Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Bachner: Tänk vad en vecka kan göra för Dif

Foto: Henrik Isaksson/Ibl / /IBL

Är det inte förbryllande vilken skillnad en vecka kan göra?

Djurgården övergav sin långsiktiga planering, lyckades ro hem allsvenskans kanske tyngsta namn och plötsligt började en hel fotbollsklubb le igen.

Den 1:a augusti satt Pelle Olsson framför en samlad presskår i Kalmar och förklarade att han inte tänkte ge upp. I bakgrunden kunde man fortfarande höra bortasektionen på Guldfågeln arena ropa efter hans avgång. De hade precis sett sitt lag förlora för elfte gången på 13 matcher, och det gick att förstå dem.

Det gick att fråga sig var deras klubb var på väg någonstans.

 

Redan under fjolåret fanns ett mönster i Djurgårdens spel och resultat som genererade en del misstankar. Samtidigt som man byggde sviter och placerade sig ganska högt upp i tabellen skavde ett återkommande tema. När motståndet var av starkare karaktär eller kom från samma stad hade Pelle Olssons lag förtvivlat svårt att justera sitt spelsätt. När andra lag stängde ytterbackarna, tog bort Sam Johnsons ytor eller övernumrerade innermittfältet fanns det sällan en plan B.

Under 2016 fortsatte farhågorna om ett glastak att växa. Om tre vinster på 28 Pelle-matcher mot AIK, Hammarby, Elfsborg, Malmö FF, IFK Göteborg och IFK Norrköping byggde plattformen för missnöjet var det den här säsongens dystra svit som tömde förtroendetanken totalt. Plötsligt handlade inte frågorna om begränsningar högre upp i tabellen, utan om botten och när den skulle nås.

För sju dagar sedan kändes Djurgården sprucket och fastlåst i sitt eget löfte om tålamod.

 

Det är fredag, åtta dagar efter förlusten mot Kalmar, och små lätta moln svävar över Kaknäs. Runt planen står supportrar i hundratal med sänkta axlar och dricker kaffe ur pappersmuggar. Spända käkar har ersatts av leenden, bekymrade blickar av nyfikna ögon. De flesta är riktade mot Andreas Isaksson som går runt där ute med sina 7 000 landskamper innanför bältet och känner sig hemma. I honom har Djurgården fått en målvakt som är lika bra som han är dålig på att spela intresserad under intervjuer.

Några meter bort väsnas Mark Dempsey oavbrutet, han utstrålar energi och en vilja att göra skillnad.

Borta är Pelle Olsson, borta är långsiktigheten för den här gången, men här är harmonin, nästa period, här är en klubb när den mår som bäst, när den drar åt samma håll, en som har handlat ambitiöst genom att dra gränser för dåliga resultat och på några få dagar fått varje djurgårdare att otåligt vänta på söndagens drabbning med Elfsborg, snarare än oroa sig för den.

Mitt i den luriga solen som dyker fram med jämna mellanrum, och så småningom ska bränna min panna, uppstår en del frågor.

Skador på nyckelspelare, stor spelaromsättning - det finns en rad komplicerande faktorer som gör Pelle Olssons öde omtvistat, det var ju inte meningen att det skulle sluta så här. Ledordet var "stabilitet", tillsammans med "långsiktighet" används det ofta som en försäkring, den riskfria vägen till en bättre morgondag.

Man ska vara stabil, helt enkelt.

Här stod vi och tittade på konsekvenserna av ett annat vägval, en bekymmersfri och frisk fredag där en klubb hade släppt taget.

Det går så klart att vara långsiktig i svensk fotboll, i synnerhet ekonomiskt och när det gäller rekrytering av spelare.

 

Allsvenskan är sårbar, välscoutade ersättare måste alltid finnas uppradade. Långsiktighet är att ha en plan för hur man inte skadas för mycket av de yttre faktorerna, men även inre.

Till exempel tränare som blir hinder eller splittrar sin klubb, vare sig det är deras eget fel eller inte.

Stabilitet ska fungera som en garanti mot djupa dalar, inte omöjliggöra förändringar när de behövs, och förändring behövdes här. Strax innan Andreas Alm fick lämna AIK präglades den klubben av en liknande ängslighet som härskade över Djurgården innan Pelle Olsson fick gå. Spelmässig utveckling som verkade ha stagnerat, supportrar som tyckte sig se samma misstag upprepas, missnöje, burop och stiltje.

Varken Andreas Alm eller Pelle Olsson är "dåliga tränare", men de hade förvandlats till symboler för stagnation.

Idag välkomnas Elfsborg till Stockholm av ett Djurgården som har börjat röra sig framåt igen.