Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Bajen 2021 har både över- och underkäke

Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

Tillbaka från besvikelsens 2020, coronautbrott och förlängning mot Trelleborg. 

Hammarby 2021 ser ut som ett fotbollslag med både överkäke och underkäke.

Oxveckorna är över.

Ni kan säkert bakgrunden till namnet på perioden vi precis lagt till handlingarna: Från trettondagshelgen till påsken sliter man ”som en oxe”, sedan blir det enklare. 

Hammarby hade också släpat sig genom kylan, snön och det snåla antalet soltimmar innan ett gigantiskt coronautbrott översvämmade Årsta. När det var färdighostat väntade en ovälkommen förlängning mot ett vilt kämpande Trelleborg, hem, ställa klockan och upp för semifinal mot ett Djurgården som strimlat allt i sin väg.

Vägen till cupfinalen har varit lång. I årets andra Stockholmsderby fanns det inte mycket kvar i den grönvita tanken, men om våren 2021 har skickat någon signal så är det att detta Bajen är ett fotbollslag med underkäke och överkäke. 

Det spelar ingen roll om det är med tio man mot AIK eller med tio procent kvar mot Djurgården. Hammarby kan bita ihop.

”Koppla på nu!”

Hur den här matchen hade sett ut om den spelats under andra omständigheter går bara att föreställa sig. Kanske fick vi en fingervisning första kvarten. Både Djurgården och Hammarby vill bestämma. Två lag som vill pressa sitt motstånd till andnöd och ha bollen hela tiden brukar ge både underhållande och fartfylld dynamik. Så även här, i alla fall så länge båda orkade. 

Vi fick en intensiv och ordnad inledning där lagen turades om att bygga spel och testa varandras tålamod och fokus, Hammarby genom sina aggressiva attacker, Djurgården med sina tempoväxlingar och sitt malande passningsspel, men med Bajen några procent vassare. 

Det fick Kim Bergstrand att brista ut i ett ”Koppla på nu!” efter fyra minuter, och man förstod varför. Djurgården hade problem att komma in i det tempo som Hammarbys vargflock utsätter sitt motstånd för. Man måste klara de första skurarna, men här hann Stefan Billborns lag få utdelning innan Djurgården hade hunnit vänja sig. 

Det var som vanligt Gustav Ludwigson – Sveriges mest förbättrade fotbollsspelare de senaste åren? – som vann hörnan. Hjalmar Ekdal rensade dåligt rakt i gapet på kärnkraftverket från Mölnlycke IF, vars avslut gick via den i övrigt imponerande 20-åringen Aziz Ouattara och studsade in bakom en chanslös Vasyutin. 

Djurgården kände blodvittring

Olycksfågeln Ekdal svarade nästan omedelbart när mittbacken dundrade en halvvolley i underribban, men Hammarby redde ut det hela. 

Kvitteringsjakten? Djurgården fick inte riktigt till det till en början. Hampus Finndell slog de avgörande passningarna för ofta och Hammarby lyckades gå tillräckligt hårt åt Edward Chilufya för att stoppa honom från att sysselsätta hela försvarslinjen. 

Den matchbilden höll sig en stund, men efter en halvtimmes spel skarvade Ekdal sitt nästa kvitteringsförsök strax utanför. Minuterna därefter började Bajens coronaåterhämtning och förlängning mot Trelleborg ge sig till känna ordentligt. Omställningarna blev färre och färre, Två gånger inom loppet av en minut spelade man ut bollen ur spel. Djurgården kände blodvittring, Magnus Eriksson lyckades träffa stolpe och ribba med samma avslut och Chilufya nickade returen i ribban igen. David Ousted fick ont i ljumsken/hämtade andan, Darijan Bojanic försökte spela sittande. 

Hammarby-spelarna började kasta blickar mot matchklockan. Ett kompakt Djurgårdsövertag tog vid. 

Det var en utveckling som gick att förutspå. Chilufya fick ytterligare en möjlighet, en nick från Käcks inlägg som smet strax utanför. När signalen gick för vila var det ett lag som ville sluta spela och ett som inte ville det.

Hammarbys år har börjat tvärtom

Hammarby orkade hålla Djurgården borta från ockupation i fyra minuter av andra halvlek innan reträtten blev närmast total. 

Blårandigt frustade i gång, redo att stånga sig mot en grönvit försvarsmur i fyrtio minuter. Man tog in Ademi (som fortsatte med sin tendens att överarbeta situationer och värdera lite halvkonstigt), Edwards och Kujovic, men fick inget riktigt momentum. Det karvades och skrapades och pillades runt, men väldigt sällan hände det något i närheten av målområdet. I stället var det Hammarby som skapade en kavalkad av riktigt farliga chanser med sin enda omställning på hela halvleken: Ludwigson stoppades i friläge, Jehaze med en blixtrande volley efter hörnan och sedan strax utanför av Fenger.

Djurgården pressade vidare men hamnade i för mycket handbollsspel och sökte efter sin egen tempoökning, hindrade av ett frenetiskt kämpande, kompakt och tillbakadraget Hammarby. Till slut slängde Bergstrand och Lagerlöf in en debuterande Jesper Löfgren på topp, ett desperat försök att bara forcera in något, men det hettade aldrig till.

För fjolårets tabellfyra var det här dåliga nyheter. Möjligheten att återvända till europeiskt cupspel fladdrade i väg till Hammarby.

För Hammarby markerar finalplatsen i Svenska cupen slutet på en lång och hård vinter och en ännu längre vecka, men även starten på säsongen de behövde. 2020 inleddes med avbrott, småmarignalförluster och lite halvbekanta frågetecken för huruvida det här var ett fotbollslag med eller utan pannben. 

Nu har det börjat helt tvärtom. Det beror sannolikt på flera saker, men en anledning springer nog runt med nummer 21 på ryggen. 

När det hela var över samlades hela laget i en stor ring vid eget avbytarbås. Astrit Selmani hade både hostat blod och varit nära att svimma berättade han, men blodådrorna bultade mer än under själva matchen när han spände sin smått besatta blick i hela laget, höjde handen, sökte efter orden och till slut pekade rakt ned i gräsmattan: ”We're in the fucking final.”