Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Är annorlunda lag än AIK och Hammarby

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: BILDBYRÅN

I allsvenskan 2019 finns det två lag som rider runt i spelschemat och stökar av motståndare med en envåldshärskares auktoritet. 

I Malmö ska landets två minst resonliga fotbollslag mötas.

Vem är det som bestämmer egentligen?

Idag släpps avsnitt 21: Djurgården och Malmö FF, som ligger etta och tvåa i tabellen, kräver total tystnad i klassrummet – men bara en kan få sin vilja igenom.

Medan nästa episod av det som är på väg att bli en historiskt rafflande upplaga av den här ligan buffrar kan vi ägna en tanke åt den hisnande kraftmätning som ligger framför oss. 

Malmö FF och Djurgården har tre förluster mellan sig på fyrtio spelade matcher. När de andra guldkandidaterna spelar, i min värld Hammarby och AIK, finns det emellanåt kryphål för motståndet även när de ”får till det”. I AIK:s fall är det oförmågan att skapa tillräckligt med målchanser och dominera matchbilden med bollen på samma sätt som utan den, den beräknande passiviteten som ibland kan bli självförgörande. I Hammarbys fall är det hur laget ibland slår sig ned med en whisky efter sitt fjärde mål, tänder en cigg och beundrar sitt eget konstverk medan motståndarna ser hur havet öppnar sig och gör mål.

Ändå kan båda vinna guld. Djurgården och Malmö FF också, men Djurgården och Malmö FF är annorlunda, lag med en annan balans mellan sina styrkor, med mindre tydliga svagheter och en gemensam målbild varje gång de beträder en fotbollsplan.

Bestämma allt.

Vrider om ännu hårdare

Malmö FF strävar alltid efter en matchbild där man pressar ned sitt motstånd under ytan tills det slutar sprattla. Det är en sorts kvävning av alla försök till uppspel, en utmattning av både mental och fysisk förmåga. När Malmö FF spelar som bäst låter de helt enkelt inte det andra laget vara med, och till slut återstår bara spillror av det som en gång var en motståndare. Det är ingen vild gissning att man försöker utsätta Djurgården för den sortens upplevelse här.

Djurgården har börjat uppvisa ett liknande mönster. Sättet som laget uppträtt på mot slutet, i synnerhet mot Sirius och AFC, har bjudit på samma karaktärsdrag; man har varit otillåtande, auktoritära och helt kompromisslösa. 

Försök ta dig ur greppet, och Djurgården vrider om ännu hårdare. 

Ett kompakt, kontrollerat bollinnehav har bara avbrutits i korta, korta sekvenser innan en frenetisk och välfungerande press har ätit tillbaka bollen högt. 

För Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöfs lag blir därför nyckeln att hitta en väg ut. Ut ur Malmö FF:s press, ut till ytorna där man kan spela, för att därifrån ta kontroll. Det är där man kan splittra MFF och tvinga dem att jaga matchen, men även minimera deras farliga, höga bollvinster.

Två avgörande uppgörelser

Centralt i planen ser jag två uppgörelser som avgörande: Dels den som går mellan allsvenskans bästa anfallare, Markus Rosenberg, och allsvenskans bästa mittback, Marcus Danielson. Dels den som ska utkämpas mellan allsvenskans bäst fungerande mittfält (Karlström, Ulvestad, Edwards) mot allsvenskans bäst fungerande mittfältare (Christiansen).

Visst finns det en del som talar för att vi kommer att se tillbaka på den här matchen som avgörande när någon höjer Lennart Johanssons pokal mot en grådaskig novemberhimmel, men det behöver inte bli så.

Vad det däremot behöver bli är ett svar: Vem är det som bestämmer egentligen?

LÄS MER: Vaihos oväntade succé: ”Kunde bara slänga sig åt ett håll” 

 

LÄS MER: Här stoppas Dif-fansen - om de bär ”attribut”