Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

AIK ligger trea – så vad är problemet?

Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är fem matcher kvar och AIK ligger trea i allsvenskan.

Efter segern mot IFK Göteborg är guldet inom räckhåll, spelschemat ganska okej och snart kan solen stiga över Råsunda.

Så vad är problemet? 

I tjugo minuter såg det bra ut. Visst, Robin Söder borde ha gjort mål för IFK Göteborg, men extramålvakten Per Karlsson hade minnesbilden från vårmötet på Västkusten kvar i huvudet och dök upp där han skulle. Sånt som händer.

Dessutom ledde ju AIK matchen. Sebastian Larsson hade skickat in en kontroversiellt tilldömd straffspark, och vem bryr sig vad alla andra säger om domslutet? Spelet funkade ju dessutom. Sången fick läktarna att vibrera. Shalalala hey AIK som soundtrack till ett uppumpat hemmalag som såg ut att spela fotboll i symbios med sin sin publik, vann dueller, stoppade Blåvitt. Henok Goitom krutade utanför, var så taggad att han glidtacklade sig till en varning i offensivt straffområde.

– Att spela mot ett AIK i ledning är ett av allsvenskans svåraste nummer, säger Åke Unger i C More:s sändning – och alla som tittar tänker ungefär detsamma.

Sedan händer sånt som inte händer.

70 minuter senare står Goitom vid mittplan. Slutsignalen har precis gått. Det bolmar från honom när värmen stiger genom den kalla kvällsluften. IFK Göteborg har spelat mot AIK i ledning, men det har inte varit ett av allsvenskans svåraste nummer.

Goitom lutar sig över sina knän och drar en lättnadens suck. 

Det är äntligen över.

”Vi spelar riktig jävla skitfotboll”

För att summera saker och ting kort: IFK Göteborg var inte bara onsdagsmatchens behållning, hade bollen hela tiden och pressade fram flera målchanser. Man gjorde det med en man mindre i 20 minuter på bortaplan mot de regerande mästarna. Utvisningen efter 70 minuter förändrade ingenting, AIK väntade på slutsignal i hopp om att den blåvita pressen inte skulle innebära ett kvitteringsmål och en släckt guldstrid.

Om det brukar finnas tre lager av Rikard Norlings lag att bryta ned såg den första och andra väggen ut falla här. När motståndarna tar sig förbi den sista bossen, Per Karlsson, hela vägen fram till Oscar Linnér, som fick göra flera storartade ingripanden, då vet man att någonting inte håller ihop.

– Jag hittar inte glädjen riktigt, det var nästan som att vi väntade på slutsignalen. Det är inte riktigt bra. Vi ska spela fritt och flytande, vi är långt ifrån det, muttrade Karlsson när han bekymrat försökte summera matchen en stund senare.

– Jag skulle påstå att lagen har hittat en medicin mot att göra oss låga och passiva.

I rummet bredvid satt hans tränare och navigerade sig igenom en lång och fundersam presskonferens.

Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Tre poäng, en defensiv nolla och tre poäng till serieledning med ett spelschema som på papperet ser ganska okej ut. Men Norling knorrade på rösten, såg uppgiven ut och ville inte prata om domsluten eller guldstriden – han hade sett samma sak som alla andra.

– Vi spelar riktig jävla skitfotboll. Vi är sämre än domaren, så jag kan inte klaga på honom. Poyas lag spelar skitbra fotboll, så han äger väl sin rätt att göra det, förklarade han.

– Vi behöver gå in i en process för att få ut mer av vårt spel. Vi kommer att gå in i kammaren och jobba stenhårt för att hitta en effektivitet i spelet för att vinna matcher. Däremot har vi också någon form av ambition att spela som de bästa lagen. 

Någonting är fel

Här ligger utmaningen – och den kastar skuggor över Solna.

Norling vet det bättre än någon annan, han har upprepat samma saker på flera presskonferenser, i flera intervjuer, han ser samma matcher som alla andra, och han har föregått kritiken genom att peka på sitt lags brister, vänt mikrofonen mot sig själv, skaffat sig ett visst ägandeskap över problemformuleringen. 

Själv ser jag det som att AIK:s avvaktande spelsätt, deras baktunga rollfördelning, låga press och passivitet har varit deras styrka. Man har länge kunnat vagga in motståndet i en falsk föreställning om att matchen lever, när den i själva verket är stendöd. 

Allt oftare ser det tricket ut att vara på väg att bli ett problem.

Intrycket delas nu av åskådare, spelare och tränare: AIK balanserar på gränsen, ser sårbara ut, några marginaler från att tappa livsviktiga poäng i var och varannan match, från att inte kunna stödja sig mot imponerande resultat när insatserna är slätstrukna, och där bakom lurar en sorts press som tenderar att eskalera ganska snabbt i klubben vi pratar om. 

Någonting är fel, och innan det är för sent behöver det åtgärdas.

Passivitet utan trygghet

Själv tror jag att det finns flera förklaringar till den bräckliga uppenbarelsen. 

