Noa Bachner
Kriget i Ukraina har pågått mer än en månad. En månad i nyhetsflödet är en lång tid. Invasionen, kriget, raketerna och dödstalen är ord som enkelt tappar effekt när man hör dem varje dag. Till slut flyter allt samman. Detsamma kan sägas för bilderna på traumatiserade ukrainska män, kvinnor och barn som vandrar längs vägarna under grå himmel i trasiga kläder. Efter en månad har det blivit allt svårare att särskilja bilderna på krigets fasor från varandra.
Men kriget fortsätter. Det drabbar människor varje dag. Mariupol utplånas. 90 procent av stadens byggnader har skadats av beskjutningen och 40 procent har förstörts enligt stadens borgmästare. Mat, vatten och medicin tar slut. Europa genomlider sin största flyktingström sedan andra världskriget. Över fyra miljoner ukrainare har flytt landet, ytterligare sex miljoner befinner sig på flykt inom det, enligt FN. Det kan finnas anledning att påminna sig själv om det.
Inte minst om man heter Jonas Jerebko. Sveriges mest framstående basketspelare har skrivit på för CSKA Moskva. När han undertecknar ett kontrakt med ett ryskt lag i slutet av mars 2022 bryter han den enighet som finns i Europa och västvärlden och som är nödvändig för att få Ryssland att backa. Skälet till att regeringar, organisationer och företag världen över har valt att klippa banden till Ryssland är för att sätta press på Putin, för att föra kriget närmare ett slut.
Det gör beslutet obehagligt
Vad krävdes för att blunda för det ryska krigsbrottet?
Det har i många fall inte spelat någon roll hur lukrativa avtal som kastats i papperskorgen, eller hur höga löner som erbjudits från andra sidan. Men Jerebko satte ett pris. Det är det som gör beslutet obehagligt.
Det är också svårt att se en trovärdig väg ut ur det här. Situationen i Ukraina är ingen hemlighet. Jerebko kan knappast upptäcka kriget i samband med uppståndelsen. Och samtidigt går det att önska sig en vändning. Vissa människor inser att det blir fel men väldigt sent, och även om det är av opportunistiska skäl är det bättre att ångra sig någon gång än inte alls.
Man kan därtill alltid diskutera om det är rätt att bryta allt samarbete på områden som sport, kultur och vetenskap med auktoritära stater. Men huruvida Sverige ska ta emot utbytesstudenter från Ryssland är en avvägning. Svenska idrottare som tecknar avtal med ryska klubbar är en annan. Och samtidigt som Jerebkos beslut blir mer och mer bisarrt för varje gång man läser om det går det inte att komma ifrån hur idrotten tycks ha dragit en tydlig gräns vid det ryska anfallskriget. Speedwayförare kastas ut, längdskidåkare portas från Vasaloppet, Fifa vänder Putin ryggen.
Är det auktoritära staters oprovocerade angrepp på sina grannar som får bägaren att rinna över?
Vad är då skälet till hur relativt okommenterat svenska idrottare tjänat och tjänar sina pengar i Saudiarabien sedan den saudiskledda koalitionen började bedriva krig i Jemen? Robin Quaison valde att fortsätta sin karriär i Al-Ettifaq och Anna Nordqvist frontar golftävlingar och är ambassadör för oljebolaget Saudi Aramco.
Förhoppningsvis föds nu en seriös diskussion om hur idrotten ska förhålla sig till den här typen av frågor. Temporär uppståndelse är bättre än ingenting. Bäst av allt vore förändring i grunden.