Noa Bachner

Bachner: Framtiden fylldes av frisk luft

Foto: (C) Pelle T Nilsson / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTU STELLA PICTURES
Foto: Nils Petter Nilsson

Det är en sak att byta förbundskapten, en helt annan att ömsa hundratals landskamper och riva ett helt hus.

Janne Andersson blåste liv i ett nytt landslag och framtiden fylldes av både branta backar och frågor.

Men det mesta gick att förstå, och därför fylldes den även av friskt luft.

Det är ju så med nästan alla fotbollslag, de förtjänar nästan alltid sina associationer

Det landslaget som tog farväl en fuktig och varm kväll i Nice för ett par månader sedan hade släntrat ned i något av ett dike. 

Det omgavs av begränsad kärlek, det fanns ett mentalt bagage, det stod flyttlådor med brustet förtroende och det saknades lite för ofta en känsla av att de gjorde något som var medryckande och roligt.

Zlatan, Kim, Isaksson och avskedet av hundratals landskamper borde rimligtvis bädda för oro, men med tanke på vad deras och Erik Hamréns landslag hade blivit härskade entusiasmen på Friends arena.

Det kändes som att vakna på golvet efter en inflyttningsfest, ta ett glas kallt vatten och öppna ett fönster. 

***

För allt vad Andreas Isaksson kommer att saknas, för allt vad mittfältet inte har någon pappa längre, för allt vad svensk fotbolls största revolutionär är borta – det här var efterlängtat.

– Jag vill göra bra saker ofta.

Längre än så sträckte sig inte de retoriska knepen när förbundskaptenen doppade tårna i sitt nya jobb, och my god vad skönt det var.

Inga sluga metaforer, inga vädjande utläggningar om tro, inget bränsle till fantasier om olika valörer.

Inga behov av att "våga" prata om "det omöjliga".

Håkan Sjöstrand hade i all sin rimlighet förklarat vad som gäller mellan raderna: Sverige har klivit in i en epok där potential behöver omvandlas till förmåga, och det kommer inte att ske på en gång.

Det hördes på hans sätt att prata, på invändningarna, på Jannes ”vi ska vinna matcher, men…” och det syns när man tittar på den här svenska truppen.

Tre målvakter med totalt åtta landskamper ska ersätta Isaksson efter ett sekel av trygghet. 

Att det inte finns något tydligt förstaval går faktiskt att läsa sig till. Backlinjen är landslagets starkaste lagdel, att Oscar Wendt nu gör en rad andra Champions League-bekantingar sällskap är superbra.

Bland resten av namnen hittar vi erfarenhet, talang, starka fysiska attribut, taktisk disciplin och skickliga fötter.

Sedan blir det värre.

På mitten kryllar det av gedigna (ofta centrala) spelare men saknas högsta klass, det saknas något överraskande en Kristoffer Olsson, det förekommer förvånande nog en Oscar Lewicki och det finns, av någon anledning, fortfarande en ignorans för vad svenska yttermittfältare presterar i Holland.

***

Sverige saknar dessutom ammunition.

Vad har Marcus Berg sagt och inte sagt?

Måste John Guidetti byta klubb för att ta nästa steg?

Hur ska Emir Kujovic komma loss i Belgien?

Vilken roll får Christoffer Nyman i tyska andraligan?

Det är en stor utmaning att bygga ett potent anfallsspel av det här, i alla fall i väntan på att nästa lastpall med talang lämnas av vid Friends arena, den som förmodligen kommer innehålla Jordan Larsson och Alexander Isak.

Men en sak i taget.

Holland står för motståndet om ett par veckor och har kallat en bruttotrupp där mer än hälften av namnen låter påhittade även för den som är insatt.

Andersson får en vecka på sig att sammanfoga den här menthol-luktande spelarlistan (bara sju av 23 spelare är födda på 80-talet nu) till ett användbart och fungerande lag, det som Sverige var alldeles för sällan under Erik Hamrén.

Jag tittar på namnen och förstår vad nästan varje spelare ska göra i den här truppen.

En avgörande ekvation när man ska skapa trovärdighet. En som har varit svår för andra.

Det är ett landslag fullt av branta backar, men det går att förstå, och därför är det även fullt av frisk luft.