Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Alla får gå på McDonald's men ingen kan se fotboll

Folkhälsomyndigheten är fortfarande tveksam till att öppna upp för publik på arenor. Så här sa statsepidemiolog Anders Tegnell på presskonferensen i tisdags.
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Idag träffar Amanda Lind fotbollens makthavare.

Hon säger att hon snart har besked om publikfrågan.

Fotbollen har större problem. Den behöver en framtid.

På agendan är den senaste veckans stora debattämne i kultur– och idrottsfrågor: Varför får precis alla gå på McDonald's men ingen på fotboll eller konsert?

Varför sitter tusentals människor på tåg, uteserveringar och stränder och tar självgratulerande bilder på sig själva och sin perfekta sommar (den är inte lika perfekt som de vill att ni ska tro) – men inte på allsvenska fotbollsmatcher?

Det krävdes en ursinnig avhyvling med tillhörande avgångskrav från Jonas Gardell för att den minister med ansvar för idrott och kultur i Sverige skulle dyka upp i Nyhetsmorgon och börja prata om situationens allvar.

Att en makthavare är tyst tills dess att någon annan provocerar fram en reaktion är sällan ett bra tecken. När det gäller idrotten har dessvärre hela pandemin präglats av politisk tystnad, en reaktion vi lärt oss känna igen.

Väl i TV4 berättade i alla fall Amanda Lind att hon arbetar med frågan.

– Nu tittar vi på vad vi kan göra framåt för att ge bättre förutsättningar för kultur och idrott, förklarade hon.

Nu?

Det ser orättvist ut

Bakgrunden till irritationen är ganska lätt att förstå.

I Sverige är inte coronastrategin lika enkel att begripa sig på som den är i många andra länder. Om man bara stänger in alla och utfärdar förbud är det lättare för människor att räkna ut logiken bakom riktlinjerna. Är strategin mer nyanserad, som här, behöver man vara tydlig med vad som gäller, för vem och varför. Det gör att den svenska strategin behöver förklaras, men när 300 000 familjer får tillåtelse att välla in i köpcenter för att fylla korgarna med nya mobilskal, iPads, foppatofflor, Iittala-glas och andra saker som alla egentligen redan har hemma uppstår förvirring. 

Tomma arenor och konsertlokaler, knökfullt på andra håll. Det som händer ser orättvist ut.

Idrotten i Sverige har många förlorare i och med pandemins effekter. Ingen är större än fotbollen. Allsvenskan har från mars månad och framåt gått miste om större publikintäkter än alla andra idrottsevenemang. Våren och sommaren har varit kostsam. Att det skulle bli på det sättet är ingenting nytt. Tidigt under våren gick det att göra uppskattningar av hur mycket pengar som var på väg att försvinna. Svensk Elitfotbolls generalsekreterare Mats Enquist pratar om ytterligare en halv miljard kronor som står på spel framåt. I regeringens första stödpaket, som fördelades av RF, fick fotbollen 128 miljoner kronor att dela på.

Av det skälet är det märkligt att idrottsministern i det här läget säger sig titta på bättre förutsättningar. Att svensk idrott, fotboll i synnerhet, stod inför ett historiskt intäktstapp, var uppenbart för längesedan. Borde inte förutsättningarna vara förbättrade? Är inte det här det ”framåt” som hon redan borde planerat för?

Vänta och se kan gärna vara plan A, ingen visste hur pandemin skulle utveckla sig, men i det här läget behöver idrotten, precis som kultursektorn, vara försäkrade om en hållbar, trygg plan B.

Räcker inte med att öppna läktarna

I den desperation som nu råder strider många idrottsledare för att öppna entréerna. I ett första skede kan man fråga sig om det är rätt. 

Är det arenorna som borde öppna eller Mall of Scandinavia som borde stänga? Jag är inte rätt person att svara på det. Pandemin har fått ny fart under fötterna i många delar av världen. Sommaren har medfört en positiv utveckling i Sverige, men många andra länder har varit nere på låga smittnivåer för att sedan drabbas av snabba ökningar. Lyssnar man till statsepidemiologen, Anders Tegnell, låter det inte som om det är Folkhälsomyndighetens rekommendation att öppna läktarna speciellt snart.

Vad som däremot framstår som allt mer säkert är att beslutet, oavsett vilket det blir, inte reparerar så mycket som det behöver, utan är en liten del i en mycket större fråga.

Närmar oss en bristningsgräns

Svensk fotboll närmar sig en bristningsgräns. I höst kommer likviditeten att bli nästintill noll i många klubbar. Lånevillkor diskuteras redan på flera håll, liksom externa finansieringar. Samtidigt ser vi hur opportunistiska förslag om att avskaffa 51-procentsregeln ”för att rädda fotbollen” kommer krälande, lyckligtvis utan att få speciellt bra gehör.

Skulle supportrar släppas in på arenorna skulle det inte vara i den utsträckning som behövs för att läka de ekonomiska såren. Enligt allsvenskans protokoll är det var tredje säte som gäller. Kompensationspaketen från bland annat regeringen behöver med andra ord bli större och skräddarsys för fotbollen – och där kommer själva förvåningen in. 

I den sekund man förstod vilket ekonomiskt bakslag som skulle drabba de svenska fotbollsklubbarna till följd av begränsningarna – likt andra idrottsföreningar och många kulturarbetare – borde betryggande scenarier ha funnits färdiga?

När fotbollen träffar Amanda Lind i dag hoppas jag att man inte bara söker försäkran om ett publikbesked, utan en framtid.

Svenska fotbollförbundet sätter press på idrottsministern Amanda Lind. Hör ordförande Karl-Erik Nilsson intervjuas av Expressen.