Noa Bachner
Mål, till exempel.
Vilket för mig till filten. Jag är inte säker, men jag tror att det var Rafa Benitez som först myntade metaforen när han pratade om att hitta rätt balans på sitt lag.
Du drar upp den över huvudet och fryser om fötterna. Du hasar ner den igen och värmer fossingarna – men fryser om hjässan.
Hur gör man för att det ska bli rätt?
AIK har varit lagom varma om huvudet för att inte bekymra sig nämnvärt ganska länge, den robusta defensiven och patenterade safety-first-approachen som varit Rikard Norlings signum under den hysteriskt svårslagna perioden från sommaren 2017 fram till nu är en dåligt bevarad hemlighet. Men efter en lång period av överdrivet målsnåla historier och krympande matchbilder har någonting hänt: AIK har kanske börjat frysa.
Det verkar så. Här, mot Örebro, syntes ytterligare ett sorts skifte i mentalitet, en vidareutveckling av den framtunga pansarvagnen som tvingade till sig segern mot Henrik Rydström och Mirza Jelecaks lag under andra halvlek på Nationalarenan förra helgen, ett AIK som inte ville se ut att bidra till sin egen oförmåga att göra mål – men det räckte bara till ett, och mot ett oförlåtande, välorganiserat Örebro till noll poäng.
Örebros ”specielle målskytt”
Att Rikard Norling är ute och söker efter en formel var tydligt redan vid en kort titt på startelvan.
Han hade redan laborerat friskt med sitt anfallspar under de inledande omgångarna och fortsatte att göra det här, med Henok Goitom in bredvid Jack Lahne, samtidigt som han lanserade ett innermittfältsexperiment där Stefan Silva gjorde entré från start. Det gav AIK en första halvlek full av initiativ och anfallslust och en andra halvlek som med tiden blev en forcering, men när det hela var på väg att ebba ut i en frustrerande poäng drabbades man av ett numera traditionellt problem: Filip Rogic.
Faktum är att få lag störde AIK bättre på Friends arena än Örebro under säsongen 2018. Trots en straffmiss när full tid närmade sig lyckades Axel Kjälls lag gräva fram ett kvitteringsmål sent i matchen den gången.
Här hittade man mer än så med sitt sista spadtag.
Huvudpersonen blev densamma: Filip Rogic, Örebros ”specielle målskytt” (för det är han väl nu?), höll sig vaken hela vägen till slutet igen. Han hade skjutit 1-0 mot ett sömnigt bortaförsvar i andra halvleks början. Efter en blixtsnabb Tarik Elyounoussi-kvittering och följande påtryckningar från AIK dök han upp och världsklassplacerade in ett segermål som inte gick att gissa sig till.
Det ryckte bort Örebro från känslan av att dömas till bottenkravel och ersatte den med något som bättre beskrivs som hopp. Bryt ut det positiva med insatsen, men fira ögonblicket: Behrn Arena fick en positiv upplevelse att bära med sig genom säsongen, en tidig skalp och en matchvinnare som visade att han konserverat förmågan att avgöra sent.
En hetsig inledning
Hans Örebro hade haft perioder att vara mer nöjda med än andra, men på det hela taget lyckats värja sig ganska bra mot ett AIK som blev rakare och tyngre ju längre matchen led. Efter en hetsig inledning där gästerna, anförda av Stefan Silva och Sebastian Larsson, satte hög press och skapade flera bra målchanser (Jack Lahne borde ha gjort ett, han var inte ensam) fick hemmalagets verkställande mittfältsdirektör, Nordin Gerzic, tag i sin match och vaggade in sitt lag.
Örebro började arbeta med bollen och saboterade AIK:s fina passningsrytm, vilket vädrade ut lukten av 0-1 till halvtid. När det hela återupptogs var det Rogic och hans vänner som slog till först innan Elyounoussi fick den tacksamma uppgiften att skjuta rakt igenom en obegripligt lättöverlistad Oscar Jansson (bollen gick rakt igenom honom?).
Gästerna skickade in en småskadad Chinedu Obasi och lät till slut Heradi Rashidi överstegsfinta mot ÖSK:s högerkant, men det räckte inte till mer än någon halvchans innan det var dags för kallduschen.
Vad måste Rashidi göra?
Ska man vara helt ärlig var det här var egentligen inte en speciellt bekymmersam insats om man betraktar AIK:s spel som helhet, men resultatraden är inte vad den borde vara, och den har sällskap av frågorna om vilket AIK som är det bäst fungerande.
Det radades upp målchanser i en första halvlek som lämnade mersmak, och det forcerades med en beslutsamhet som gick att känna igen i den andra – men det blev ändå inte målproduktionen som insatsen avslöjade att Rikard Norling ville åt.
Det har skrikits efter Henok Goitom, och det med rätta. Även en kaxig gormhals på Twitter som håller på något annat lag förstår vad AIK får av honom, och där är nog ett svar: Från och med nu borde Goitom vara åter som självskriven i den här startelvan, med honom får AIK något att kretsa kring.
Det är på andra håll de mer påtagliga funderingarna uppstår. Vad måste Heradi Rashidi göra för att spela på bekostnad av den uppenbart formsvage Rasmus Lindkvist? Vad kan Rasmus Lindkvist göra och inte göra utan att förlora sin plats till Rashidi?
Den största frågan gäller troligen mittfältet. Sebastian Larsson skulle förmodligen springa hem till Stockholm snabbare än lagbussen rullar från Närke, men Enoch Kofi Adu var bänkad, Anton Salétros hoppade in och såg pigg ut igen, Stefan Silva var spindellik när han pumpade i gång lagets anfallsspel i andra halvlek, och finns det en plats för Saku Ylätupa?
Efter en förlust på 45 matcher är svenska mästarna besegrade igen.
Hur ska filten ligga nu igen?