellt få av dem i bottenlag. De spelar ändå. Det finns inte tillräckligt med konkurrens.
Hur går det för Sverige?
Döm själv.