Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mats Olsson

Olsson: Det är alltid någon annans fel

Det här är Ann Heberlein.
Hon är min nya idol.
Ann Heberlein formulerar det jag tänkt men inte förstått.
Jag vet inte varför mina ögon för nån månad sen drogs till en bok som hette ”Det var inte mitt fel” på Hedengrens i Stockholm. Omslaget lockade inte, och jag hade ingen aning om vem Ann Heberlein var, men jag plockade upp och bläddrade i boken.
Jag köpte den inte men vände tillräckligt många sidor för att inte glömma den.
När jag hört Ann Heberlein tillräckligt ofta i radio, och läst intervjuer med henne, köpte jag till slut och äntligen ”Det var inte mitt fel”.

Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik (jag vet inte exakt vad nåt av det betyder) och jobbar på universiteten i Lund och Stockholm.
Vågar inte ta ansvar
Ta vilka exempel ni vill, det kan handla om en ful kapning i fotboll, dåliga resultat, en ihjälsparkning av en tonåring på öppen gatan, felbeslut på jobbet men – det är i dag aldrig ”mitt fel”, det är alltid nån annans.
Inte förrän jag läste Ann Heberleins bok förstod jag att det är en trend och inte mina egna hjärnspöken:

Svenskar kan inte, vill inte, vågar inte ta ansvar för sina egna handlingar.
Första gången tanken slog rot var sommaren 1990, det var då jag gjorde mitt första ”Sommar”-program i radio. En Lars Norén hade backat ur med kort varsel och Sveriges radio flög mig New York–Stockholm tur och retur i första klass – det måste ha varit historiens dyraste ”Sommar”-program.
Jag hade bott utomlands i sex år när jag kom hem för att förbereda mig för fotbolls-VM i Italien 1990 och det var några saker jag förvånades över:
* Fyllan, det fanns i Sverige en gränslös drängfylla som inte fanns i New York.
* Pissandet, unga män pissade ogenerat överallt, studentskor hoppade ner från bilflak och satte sig att pissa på trottoaren. Det kan ha haft en del med fyllan att göra.
* ...men strunt samma vilket: allting var ändå nån annans fel, så praktiskt.

I ”Sommar”-programmet tog jag upp ett kärt ämne: fotbollsfans.
Det handlade om en match mellan Norrköping och AIK (men det är oväsentligt, det kunde handlat om vem som helst) och Black Army hade gått bärsärkagång. På frågan om varför svarade en av de ansvariga:
– Dom (i Norrköping) får skylla sig själva, det låg ju plankor och stenar på gatan.
I programmet sa jag att om jag går förbi ett bygge med plankor så är varken min första, tredje eller hundratjugofemte tanke att ”där ligger några plankor, dom måste jag slå i huvet på nån.”
Jag förstod inte att det kan ha varit början på en trend.

Man skyller våld på sin uppväxt, olycka på sin partner, hatkänslor på sina föräldrar, spritmissbruk på systembolaget, lungcancer på tobaksindustrin och fetma på hamburgerjättarna.
Man gör sina egna val
Men precis som man inte måste ta upp en planka från gatan och slå i huvet på en annan person är man inte tvungen att vräka i sig hamburgare och pommes frites bara för att det finns; man måste inte dricka tjugo öl för att gå på fotboll bara för att man kan och – ingen tvingar en att röka.
I min värld är det så här:
* Man gör sina egna val.
* Man står för det man gjort.
* Man tar ansvar.

Ann Heberlein skrev sin bok i nån sorts frustration eller ilska sen ett par av hennes studenter beskyllde henne för att favorisera ”snygga killar” eller ”hata andra kvinnor” när de fick underkänt. Att ingen av dem hade pluggat hade liksom inte med saken att göra.
Hon hyvlar av skolans vuxenvärld där mobbingbarn får flytta till förmån för mobbare som det är väldigt synd om.
Heberlein menar att man gör en mobbare en otjänst genom att inte tvinga honom eller henne att ta personligt ansvar eftersom det enda man då gör är egentligen att förolämpa personen och säga att ”du kan inte ta ansvar, för du har haft det jobbigt.”

Kränkningar ska vi bara inte prata om. Jag har i ett par år drivit med folk som känner sig kränkta av att det snöar på vintern och Ann Heberlein har ett exempel på en person som kände sig kränkt av att barn hoppade studsmatta på gräsmattan utanför hennes fönster.
En sak jag själv inte vågat tänka högt är att – man måste faktiskt inte förlåta.
Det räcker inte med att en person som gjort en illa säger ”det var inte meningen”, smärtan eller sorgen är lika stark för det. Själv vill jag lägga till att man kan inte skylla idiotier på att man var berusad.
Vart ska vi ta vägen?

Jag älskar detta, tycker verkligen om Ann Heberlein och slukar lustfyllt hela boken. Men ibland vet jag inte riktigt vart vi ska ta vägen.
Jag är kanske inte lika präglad av amerikanskt tänkande som för femton-tjugo år sen, men det jag alltid tyckte om och fortfarande gillar med Amerika och amerikaner är den personliga friheten och – det personliga ansvaret.
mm Det är också en sanning: för varje rättighet har man också en skyldighet.

VECKANS...

...VÄGGEN ÄR KLAR
Kalle Sändare

Jag vet inte vad det var med Kalle Sändare och rockmusik, och musiker i största allmänhet. Vi är i alla fall väldigt många som sörjer att Kalle dog i veckan, men vi kan för evigt citera alla hans nonsenssamtal.

