Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Är det någon som vill ha det så här?

Victor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen under måndagens presskonferens i Stockholm.Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Olsen och Lindelöf under VM-genrepet mot Danmark i somras. Foto: BILDBYRÅN

Vi är på presskonferens och både Robin Olsen och Victor Nilsson Lindelöf är här.

Även framtiden är här.

Den består i bästa fall av en livesändning på Instagram som letat sig ut i verkligheten.

Men förmodligen inte länge till, för om mitt skeptiska öga får kasta en blick mot nästa steg i den här utvecklingen tror jag att även spelare på ett podium kommer att kännas som en fjärran företeelse ganska snart.

Den här sortens frågor tenderar att bli ganska interna, eller hur? Viktigare för oss än er. Vi ger er: Medierna är upprörda på hanteringen av medier.

Jag vet, snark, men häng med en liten bit till bara.

Att spelare bojkottar medier verkar ofta uppröra journalister mer än läsare, och det är helt begripligt. För egen del brukar jag hålla mig från att göra större nummer av trubbiga relationer mellan medier och till exempel spelare, men i dag gläntade Victor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen, med god hjälp av Svenska fotbollförbundet och framför allt sina klubbar, på dörren till en utveckling som jag tror kommer att orsaka fotbollen skada.

Båda hade struntat i att prata med oss förra gången landslaget samlades. Vissa tyckte att det var värre än andra. 

– Jag tycker inte om när folk säger åt mig vad jag ska göra och inte, förklarade Lindelöf för Viasat när han benade ut beslutet att inte ställa upp på intervjuer.

Den här gången, efter en intern diskussion på förbundet som utvärderade förra samlingen och ett utspel från spelarnas agent, Hasan Cetinkaya, var båda tillgängliga igen, men efter överenskommelse på ett podium. Vi fick med andra ord ställa våra frågor som publik. Men vi fick inte fråga om vad som helst.

Presschefen Staffan Stjernholm vädjade (instruerade) oss att inte fråga om spelarnas vardag i Roma eller Manchester United. När det väl kom frågor om Roma och Manchester United struntade båda mer eller mindre i att svara och hänvisade till instruktionen på förhand.

Själv tycker jag inte om när andra säger vad jag får fråga om och inte.

Det borde inte du heller göra.

Att det tog så här lång tid?

Varför? Det hela är faktiskt ganska enkelt.

Svenska fotbollförbundet söker ny presschef. Jag hoppas att jobbannonsen är formulerad med en förvarning om vad som kommer att krävas, för det här är inte Lindelöf eller Olsens eget påhitt (det gör i sin tur inte dagens svala framträdande mer imponerande), utan är naturligtvis en väldigt väntad konsekvens av fotbollens hyperkommersialiserade utveckling och det nya medielandskapet.

Att det tog så här lång tid för oss att komma hit?

Det nya landskapet påverkar mediehusen, det påverkar mediekonsumenten och det påverkar den det rapporteras om. Det drabbar samtidigt få personer lika mycket som det drabbar en fotbollsspelare som spelar för en av världens största klubbar, även om Victor Nilsson Lindelöf halvt om halvt förnekade det i dag.

Det är klart att miljoner följare i sociala medier, Manchester Uniteds obscena räckvidd och exponeringsyta, att det kommer med en press som inte går att föreställa sig. Det är klart att världen inte såg ut så här för tio år sedan, att vare sig han eller någon annan var beredd på det – och det är väl för sjuttsingen självklart att det gör någonting med en människa att en lite för lös bakåtpassning kan utlösa ett raseri som letar sig genom 4 miljoner olika konton och hela vägen till rubrikerna hos den här tidningen.

Hur lever man med den pressen? Hur lär man sig hantera den? Hur får man stöd av sin omgivning? Hur bemöter man den?

Jag vet inte, men få personer i svensk fotboll – få personer i världen – kan ge en lika detaljerad inblick i den verkligheten som det svenska landslagets mittback Victor Nilsson Lindelöf. 

Det tråkiga: Han verkar inte ha någon som helst avsikt att göra det.

Vill någon ha det så här?

Inte Robin Olsen heller. I stället bjöd paret på något som bäst liknas vid en livesändning på Instagram, ni vet en sådan som fotbollsspelare genomför med jämna mellanrum när de ligger nedbäddade i sin soffa och selekterar fram ungefär tio av tio tusen frågor medan deras följare skickar emojis och hjärtan som svävar över skärmen.

Vi befann oss plötsligt i en liveuppsättning av en livesändning. 

Var klickar man? Kan jag gå ur? Är det här ett avsnitt av Black Mirror? 

Vill någon ha det så här? 

Ja, klubbarna. Klubbarna vill begränsa tillgången och kommunikationen till att passa sin egen agenda. De vill tvätta citat och utspel i möjligaste mån, använda spelarna som verktyg i sitt kommersiella arbete, inte släppa i väg dem för att diskutera svåra frågor eller utsätta dem för osäkra sammanhang. 

För tänk om Lindelöf hade sagt Mourinhos namn? Flyglarm över Manchester. Ta skydd!

En sak är självklar: Det är efter Roma och Manchester Uniteds önskemål som den svenska landslagsduon särbehandlas på ett sätt som inte många andra än Zlatan Ibrahimovic har gjort. Det bådar i sin tur inte gott, för härifrån har jag svårt att se hur man vrider tillbaka tillgängligheten eller återtar friheten att ställa vilka frågor man vill.

Rädd att fotbollen betyder mindre

Vill spelarna ha det så här? 

Säkert några, men inte alla, det tror jag inte. 

Ni vet hur det är väldigt populärt att prata om hur mycket fotbollen betyder för människor? För våra samhällen och hur den kan verka som kraft bland oss? Måla porträttet av världens viktigaste och största sport som så himla bra och fin?

Den effekten uppstår inte av sig själv, den behöver sina röster. 

Det finns spelare som är mer benägna att ta en aktiv roll när det gäller den här sporten som budbärare, som vill använda den för att diskutera både fotbollens stora, brinnande punkter, men även andra frågor som ofta reflekteras i den. I det svenska landslaget har Albin Ekdal varit ett bra exempel de senaste åren. Han har ofta skaffat sig en uppfattning om en händelse eller ett ämne, resonerat kring det och valt att använda sin egen plattform till att diskutera det.

Lindelöf och Olsen vill av allt att döma inte det. Simon Bank på Aftonbladet gav båda möjligheten att prata om den senaste veckans överlägset största nyhet i sportvärlden (och vad som borde varit en ännu större nyhet utanför den): Våldtäktsanklagelserna mot Cristiano Ronaldo. 

Här fanns hur mycket som helst att resonera om: Manliga förebilder, drev i sociala medier, varumärken, världen innan och efter #metoo-kampanjen och de många bisarra reaktionerna – ett enormt och tidskritiskt ämne projicerat på fotbollen. 

Men nej, och det är i sin tur helt okej att man inte vill använda sin plattform till det – men det är plattformen som är under attack.

Den där sortens frågor avhandlas inte av Manchester United TV. Inte i en livesändning på Instagram heller. Jag är dessutom rädd att friheten att ställa vilka frågor som helst kommer fortsätta att krympa i de här sammanhangen. Jag är rädd att även spelarna som vill resonera om saker som faktiskt är viktiga, som vill få fotbollen att betyda någonting, får rådgivare som från höger och vänster inte tycker att det är en lika bra idé.

Jag är rädd att fotbollen snart betyder väsentligt mindre.