Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Bachner: Hade inte ens kartan med sig

PARIS. Först på plats och allt enligt tablån - det här kändes hur bra som helst tills det började.

Men när EM väl drog i gång höll Sverige inte ens kartan upp och ned, man hade den inte med sig.

Om fyra dagar måste helt andra bevis upp på bordet.

Man kan förlora med 1-4, man kan släppa in mål på samma sätt hundra gånger och man kan missa mästerskap. I slutändan är det karaktären på en insats som lever kvar och avgör hur historien skrivs.

Det finns en sak som är värre än att kliva in i en match med fel plan, och det är att inte ha någon alls.

Konstigt nog började det väldigt välplanerat, allt det här. Antingen handlade det om svensk punktlighet eller irländsk törst eller någon annan klyscha, men oavsett vilket var Sverige här först, enligt tidtabellerna och innan trafiken och köerna. Som en pärlplatta ploppade gula prickar upp på Stade de France medan gröna dröjde, och det tog inte länge innan något som liknade en rapsodlares dröm böljade fram och tillbaka, upp och ned till sånger om SAS-piloter i ett koreografiskt långfinger till de läktarkrafter som har ockuperat rubrikerna under mästerskapets första dagar.


Järna Boyz, Ängelholm, Delsbo, Falkenberg, Lill Knutby, Örebro och massor av platser man skäms över att aldrig ha hört talas om. Alla var här.

När Zlatan Ibrahimovic rusade ut i sin franska sommarnatt, först i ledet, inte sen utan tidig och med samurajtofsen hårdare knuten än någonsin, då fick Sverige ett erbjudande om att komma in i det här med en hastighet som bryter mot alla fartbegränsningar när fotbollsmatcher startar.

Så borde det ha varit, men i samma sekund som Irland intog sina positioner på andra sidan slutade växellådan fungera. Erik Hamrén kommer att hävda annorlunda, men bevisen för att det skulle funnits någon metod att förhålla sig till, något system att arbeta i, de skulle inte hålla i rätten.

Landslagets blivande säkerhetschef Victor Nilsson-Lindelöf redde ut det mesta, men framåt var Sverige helt steriliserat. Kim Källström och Sebastian Larsson reagerade på det mesta med tre sekunders fördröjning och Oscar Lewicki sprang runt i ett vakuum, Emil Forsberg mötte men bollen gick i djupled och Marcus Berg framstod som tondöv. Ingenting klaffade. Vägen till Zlatan var för lång och det svenska spelet stod lika stilla som ett flygplan på Arlanda, det blev rörigt och när oron smög sig in blev det även slarvigt.

Sverige tog emot och tittade ned, Irland tittade upp och spelade.


Det handlade inte bara om svensk impotens, Irland hade gjort det Forsbergska läxan och dubblade upp på honom varje gång han fick bollen, Walters och Coleman hjälptes åt att strypa hela idén om Sveriges andra dimension och tvingade fram tempodödande hemåtpassningar. Martin O’Neills lag anföll och avslutade som de skulle anfalla och avsluta, och det försvarades enligt överenskommelse.

Det fanns en plan.

John O’Shea hade varit en oklippt nagel från att ge Irland ledningen och Jeff Hendrick hade skjutit i ribban. När halvtidsvilan uppenbarade sig var det med en kopp té och en filt för att omfamna Sverige, som sprang allt man kunde mot den för att börja om.

När man hade samlat ihop alla dåliga intryck gjorde Irland mål. Ett sorts retroaktivt straff för den första halvlekens undermålighet. Erik Hamrén tittade mot klockan och bestämde sig för att medicinera det svenska anfallsspelet med John Guidetti, men planen fortsatte sitt liv i exil.

Har man inget manus får motståndarna göra mål åt en.


Lirkningarna och Zlatans nummer som föregick kvitteringen var ju inget resultat av någon strategisk förändring, den var ett resultat av Irland, eftersom Sverige mötte Irland, ett lag som Sverige i alla fall borde skjuta fler än inga skott på mål mot men som bjuder på saker så som medelmåttiga landslag gör.

Det blev lite bättre mot slutet eftersom den gröna motståndaren dels inte behandlades som Hulken, dels fick en klump i halsen av sina bortslarvade poäng, men för mycket i den här insatsen antydde att matcherna mot Danmark, den monumentala brytpunkten, var temporära avvikelser från det som har blivit normen under Hamrén.

Det här var en reträtt till de dåliga vanor som präglade 2015, det här var på vinst och förlust, det här den planlösa fotbollen, den som alltid blir straffad till slut, den som blundar och hoppar.

Om fyra dagar finns chansen att hävda något annat, men då måste nya bevis upp på bordet. Då måste Sverige hålla ögonen öppna och ha ett manus med sig.