Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Är största mysteriet i fotbollsvärlden 2018

Ole Gunnar Solskjaer - ny manager i Manchester United. Foto: SVEIN OVE EKORNESVAAG / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Jose Mourinho. Foto: PETER POWELL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Han ler alltid, han har lockigt hår och en gång i tiden gjorde han mål varje gång han blev inbytt.

Jättebra.

Nu till 2018:s största fotbollsmysterium: Varför har Ole Gunnar Solskjaer fått jobbet som tränare för världens rikaste fotbollsklubb?

Han kan den.

Alltså verkligen kan klubben. Vet var nödutgångarna ligger om det börjar brinna i matsalen, hur mycket varmvatten man behöver vrida på i duscharna för att slippa den där kalla chocken i början, lyfter lite lagom på dörren till garaget på våning tre eftersom den kan vara svår att öppna annars. 

Om någon kan Manchester United, då är det Ole Gunnar Solskjaer. Så mycket står klart. Precis som Steve Bruce, den före detta mittbacken som Paul Ince föreslog som ny tränare på Old Trafford timmarna efter att José Mourinho fått sparken. Steve kan också klubben.

Tycker du att det låter lite vagt? Vad sägs om det här: Ole Gunnar Solskjaer “vet vad det betyder att spela för Manchester United”. Inte övertygad? Han “står för Uniteds sätt att spela”. 

Är ni med nu? Inte jag heller. 

Vad betyder allt det här i praktiken? Skicka gärna in era gissningar till noa.bachner@expressen.se eller mitt Twitter-konto: @noabachner. 

Här kommer min tolkning så länge: Ingenting.

Årets mest besynnerliga händelse

Inte ett dyft. 

Jo, jag tror också att vissa personlighetstyper är bättre lämpade att arbeta i vissa miljöer, att trivselfaktorn från en framgångsrik spelarkarriär kan göra en tränare mer lämpad att träna en viss klubb än en annan emellanåt, eller under en viss tidsperiod – men jag tror på fotbollsklubbar som fungerar meritokratiskt, att det är vägen framåt. Vet ni vad jag också tror? Att “han kan klubben” eller “vet vad det betyder att spela för klubben” är två av de mest innehållslösa klyschargumenten som cirkulerar i den ganska klyschrika galaxen fotboll. Trots detta finner jag inga andra motiv för det som just har inträffat i Manchester.

Låt mig därför presentera det här kalenderårets mest besynnerliga händelse: He knows the club förvandlad till styrelsebeslut – Ole Gunnar Solskjaer. 

Manchester United har anställt en tränare baserat på...vadå? 

Det är inte det att det är något större fel på Solskjaers jobb i norska Molde. Den här gången har han precis som 2012 och 2013 vunnit ganska många fotbollsmatcher, lagt plattformen för en tränarkarriär som så småningom gör honom förtjänt av att prova vingarna på nästa nivå. Men det är Molde och det här är inte nästa nivå, det är Manchester United.

Då, för fem år sedan, tycktes Premier League vara ett något för stort steg. Solskjaers Cardiff förlorade 16 av 30 matcher och åkte ur innan han fick sparken. Meritlistan har inte fyllts av nya titlar eller uppseendeväckande framgångar sedan dess. Hans jobb de senaste åren är inte i närheten av till exempel Rikard Norlings, för att ta ett exempel, men Norling skulle ju aldrig någonsin vara påtänkt för jobbet på Old Trafford. 

Anledningen till det? Det här handlar om något helt annat.

En vuxenversion av Disneyland

Jag vet inte exakt hur fördelningen ser ut, men om du stirrar ned i den cocktail som är det här beslutet tror jag att ditt öga skådar ungefär 50 procent romantik, 50 procent lathet och 100 procent inkompetens.

I går blev Ashley Young ombedd att kommentera sin nya chef. 

– Jag har aldrig sett honom utan att han ler, konstaterade han.

Det är så klart jättekul om Manchester United har anställt någon som är glad eftersom José Mourinho alltid verkade vara så himla sur mot slutet, men vore det inte bättre om de anställde någon för att personen är en bra fotbollstränare?

Missförstå nu inte det här. Ole Gunnar Solskjaer kanske råkar vara perfekt och råkar bli en succé, men det är inte poängen.

Poängen är snarare att Manchester United själva väljer att leva i en barnslig sagovärld där gamla publikfavoriter – även Sir Alex gamla vapendragare Mike Phelan som dunderfloppade i Hull för två år sedan lämnar alltså sitt sportchefsjobb hos en tabelljumbo i Australien för att återförenas och hjälpa till som assistent – hittar så bra i katakomberna och kan berätta vad det innebär att spela för klubben (vad är ens det?) på ett så inlevelserikt sätt att Romelu Lukaku simsalabim får tillbaka sitt självförtroende och Eric Baillys positionsspel pånyttföds.

Ole Gunnar är här och han ska älska klubben så mycket att allt blir bra igen.

Nostalgiska svallvågor och drömskt entusiastiska supportrar går att förstå, men för den som betraktar det här för vad det är, utan sentimentala värden, pratar vi om ett fullständigt bisarrt val. Alla tränarrekryteringar är chansningar. Själva utmaningen för den som rekryterar ligger naturligtvis i att maximera sannolikheten att den faller väl ut. Det har Ed Woodward och hans kompisar i de ljudisolerade konferensrummen inte gjort. 

I stället har man sträckt sig efter samma logik som när en treåring väljer lördagsgodis första gången och tar allt som ser roligast ut i plastbyttorna utan att veta hur det smakar. Woodward beskrev Old Trafford som “en vuxenversion av Disneyland” när han försökte sälja in jobbet till Jürgen Klopp för ett par år sedan, men inte trodde väl ändå någon att José Mourinhos ersättare skulle utses av ett samråd bestående av Långben, Buzz Lightyear och Bumbibjörnarna?

Dystert facit i europeisk fotboll

Manchester United behöver inte tänka som tecknade figurer.

Deras företrädare har även på kort tid råd och en uppgift att rekrytera en så bra fotbollstränare som möjligt. Det är världens rikaste och – beroende på hur man mäter snälla bli inte kränkt om du tycker att Barcelona eller Real Madrid är större – största fotbollsklubb. 

“Han kan klubben” har ett dystert facit i europeisk fotboll, kolla på hur Milan lämnat klubblegendarer i sina fotspår och inom en överskådlig framtid kommer att avyttra även Gennaro Gattuso. Det är en kravprofil som bygger på den envisa önsketanken om att bra fotbollsspelare i regel snarare än undantag står redo att kanalisera sina prestationer från tidigare decennier till kompetent ledarskap i klubbar där de är omtyckta. Listan som visar oss att det är tvärtom, undantag snarare än regel, är hur lång som helst. 

Det här är med andra ord en logik som borde vara reserverad åt ex-spelarnas småslappa ex-spelarkolleger som framträder i gläfsiga brittiska radioprogram och ombeds kommentera situationer de helt enkelt inte vet någonting om men ändå känner för att säga något. 

Inte staka ut riktningen för David De Gea och Paul Pogbas vårsäsong.