Nicolinn Törnmalm

Nilsson: Det var sista chansen att ta medalj

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

CAEN. Rolf-Göran Bengtssons mästerskapskarriär slutade med ett praktfiasko.

Möter man 52-åringens blick finns nämligen ingenting som talar för en revansch.

VM i Caen var hoppryttarens sista chans att ta en medalj.

När kaoset hade lagt sig och fjärdeplatsen börjat svida ännu mer stod Rolf-Göran Bengtsson ensam kvar i de underjordiska gångarna under d'Ornano stadion.

Inne på arenan red Jeroen Dubbeldam runt med guldmedaljen som skulle ha varit svensk.

Det var ju upplagt så.

Det var ju det 52-åringen från Södra Sandby så många gånger hade drömt.

Rolf-Göran tittade på mig.

Han visste nog att frågan skulle komma: Vad händer nu? Är magin över? Får svensk ridsport se sig om efter en ny kung? Svaret var uppgivet:

- Just nu går jag inte riktigt och funderar på de sakerna.


Kan det bli ett nytt VM om fyra år?

- Det vet jag inte just nu.

Blir det fler mästerskap?

- Kanske, sa Bengtsson.

Tystnaden mellan svaren sa mer än hans ord. Ljumskarna är skadade och låren smärtar. Kroppen är sargad - elitidrottaren är trots allt över 50 år.

Han har blivit pappa och redan börjat prata om ett annat liv.

Han har sett framtiden och hört förbundskaptenens mål: Att matcha unga ryttare till kommande mästerskap.

Att Bengtsson ska hoppa EM nästa år är föga troligt. Casall ligger på gränsen för att vara för gammal och Sylve Söderstrand vill rida ihop ett potentiellt OS-lag.

Så gott folk, det här var troligen slutet på en lång och framgångsrik mästerskapskarriär. Ett sista VM, tjugo år efter debuten 1994. Det blev inget jubileum att minnas. Ingen skumpa eller medalj.


Casall kunde inte leva upp till stjärnhästen Ninjas rekord. Men i sanningens namn var det inte hans fel i går.

Rolf-Göran Bengtsson grävde sin egen grop. Han borde ha ridit en felfri runda med Casall. Det gick nämligen - det bevisade holländaren Dubbeldam.

Han avslutade på hingsten och fick fira guldet med Casall. Rolf-Göran Bengtsson sa att han uppskattade synen. Att han gillade att se mästaren på sin egen häst.

Sån är han, ödmjuk, aldrig avundsjuk.

Och det är så jag hoppas att han blir ihågkommen den dagen allt är slut.

Som en sann idrottsman och som fransmännen säger: En mästerlig professor.