Det ena är tröttheten. Några är skadade, men AIK:s spelare ser trötta ut överlag. En gissning är att det är minst lika mycket mentalt som fysiskt. Systemet som gav laget SM-guld 2018 kräver stor taktisk medvetenhet och disciplin från alla på planen. Den mentala belastningen som följer europeiskt kval och allsvensk toppstrid parallellt börjar ta ut sin rätt. Ett par spelare ser ut att behöva vila, och när så är fallet uppstår hål, fallgropar – kalla det buggar om du vill – i Norlings modell lite här och var. Det blir passivitet utan trygghet.

Det andra är en omvärldsfaktor. 

Sedan ett par år tillbaka har en mer passningsorienterad, framåtlutad fotboll vunnit mark i Sverige. Det går med enkelhet att hävda att Graham Potters framgångar med Östersund skapade ett nytt ideal som som snabbt smittade flera klubbar med en sorts Potter-sjuka. Det gick att göra saker med bollen även om man inte hade världens största budget, så varför inte skapa sig en kopia av den charmiga anfallsfotboll som stormade fram från Jämtland?

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Det slog fel på sina håll, men utvecklingen har kylts ned, mognat och börjat omsättas i något annat. Fler lag än på länge har för avsikt att driva matcherna med bollen. Fler och fler lyckas också i någon utsträckning, i synnerhet högt upp i tabellen. 

Klubbarna som gör det allra bäst slåss om SM-guldet tillsammans med ett lag som gör något annat: AIK. 

Slår bara elfte flest passningar per match

AIK 2018 synade bluffen. Man lät alla lag stå där och försöka innan man avgjorde matcherna. I år är det en annan serie som omger Rikard Norlings lag.

Ta den tydligaste signalen, hur lagen behåller bollen, som exempel. 

AIK har, enligt statistikverktyget WyScout, allsvenskans nionde högsta bollinnehav (exakt 50 procent i snitt), medan serieledande Djurgården (56,1), tvåan Malmö FF (55,5) och fyran Hammarby (54,5) har högst. AIK slår 12:e flest passningar per match (411). Bara Kalmar FF, Elfsborg, AFC Eskilstuna och Falkenberg slår färre. Samtidigt slår toppkonkurrenterna Djurgården i snitt 525 passningar per match, Malmö FF 448 och Hammarby 464. 

Det finns andra värden som visar vad som karaktäriserar AIK:s spel. Deras defensiva balans innebär att man bara har skjutit elfte flest skott i serien (272) – vilket står i skarp kontrast till MFF (396), Djurgården (391) och Hammarby (319). 

Det lågintensiva press-spelet är en annan aspekt. Av alla lag i allsvenskan är det bara AFC Eskilstuna, Örebro, Östersund och Gif Sundsvall som i genomsnitt tillåter fler passningar per defensiv aktion innan man vinner tillbaka bollen. 

AIK har enligt mätvariabeln PPDA (Passes Allowed Per Defensive Action) ett genomsnittligt värde på 14,2. I toppen av samma tabell finns Häcken (9,01), Malmö FF (9,26), Hammarby (9,46) och Djurgården (9,73).

Har inte lika mycket att sätta emot

Var matchen på Friends i onsdags en talande ögonblicksbild av allsvenskans förändring? Kanske. För ett år sedan kom IFK Göteborg dit och gick rakt i fällan. AIK visste precis hur man skulle avväpna ett drömskt, bolltrillande Poya Asbaghi-lag och körde över sina gäster.

Nu, ett års träning och kalibrering senare, hade Blåvitt, precis som Hammarby, mer att komma med, AIK inte lika mycket att sätta emot.

Så vad gäller nu?

Det beror på vilken analys man gör. Förlusterna i år har i huvudsak kommit mot lag med den här sortens förmåga: Norrköping på hemmaplan, Hammarby i derbyt och IFK Göteborg borta är tre exempel. Själv uppfattar jag Norlings kommentarer om att man ”vill spela som de bästa lagen” som att han förstår vilken dimension som saknas.

Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Tänker han ge sig på ett försök till spelmässig revolution? Borde han det?

Det finns en styrka i att vara något helt annat. Ett annat sätt att tackla situationen är att förstärka sina konkurrensfördelar, hitta nya sätt att straffa expansiva lag, göra försvarsspelet mer aktivt, högre och mer aggressivt. AIK:s press-spel behöver kanske bli ett annat. Man behöver inte ha bollen hela tiden, men man kanske måste sabotera saker och ting längre fram i planen. Årets poängskörd är dessutom en indikation på att Norlings sedan länge inarbetade spelsätt fortfarande bär frukt i Sverige, och ibland är det mindre justeringar som behövs.

Eller så måste AIK gå i takt med sin tid. Det kan ju vara så att lagen som vill ha bollen har blivit så pass bra på att ha den att man inte längre kan eliminera deras hot hela vägen till SM-guld.

Om fem omgångar kommer AIK att ha spelat klart sin tredje hela säsong under Rikard Norlings andra epok som chefstränare. Man kommer att ha gjort det med enastående resultat, kanske till och med ett andra SM-guld, men med några veckor kvar verkar blickarna redan ha flyttats längre bort än så.

 

FÅ BÄST KOLL: Följ AIK Fotboll – direkt i Messenger