Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

AIK har satt något i halsen på upploppet

Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Ibland känns det som om hela världen står stilla.

Hade det inte varit för att målramen gungade hade man undrat om inte tillvaron var pausad när Heradi Rashidi väntade på att se var bollen skulle studsa.

Men det blev inget, och nu har AIK knaprat färdigt på sina marginaler.

 

Följ AIK:s guldjakt och alla andra matcher i allsvenskan - live på C More (extern länk)

FÅ BÄST KOLL: Följ AIK Fotboll – direkt i Messenger 

Till slut verkade det som att Henok Goitom, Nicolas Stefanelli, Tarik Elyounoussi och Kristoffer Olsson valde sitt ögonblick med omsorg, höll på med en sorts casting av guldmålet. 

Hur skulle det se ut? Kristoffer, har du ett förslag? Eller vänta, Tarik har en idé. Kör så får vi kolla.

50 000 personer trodde inte sina ögon. Inte en enda av dem hade läst någonting om det här i broschyren. Till slut låg deras spelare lite här och var under en kall novemberhimmel och stirrade efter förklaringar.

Vad som hände?

Jag vet inte. Fotboll? Fotboll hände. Det var inte det att insatsen var hemsk eller att en armé av nerver nödvändigtvis stod i vägen, det låter säkert som en populär förklaring när man inte lyckas trycka hem en guldmedajl på hemmaplan, men AIK skapade tusen chanser och jag såg bara att det här inte var deras dag när det var tänkt att vara precis det. 

Nu är det raffel

Det var ju Norrköpings.

Deras närmast filmiska avgörande mot Örebro gjorde sitt för att addera laddning till Nationalarenan redan på förhand. Den var fylld från topp till tå, bultande, frustande, nära att spricka av förväntningar. Här hade varenda kotte spelat upp sina visioner om söndag hela natten, här inne väntade ju en färdigriggad fest som inte riktigt var säker på om gästerna skulle dyka upp – och som en konsekvens av det lite orolig. 

Det såg lite stelt ut i perioder, som det gärna gör för de flesta lagen som möter Giffarna, som det kan göra när AIK känner sig in i matcher utan att riskera speciellt mycket, och som det kan göra när man spelar tredje matchen på en vecka – och någonstans där finns förklaringen till den fullskaliga rysare som AIK har drabbat sig själva med nu.

Svårt att behålla spelövertaget

Det är svårt att ta bollen av Joel Cedergrens lag och inte jättemycket enklare att bryta ned det när man väl har gjort det. Det var så klart inget nytt – AIK hade enorma problem med Sundsvall i Sundsvall – men det gjorde inte mycket för att lugna atmosfären. AIK:s insats var tilltagande, man vann mer boll och gjorde det högre upp, men skapade egentligen bara några enkelt sammanställda halvchanser innan halvtid. 

Så här skulle man inte få några Lennart-inristningar gjorda.

När det återupptogs var det ett annat AIK, mer aggressivt, mer beslutsamt, men utan Sebastian Larsson. Stefanelli fick göra Goitom sällskap på  topp medan Elyounoussi droppade ned i sin mittfältsliknande roll från matchen mot Östersund. Man pressade fram en lång rad hörnor direkt och Daniel Sundgren slungade ett skott i stolpen, via William Eskelinens rygg och iväg efter en livsfarlig Goitom-retur. Det var en upptrappning som lockade fram ännu mer energi ur Friends, men ett spelmässigt övertag som var svårt att hålla lika intensivt som de hade önskat.


Gif Sundsvall var på sitt sätt en hemsk motståndare för ett lag som verkligen behöver bollen, och behöver den nu. 

AIK jagade runt efter den i stunder, som ett gäng upprörda föräldrar som håller på att tappa det för att deras barn inte klär på sig och kommer. 

NU TACK! 

Gästernas lugn i uppspelsfasen och förmåga att lösa hög press med sitt delikata passningsspel gjorde AIK frustrerade (och William Eskelinens världsklass) och lite ängsliga. För varje lyckad kortpassning från gästerna vibrerade nog nerverna några procent till, för varje mållös minut närmade sig en oönskad berättelse från den här kvällen.

Sångerna fastnade, en banger stoppade klockan, Henok Goitom nickade över och Stefanelli utanför – och sedan släppte alla hämningar.

Fram forsade en fullständigt besatt Daniel Sundgren, chans efter chans föll till Stefanelli, vars beslutsfattande lämnade läktarna stumma av förundran. Introduktionen av Heradi Rashidi bjöd på ett ganska tydligt svar om vem som borde ha startat den här matchen till vänster i AIK – men när hans stora möjlighet dök upp stoppades han av en millimeter när bollen dundrade via ribbans underkant och ut.

Kavalkaden fortsatte. Sundsvall pallade inte riktigt, AIK hittade en energireserv som de inte hade vittnat om på 20 minuter, skickade inlägg, nickar, knän, dragkamper i straffområdet och allt annat man hade – men det ebbade ut i takt med att den becksvarta himlen sänkte sig över deras kväll.

Om segern mot Östersund i torsdags kändes definierande gjorde den här något annat. Det här var inte planen.

Norrköping har sig själva att tacka, med sekunder kvar av deras match mot Örebro var det här klart, men nu har de fått hjälp av ett AIK som – och det måste vi konstatera så här efter fyra kryss på fem matcher – satt något i halsen på upploppet.

Det räcker med kryss? Det har "räckt" med saker ganska länge.

Det är raffel nu. Fullskaligt super-raffel.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!