Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Är det verkligen så det här fungerar?

Janne Andersson och Andreas Granqvist om Spanien: "Måste klara av försvarsspelet".
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Nu är det tydligen dags för Sverige att vinna EM-guld.

När landslaget möter Spanien hörs rop på ”mer eget spel” och ”fler bollskickliga spelare”.

Men är det verkligen så det här fungerar?

Det spanska landslaget som rullar över gränsen från Norge och in i Solna är ganska annorlunda från det som tog över världen för tio år sedan. 

När man vann VM i Sydafrika var det sju spelare från Barcelona i truppen. Sex stycken startade finalen mot Holland, men så är det inte längre. Från världsmästarna 2010 är det bara Sergio Busquets som är kvar från Katalonien (Jordi Alba och Sergi Roberto hade eventuellt varit med under andra omständigheter), och under Robert Moreno, förbundskaptenen som kallades in för att ersätta Luis Enrique, har mixtrandet med landslagets sammansättning tagit sig i allt tydligare uttryck. Mot Norge startade elva spelare från elva olika klubbar. Villarreal, som börjat säsongen bra, har fyra representanter i truppen. 

För vissa kan spridningen uppfattas som ett svaghetstecken, medan andra gör tolkningen att världens bäst fungerande fotbollsutbildning spänner sina muskler med landslagsspelare framodlade i alla möjliga rabatter: Spanien är ju nästan klara för EM.

Det gör inte att Moreno undgår kritik. Krysset mot Norge dissekerades ganska hårt på hemmaplan. I Marca speglade man Barcelona och Real Madrids problem på landslaget: För långsamma mittfältare gör det enkelt för motståndet att komma runt. Morenos smått desperata försök att stänga matchen genom att slänga in Inigo Martinez som tredje mittback mot slutet lämnade också frågetecken efter sig.

Blev ett enda långt anfall

Att det trots allt är ett Spanien med stor förmåga fick Sverige erfara på Santiago Bernabeu. Av alla lag som Janne Andersson mött som förbundskapten håller han inget som bättre än det spanska manskap som genomförde ”ett enda långt anfall” i början på juni.

För det var det, ett enda långt anfall, och så får det inte bli den här gången.

Receptet för att fälla individuellt överlägsna motståndare kan se enkelt ut i teorin, men är desto svårare i praktiken. Själva essensen handlar om att låta systemet minimera effekten av motståndarnas individuella övertag, men också ge tillgång till konkurrensfördelar. Sveriges insatser mot Tyskland, Frankrike och Italien framhålls alltid internt som ”prototyper” på hur man ska spela matcher av den här karaktären. I samtliga fall kan landslagsledningen visa spelarna hur man systematiskt lyckats reducera motståndet till förhållandevis få målchanser och dessutom skaffat sig möjligheter att såra åt andra hållet.

Bortamatchen mot Spanien är däremot inte en match att efterlikna, men det var inte den defensiva stadgan som saknades i första hand, resultatet till trots. I över en timme höll Sverige stånd, förvisso med god hjälp av Robin Olsen, men med tanke på det vikarierande mittbacksparet Helander-Jansson och skadan som drabbade Viktor Claesson var det på det hela taget rätt okej en lång period. Det som hände därefter, när saker och ting rämnade, hade till stor del att göra med oförmågan att vila med bollen. 

Ett enda långt anfall. Till slut orkar man inte längre.

En besynnerlig uppfattning

Inte heller Janne Andersson undgår kritik, om någon nu missat det.

Inför matchen har TV4:s expert Hasse Backe efterfrågat en annan kravbild på spelarna som startar för Sverige. Han pekar mot världens bästa landslag och säger att Sverige borde ta efter. ”Varför inte ta sikte på ett EM-guld?”, frågar han, underförstått att man då behöver driva matcherna med boll mer. 

För mig är det en lite besynnerlig uppfattning om var svensk fotboll befinner sig i näringskedjan, men även hur landslagsfotboll fungerar. Även om vi skulle ställa ut våra tio mest ”bollskickliga” spelare på planen med ambitionen att driva matchen skulle vi ha sämre chanser att vinna den med tanke på att Spaniens spelare är bättre på att göra samma sak. Det gäller mot en lång rad andra nationer också. Landslagsfotboll och spelsätt handlar mycket om den sortens kalkyler, hur mycket man har av olika egenskaper. Det är inte förbundskaptenens jobb att ”utveckla spel”, utan med kort förberedelsetid infoga spelare i en spelmodell som maximerar sannolikheten att vinna matchen. Spelarmaterialet som finns till svenskt förfogande nu gör att man därför når en slutsats när man möter Malta, men en annan när man möter Spanien.

Med det sagt ligger knäckfrågorna inför kvällens match i laguttagningen. Den kommer att avgöra Sveriges möjligheter att inte utsättas för matchen, utan spela den, och den behöver landa i rätt balans. 

Isak borde starta

Den ena gäller innermittfältet. Albin Ekdal kommer att spela från start, men bredvid honom finns ett par olika alternativ. Kristoffer Olsson ger Sverige mest lugn med bollen, men minst skydd av backlinjen. Sebastian Larsson mer av det senare, men inte samma förmåga att lösa trånga situationer när den spanska pressen smiter åt. Gustav Svensson tycks vara på väg att få en egen spin-off-serie i landslagssammanhang där han traditionsenligt byts in med en stund kvar för att sätta tre-fyra riktigt smaskiga tacklingar, men med honom får Sverige mestadels en destruktiv spelare. Jag hade nog vågat ge Olsson tröjan.

Den andra gäller platsen till höger på mitten. Den hade naturligtvis varit Viktor Claessons om han bara varit frisk, men det är han ju inte. Här gick förbundskaptenen fel i Madrid. I stället för att ersätta Claesson med en annan rörlig spelare, till exempel dra ned Robin Quaison, stoppade han ut Sebastian Larsson och bytte in Jakob Johansson på mitten. Det gjorde Sverige stelt och rånade laget på alternativ i omställningarna. Här hade jag spelat Quaison nu för att få tillgång till dennes industri.

Vilket leder mig till det tredje valet. 

Marcus Berg har mer eller mindre fråntagits krav på att göra mål. Beslutet att fortsätta spela med honom efter den senaste tidens extrema måltorka i Blågult går inte att tolka på något annat sätt. I stället betraktas Berg som en funktion och värderas högt som uppspelspunkt, en värdering som går att förstå, och samtidigt inte. Han kommer med all sannolikhet att spela från start även här, och i och med att jag vill ha Quaison till höger faller mitt val på lagets X-faktor, Alexander Isak, som partner. 

Sverige kan mycket väl finna sig i ett tillstånd av ingenting och behöva något. På sina 20 minuter mot Malta visade Isak att han tillsammans med Emil Forsberg har den ovärderliga förmågan att skapa någonting ur ingenting. 

Vill Sverige undvika att värja sig mot ”ett enda långt anfall” behöver man ge Spanien någonting att oroa sig för snarare än ingenting.

Zlatan om Janne Andersson: ”Han bajsade på sig när han fick frågan”:

Noa Bachner träffade Zlatan Ibrahimovic och snackade om nya statyn i Malmö, Janne Andersson och det svenska fotbollslandslaget.