HELOMVÄNDNING
Maria Wetterstrand

Miljöpartiets språkrör ville ta hem fotbollslandslaget när inte
saudiska kvinnor fick gå på match, men sa häromdan i Svenska Dagbladet att politiker och inte idrottare ska ta ansvar för att sätta press på Kina. Hm.

COUNTRY 
Waylon Jennings

I ett rätt bra koncept med fem original-LP i en liten box med var för sig Johnny Cash, Dolly Parton, Willie Nelson och Waylon Jennings har jag varit nere med  Waylon varje dag nu. Gud, så bra han var.

KANELBULLE
Mälarpaviljongen

Mälarpaviljonen är en pärla i vattenbrynet på Norr Mälarstrand i Stockholm. Lysande räkmackor, men - kanelbullen är en fuktig, varm, mjuk och stor historia med så mycket kletig kanel att den är en våt dröm.

KASTARE
Annika Sörenstam

Annika Sörenstam lägger av efter den här säsongen, men en mycket större nyhet är att hon fick kasta första bollen på Shea Stadium i basebollmatchen mellan New York Mets och Washington Nationals.

Inte ens nära

Burmas militärjunta.


TILL SIST...

Det var första riktiga sommardagen på Kullaparken förra helgen, men Jonstorp förlorade ändå mot Vegeholm med 4–2 i division 7 Skåne nordvästra B i en match som inte riktigt speglade siffrorna. Henrik Månsson gjorde Jonstorps båda mål.

Kan inte riktigt komma över vilken fest handboll är i Kiel.


”Grållan” sms:ar: ”Henke gör alltså en Jay-Z”.

Vi åkte alltid till en skivaffär i London som hette Rock On, det var där vi fick vår rockmusikaliska uppfostran. Affären låg på Portobello Road, i Soho och till slut på Kentish Town Road i Camden, och att jag nämner detta beror på en ny cd som heter ”Rock on” och är en fantastisk samling av några av affärens största säljare – allt från Amos Milburn till Ray Sharpe, Roky Erickson, Peter Holsapple och Dr Feelgood. Dessutom är bilderna stark nostalgi för oss som hängde där och lärde känna Ted Carroll och Roger Armstrong.

Morgan Vikingsson med bärlik: ”Snart möter vi Grekland i EM – jag nästan ryser redan – och: är inte Otto Rehhagel kusligt lik Alfred E Neuman i Mad?”.


Och det slår mig: riktigt bra skivaffärer – som Pet Sounds i Stockholm och Musik & Konst i Malmö – har alltid den sortens musikaliskt inflytande som Rock On.

All respekt för André Pops, men det var längesen McDonald Mariga gjorde mål för HIF.

På tal om Pet Sounds: New York Times resebilaga skriver att affären är en av anledningarna till att man måste åka till Stockholm.


Det var en sak att ”One more time” med Joe Jackson var dagens låt i högtalarna på Råsunda i söndags (AIK–Malmö FF 2–0), betydligt mer imponerande var att man spelade ”Fat as a fiddle” med Chris Difford före matchen.

Vissa försvinner utan att man ens lägger märke till det: John ”Irish” Earle, en gentleman som spelade tenorsax med både Thin Lizzy och Graham Parker & The Rumour, har hittats död i sitt hem i Dublin.

Förvånansvärt många trodde att Magnus Hedmans silverglänsande jympaskor på landslagets presskonferens i tisdags var en ny variant av såna där speglar man köpte på Buttericks och satte på skorna för att titta upp under tjejernas kjolar.


En jordbävning var inte precis vad Kina behövde just nu.

”T-blade” lärde mig en gång att att Ari hette ”Ai” på Kalmarmål och mejlar nu att ”...nya stjärnan  Abiola Dauda kommer som en frälsare, äntligen ett utländskt spelarnamn som smeker som honung i Kalmarstrupar. ’Va dau da’ är dessutom nåt man hör dagligdags i centrala Kalmar.”

Berth Miltons fotbollsintresse slaknade snabbt.


Minns ni kriget mellan Anders Svensson och Kim Källström, hur ”alla” ville ha Kim i landslaget. Nu har jag läst laguppställningar av tolv så kallade experter. Bara tre vill ha Kim i startelvan i EM. En av dem är jag.

Tre matchers avstängning för Sebastian Rajalakso var hårt. Han sparkade inte ner nån, han skadade ingen och – alla har rätt att bli förbannade.

Rysk fotboll står verkligen i Zenit just nu.


”AS” i mejl: ”Lika bra att Lagerbäck ringer Jordan direkt nästa gång”.

Att Ian Dowie och inte Zinedine Zidane blev tränare i Queens Park Rangers känns inte lika spännande.

Om Marion Jones och Tim Montgomery hamnar på samma kåk får de kanske tid att lappa ihop förhållandet.


Anton Strålman kan bli hur stor som helst.

”Snabba cash”: bättre. Men ”Aldrig fucka upp”: lättläst, mörk, spännande, svår att lämna. Palmemordet påklistrat. Men: Jens Lapidus har gjort det igen.


RYDÉLLS HÖRNA - OLSSONS FÖRSTEMEJLARE

* Till alla medi(a)okra allsvenska fotbollsspelare: sluta blogga, börja jogga!
* Tar vi ingen medalj i skytte kan det bero på att skeet sig i dubbeltrap.
* Milton säljer sina aktier i AIK. De var väl inte avdragsgilla.
* Borde inte australier vara bättre hockeyspelare med tanke på all fårchecking?