Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Bachner: Kolla på Island, kolla på dem

PARIS. Om man har sprungit och sprungit och sprungit och gjort så många rätt att inga fel gills, då är det okej att man till slut inte kan springa mer.

Frankrike slukade Island i ett nafs, men kolla på dem, islänningarna, på andra sidan all logik, med sina fingeravtryck över hela Europa.

Kolla på dem.

Det var den institutionaliserade viljan att bli så bra som möjligt, den som Lars Lagerbäck tog i sin famn, som hade tagit Island hit.

Var 825:e invånare är tränare med Uefas B-licens, en isländsk fyraåring som börjar spela fotboll utbildas av en betald coach, lokalpolitiska beslutsfattare och klubbar har tagit varandra i handen och byggt state-of-the-art-inomhushallar vid varje gejser, staten har köpt mark runt skolor för att göra plats för mer spontanspel.

Man sätter en man som var färdig förbundskapten i kuvösen på BB som pilot för hela flottan, och så flyger man hela vägen hit, hur mycket Eyjafjallajökull (vulkanernas Błaszczykowski) än spottar ur sig.

Ett helt land byggde det här landslaget och någon löjlig procentsats av det promenerade hit i Paris-regnet för att gratulera sig själva.

 

I all sin prakt ställde de upp sig i två block bakom pressgurkorna Bödvarsson och Sigthorsson (som nog inte skolades i den här fotbollen när han provade vingarna hos Real Madrid och Arsenal i tonåren), för att flytta sig som en enhet från höger till vänster, framåt och bakåt, in och ut ur rätt zoner.

Men Frankrike hade sett den här filmen, läst boken och begärt ut alla dokument från förundersökningen. I stället för att knacka på som England hade gjort stegade man rakt in och slog näven i bordet.

Island var där för att skadas, lika trött och skört som ett immunförsvar på dagis i februari, och det kunde nästan ursäktas, de hade ju sprungit hela vägen hit, nu svarade inte benen.

 

Vi hade inte ens spelat en kvart när en markant förbättrad Matuidi smekte i väg en boll till en djupledsjoggande Giroud som alldeles för enkelt fick placera in 1-0, ett lika otypiskt som enfaldigt agerande av den isländska backlinjen och Halldorsson.

Frankrike kände doften och gick in med båda sulorna i halshöjd.

Gylfi Sigurdsson hade mer eller mindre börjat vinka till sig bollen innan den gick i mål, en stund senare skulle han gestikulera uppgivet, otypiskt även det, men han fick minimalt med tid på sig att gjuta mod i sitt landslag. Paul Pogba mosade Bödvarsson i en luftduell och tryckte in 2-0 innan Greizmann förstod att havet hade öppnat sig och började örfila hejvilt.

Han var bättre här, Pogba, spelade enkelt för att ge sig själv mandat att spela svårt, undvek mörka återvändsgränder och lät sig inte skrämmas av den isländska frenesin, kanske eftersom den inte pallade sig hit. Kari Arnason bad om nåd, innermittfältet dagdrömde och i stället för att ställa om ställde man in allt bollinnehav.

 

I andra halvlek sträckte de på sig, Island var till och med det bättre laget utan fungerande lårmuskler, men den första halvlekens strimlor gick inte att klistra ihop.

För Didier Deschamps lag var det här ett kosttillskott, alla vitaminer som behövdes, ett lugnt och sansat tjuvkik i facit innan det riktiga provet, för nu väntar sista bossen redan i semifinal.

Kan Frankrike slå Tyskland?

Mer ja än nej, och mer ja nu än innan det här. Griezmann närmar sig kokpunkt, Giroud känner sig hemma, Pogba tänker mindre på beskrivningen av sig själv och Dimitri Payet är fortfarande lika omöjlig att tygla. Nu var det svårbedömt, men visst såg det ändå lite mindre hispigt ut med Umtiti än med Rami?

En sak ska erkännas.

Förtrollningen hade blivit påfrestande, till och med här, bortanför de sociala mediernas isländska namn och många mil från den nyfunna skandinaviska ur solidariteten. De franska taxichaufförerna, servitörerna, servitriserna, konduktörerna, hotellpersonalen och funktionärerna kan i regel fyra ord på engelska, men nog fan hinner de få ur sig Islande medan de stapplar sig igenom I spik ounlee a liffle.

Är det verkligen så himla fantastiskt sjukt superkul?, frågade jag mig.

Men så såg jag dem och vände mig om och sa: kolla på dem.

Kolla på islänningarna, per-capita-mästarna, med sina förutsägbara sagoskägg, med sina breda leenden, med sitt låtsasspråk, med sin svenska harklande husgud, kolla på honom, kolla på Ovansjö när Ovansjö välter kontinenter över ända, kolla på hans ö, den buckliga, isolerade lilla klumpen ute i havet med sin vansinnigt smarta utvecklingsplan för fotboll, kolla på islänningarna, kolla när de vräker in här som en hård och brutal vinter mitt i den franska, vinkonsumerande akvarellsommaren.

Kolla på dem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!