Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mats Olsson

Olsson: Är den ende som gillar hockey

NEW YORK. Det finns många anledningar att älska Refreshments.

Jag ställer upp på alla.

Följ med på en musikalisk resa med avstamp i Gavlerinken.

Veckans...

… GOLFARE

Annika Sörenstam

Medan hela Sverige böjer sig baklänges över Henrik Stensons seger i British Open kan det vara värt att påminna om att Annika Sörenstam har tio major-titlar. Tio. Men, det är klart: Det är ju alltid märkvärdigare när en man gör nånting än när en kvinna var totalt överlägsen en hel karriär.

… BOXARLÖFTE

Erickson Lubin

Deontay Wilder slog Chris Arreola i Birmingham i Alabama förra helgen, men den som gjorde mig mest nyfiken var Erickson Lubin. Han är 20 år, fortfarande valpig och lite vilsen i ringen, men vann på poäng över den rutinerade Ivan Montero från Mexiko. Jag gillar alla som har ett efternamn som förnamn.

… FRITT FALL

Umeå IK

Det var en gång när svensk damfotboll bestod av Umeå, Umeå, Umeå och Umeå. Det är andra tider nu. Föreningen är på dekis både ekonomiskt och sportsligt, tränaren Maria Bergkvist fick sparken och åtta spelare hotar att lämna klubben. Det här är en saga som inte slutar lyckligt.

… VAD ÄR DET MED FOLK?

Brock Lesnar

Brock Lesnar, 39, är en mycket populär tungviktsfighter i MMA. Han hade inte vunnit en match på fyra och ett halvt år när han slog Mark Hunt i UFC 200 förrförra helgen. Han fick nära 20 miljoner kronor för segern, men – visade sig vara dopad. Det är inte bara Jon ”Bones” Jones som missköter sig.

… WELCOME BACK

Jeremy Lin

Minns ni ”Linsanity”, det som Jeremy Lin orsakade när han slog igenom i New York Knicks? Många av storstjärnorna i laget gillade inte nykomlingen och han fick dra till Houston Rockets, Los Angeles Lakers och Charlotte Hornets. Nu är han – nästan – tillbaka, spelar i Brooklyn Nets i vinter.

Inte ens nära

Champions League för svensk del. IFK Norrköping vägde för lätt mot Rosenborg.

Till sist

Tittade nån timme på tv-bevakningen av republikanernas partikongress och… jag blev mörkrädd av hatet och aggressionerna. Det känns som om vi är på väg tillbaka till tiden då Richard Nixon var världens mäktigaste man och… ja, faktiskt: Det känns jämförelsevis som om Ronald Reagan var en klok och värdig amerikansk president.

Å andra sidan: Barack Obama drack kaffe i bil med Jerry Seinfeld och Michelle Obama gör ”carpool karaoke” med James Corden.

Det finns visst hopp.

Vi har en cool presidentfamilj.

Vi kommer att få en vulgär presidentfamilj.

Ja, jag tror Donald Trump blir president.

Det skrämmer mig.

Bråstedt med bärlik: Anna Bäsén, medicinreporter på Expressen=Yayoi Kusama, japansk konstnär.

Efter två månader utan vatten var en krukväxt jag köpte i vintras vissen när jag kom hem från Sverige. Men jag såg ett litet, grönt bland och började vattna och vårda. Nu är den tillbaka som om inget hänt. Vem visste att jag hade gröna fingrar?

Vad är det nu man säger om boxare: De kommer alltid tillbaka? De kommer aldrig tillbaka? Manny Pacquaio, 37, hängde upp handskarna efter segern över Timothy Bradley i april. Nu är han på gång igen och ska boxas i Las Vegas den 5 november, troligen mot Jessie Vargas från USA. Promotorn Bob Arum säger att Pacquaio saknar uppmärksamheten.

Rätt tufft av Bernard Lagat att som 41-åring kvala in till sitt femte OS på 5 000 meter.

Om nån fortfarande skulle behöva bevis för att MMA (mixed martial arts) är megastort så har alltså sportgrenen i Hollywood-agenturen William Morris köpt UFC, organisationen som arrangerar galorna, för 40 miljarder kronor. 40 miljarder.

Sen Ronda Rousey blev av med titeln är det svängdörrar i bantamvikt. Miesha ”Cupcake” Tate var mästare i tre månader, men förlorade i UFC 200 mot Amanda Nunes redan i första ronden. Tate var så illa tilltygad (bland annat knäckt näsa) att hon förmodligen måste vänta sex månader innan hon kan få en ny match.

Förstår inte upprördheten över att Rory McIlroy inte ställer upp i OS i Rio. Håller med McIlroy: Golf hör inte hemma i OS.

Men 40 miljarder är ingenting mot sammanslagningen av öljättarna Anheuser-Busch, som gör Budweiser, och SAB-Miller, som gör Miller, ”the champagne of beers”. Blir sammanslagningen godkänd är den värd 800 miljarder kronor. Jättarna känner hur småbryggerierna nafsar dem i hasorna. Men det behöver inte vi bry oss om, sport och sprit hör ju inte ihop.

Det gläder mig att det går bra för Sebastian Andersson i Norrköping. Jag trodde stora saker om honom redan när han spelade i Ängelholm.

Inte fotboll heller för den delen.

Taylor Swift bor i mina hoods. Det är inget jag hetsar upp mig över, men när hon nu är ihop med Tom Hiddleston kanske man kan se honom i krokarna. Jag gillar Hiddleston, han var väldigt bra som countrylegendaren Hank Williams i ”I saw the light”.

