Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nicolinn Törnmalm

De spelarna som nobbat saknas inte

Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

Öresundsbron lös upp i Dannebrogens rödvita färger. 

Målvaktsfantomen Niklas Landin knäckte de svenska handbollsherrarna.

Men drömmen om en ny svensk storhetstid lyckades han inte släcka. 

Mikkel Hansen sköt. Sveriges nya husgud Andreas Palicka räddad.

I första halvlek bemästrade han det få målvakter lyckas med, en straff från den långhåriga världsstjärnan.

Med reflexer som gjorda för Mästarnas mästares nattduell höll den 34-årige lundensaren dansken under kontroll.

I halvtid stod det 13-13. Sverige var med i matchen, mot favorittippade Danmark. 

Det var ett nervkittlande drama. 

Kampen om vilka färger Öresundsbron skulle anta efter slutsignal var hård.

Jim Gottfridsson gjorde det tydligt att han inte ville vika ner sig. 

Likt den stora bocken Bruse stod han rakryggad, skyddade sin familj, och sa till dansken: Kom då. Försök knäcka mig. 

Och danskarna försökte. Med 5-1-försvar. 

Med Jacob Holms målkavalkad. Och med Niklas Landin. 

Jim Gottfridssons manskap stretade emot, tjurskalligt och envist. 

Men melodin som lett fram till finalen, utmynnade inte i en fanfar.

Mikkel Hansen fick fart på sin skottarm, och manade på sina rödvita vänner.  

Niklas Landin radade upp räddningar, och övertrumfade Palicka i det svenska målet. 

Solberg har ett delikat problem

Danmark var snäppet vassare, och knäckte till slut svensken - och Jim Gottfridsson. 

Han var uppgiven efteråt, den svenska spelmotorn. Han ville ha mer. 

”Vi går från matchen som förlorare. Jag är tom” sa Gottfridsson i tv-intervjun efteråt.  

Mittnian som kallas för ”Gud” fick inte till ett magiskt under. 

Och Palicka, som storspelat fram till finalen, orkade inte komma upp i samma nivå som mot Frankrike. 

Han var uppgiven, men såg ändå till hela prestationen. Att få ett silver runt halsen, med ett till stora delar orutinerat lag. 

Utpumpad, till synes orkeslös, blickade han framåt. Han talade om att svensk handbolls framtid är ljus. 

Han har tveklöst rätt.

Glenn Solberg har ett delikat problem framför sig. 

De har inte saknats

Sju ordinarie spelare lämnade återbud inför VM. 

Niclas Ekberg, Lukas Nilsson och Linus Arnesson nobbade. 

Mikael Appelgren, Jesper Nielsen och Simon Jeppsson åberopade skador. 

Och Andreas Nilsson petades, när han inte skrev under på Solbergs premisser.

Om de har saknats?

Inte för en sekund. 

Frågan är om Sverige hade tagit sig hela vägen till final med en på papperet starkare trupp.

Det går bara att sia om.

Men det är inte osannolikt att fler rutinerade spelare, med en inpräntad bild av hur Sverige ska spela och ledas hade hämmat gruppens nytillskott. 

Att den passion och ungdomliga entusiasm som förts in av lagets landslagstörstande debutanter aldrig hade sett dagens ljus i Kairo.

Att det spel som lett fram till Sveriges sensationella silver aldrig hade skapats. 

Nu kommer många att knacka på dörren inför OS - för att få vara med på den svenska framgångsvågen. 

Nu är det upp till Glenn Solberg att välja väg.

Antingen fortsätter han att stå upp för laget som lett fram till årets skräll, och tror på att spelarna kan växa med förtroendet och upprepa bedriften. 

Eller så ser han det för vad det kan ha varit, en one hit wonder, och bygger upp ett ännu starkare lag sett till individuell skicklighet och rutin.

Oavsett vägval har jag svårt att se Sveriges just nu hetaste Glenn slarva bort det momentum det här silvret innebär för svensk handboll.