Mats Olsson
De flesta av mina musikaliska vänner är sportfreaks. Nisse Hellberg gillar till exempel Malmö FF, Per Gessle är svår på formel 1 och Joakim Arnell i Refreshments gillar hockey.
Han är faktiskt den ende jag känner som gör det.
Och jag vet inte om han gillar hockey i sig, det känns som om han gillar Brynäs mer än själva käppakriget.
Jag frågade varför, Joakim svarade i mejl:
”Blev fascinerad när jag flyttade till Gävle från Norrtälje och min låtsasfarmor och –farfar bodde på Brynäs, en arbetarstadsdel. Ett par besök på Gavlerinken så var jag fast. Dessutom är färgerna – svart, rött och gult – oslagbara. Men även bortadressen – vitt, rött och gult – är stilig. Jag fick min första tröja när jag var 6-7 år.”
Det påminde om London på 70-talet
Den 31 maj spelade Refreshments på Akkurat i Stockholm.
Det var en fantastisk kväll.
Det var som om det lilla klubbformatet gjorde bandet tajtare, svängigare och fränare och vi svettades så jag kom att tänka på pubrockkvällar med Brinsley Schwarz i London på 70-talet.
Arnell minns ett annat 70-tal, i Gävle.
”Det var spännande när man gick på Pigalle för att äta lunch och hoppades få se nån från Brynäs. Kanske Tord Lundström, Inge Hammarström eller Wille Löfquist. Det hänger inte så många hockeyspelare på Pigalle i dag.”
Däremot hängde jag själv på Pigalle.
Den legendariske Expressen-fotografen Jan Düsing kom från Gävle och det var plikt att äta på Pigalle före matcher med Brynäs eller Gefle. En gång var Mats Bråstedt med, Pigalle serverade bruna bönor och stekt fläsk, men ingen i personalen förstod vad Bråstedt sa, han är från Råå.
Det var mycket underhållande.
Gefle mötte Helsingborgs IF den gången, 10 maj 2010. HIF vann med 3-2.
Då bröt han foten
Förutom Joakim Arnell består Refreshments av gitarristen Jonas Göransson, pianisten och countrysångaren Johan Blohm och trummisen Mats Forsberg.
Joakim skriver:
”Mats och jag brukade kolla matcher hemma hos mig och vi tog några öl. Han cyklade fram och tillbaka från Skutskär till Furuvik, cirka en mil. Tills en kväll förra säsongen när han fick sladd på en förrädisk isfläck och bröt foten! Han kunde inte spela på tre månader. Sen dess har han inte fått komma tillbaka på ’hockeykväll’ och bor numera i Norrköping.”
Trodde jag visste allt om dem, men hade missat två saker.
”Micke Finell (före detta saxofonist i bandet) var målis och tränade med Brynäs ungdomslag. Kanske gjorde han nån match också, minns inte. Han spelade annars i Skutskärs Sportklubb.
Vi var husband på Central Caféet tidigt 90-tal och Brynäs dåvarande tränare, Roger Melin, var med på piano några gånger. Han fixade biljetter till matcher och berättade att laget brukade gymma till ’Musical fun for everyone’.”
Jag kände igen mig
Det är lätt att avfärda Refreshments som ett simpelt rockband. Men precis som att det är svårare att spela komedi än allvarlig pjäs är det en konst att vara Refreshments.
Som i bra komedi: Bryr man sig om att lyssna finns så mycket mer än det oemotståndliga svänget.
Redan en mästare i genren som Nick Lowe förstår att man inte måste spela stillastående musik utan melodier för att föra fram ett budskap, och Joakim Arnell har några osvikligt vackra ballader på sin meritlista plus att han ibland skriver om mitt liv.
Jag kan ha varit på väg en natt från en fotbollsmatch i Borås och kanske var det i Horred, denna skräckinjagande ort, som jag spelade ”Highways and byways” och kände mig som huvudpersonen i texten: Man åker på vägar utan mål och mening, för evigt dömd till ett livstids flackande.
Just den låten är ett mästerverk.
Bäckströms stiliga gest
Vi har skrämmande lik musiksmak, men Joakim Arnell har andra idoler också. När han kollar NHL är det för att se hur det går för gamla brynäsare.
”Favoritspelare? Jakob Silfverberg, Anaheim Ducks, Calle Järnkrok, Nashville Predators, Nicklas Bäckström, Washington Capitals och Elias Lindholm, Carolina Hurricanes.”
Joakim har en rar historia om Nicklas Bäckström:
”Min son, Algot, spelade hockey när han var 8-10 år. Hans mamma, frisör i Gävle, berättade för Bäckström, att Algot hade honom som idol. Nästa gång Bäckström kom för att klippa sig hade han tagit med sig en signerad klubba till Algot. Jag tycker det var stilfullt gjort.”
Den där kvällen i maj, på Akkurat, påminde Refreshments mig om nätter med original Blasters i Los Angeles på 80-talet, med Gene Taylor på piano och Lee Allen och Steve Berlin på saxar.
Det är en magi som får mig att älska musik om och om igen.