Välkommen till stan Mika Zibanejad. Rangers är väl bara snäppet över Senators men New York klår Ottawa tio gånger av tio.

Gillar verkligen Alexander Skarsgård, men ”Legenden om Tarzan” är nåt av det tramsigaste jag sett.

Förresten… med tanke på allt: Det är lika bra att lägga ned OS och börja om från början, som redan Sven-Ingvars sa.

De flesta av mina musikaliska vänner är sportfreaks. Nisse Hellberg gillar till exempel Malmö FF, Per Gessle är svår på formel 1 och Joakim Arnell i Refreshments gillar hockey.

Han är faktiskt den ende jag känner som gör det.

Och jag vet inte om han gillar hockey i sig, det känns som om han gillar Brynäs mer än själva käppakriget.

Jag frågade varför, Joakim svarade i mejl:

”Blev fascinerad när jag flyttade till Gävle från Norrtälje och min låtsasfarmor och –farfar bodde på Brynäs, en arbetarstadsdel. Ett par besök på Gavlerinken så var jag fast. Dessutom är färgerna – svart, rött och gult – oslagbara. Men även bortadressen – vitt, rött och gult – är stilig. Jag fick min första tröja när jag var 6-7 år.”

Det påminde om London på 70-talet

Den 31 maj spelade Refreshments på Akkurat i Stockholm.

Det var en fantastisk kväll.

Det var som om det lilla klubbformatet gjorde bandet tajtare, svängigare och fränare och vi svettades så jag kom att tänka på pubrockkvällar med Brinsley Schwarz i London på 70-talet.

Arnell minns ett annat 70-tal, i Gävle.

”Det var spännande när man gick på Pigalle för att äta lunch och hoppades få se nån från Brynäs. Kanske Tord Lundström, Inge Hammarström eller Wille Löfquist. Det hänger inte så många hockeyspelare på Pigalle i dag.”

Däremot hängde jag själv på Pigalle.

Den legendariske Expressen-fotografen Jan Düsing kom från Gävle och det var plikt att äta på Pigalle före matcher med Brynäs eller Gefle. En gång var Mats Bråstedt med, Pigalle serverade bruna bönor och stekt fläsk, men ingen i personalen förstod vad Bråstedt sa, han är från Råå.

Det var mycket underhållande.

Gefle mötte Helsingborgs IF den gången, 10 maj 2010. HIF vann med 3-2.

Då bröt han foten

Förutom Joakim Arnell består Refreshments av gitarristen Jonas Göransson, pianisten och countrysångaren Johan Blohm och trummisen Mats Forsberg.

Joakim skriver:

”Mats och jag brukade kolla matcher hemma hos mig och vi tog några öl. Han cyklade fram och tillbaka från Skutskär till Furuvik, cirka en mil. Tills en kväll förra säsongen när han fick sladd på en förrädisk isfläck och bröt foten! Han kunde inte spela på tre månader. Sen dess har han inte fått komma tillbaka på ’hockeykväll’ och bor numera i Norrköping.”

Trodde jag visste allt om dem, men hade missat två saker.

”Micke Finell (före detta saxofonist i bandet) var målis och tränade med Brynäs ungdomslag. Kanske gjorde han nån match också, minns inte. Han spelade annars i Skutskärs Sportklubb.

Vi var husband på Central Caféet tidigt 90-tal och Brynäs dåvarande tränare, Roger Melin, var med på piano några gånger. Han fixade biljetter till matcher och berättade att laget brukade gymma till ’Musical fun for everyone’.”

Jag kände igen mig

Det är lätt att avfärda Refreshments som ett simpelt rockband. Men precis som att det är svårare att spela komedi än allvarlig pjäs är det en konst att vara Refreshments.

Som i bra komedi: Bryr man sig om att lyssna finns så mycket mer än det oemotståndliga svänget.

Redan en mästare i genren som Nick Lowe förstår att man inte måste spela stillastående musik utan melodier för att föra fram ett budskap, och Joakim Arnell har några osvikligt vackra ballader på sin meritlista plus att han ibland skriver om mitt liv.

Jag kan ha varit på väg en natt från en fotbollsmatch i Borås och kanske var det i Horred, denna skräckinjagande ort, som jag spelade ”Highways and byways” och kände mig som huvudpersonen i texten: Man åker på vägar utan mål och mening, för evigt dömd till ett livstids flackande.

Just den låten är ett mästerverk.

Bäckströms stiliga gest

Vi har skrämmande lik musiksmak, men Joakim Arnell har andra idoler också. När han kollar NHL är det för att se hur det går för gamla brynäsare.

”Favoritspelare? Jakob Silfverberg, Anaheim Ducks, Calle Järnkrok, Nashville Predators, Nicklas Bäckström, Washington Capitals och Elias Lindholm, Carolina Hurricanes.”

Joakim har en rar historia om Nicklas Bäckström:

”Min son, Algot, spelade hockey när han var 8-10 år. Hans mamma, frisör i Gävle, berättade för Bäckström, att Algot hade honom som idol. Nästa gång Bäckström kom för att klippa sig hade han tagit med sig en signerad klubba till Algot. Jag tycker det var stilfullt gjort.”

Den där kvällen i maj, på Akkurat, påminde Refreshments mig om nätter med original Blasters i Los Angeles på 80-talet, med Gene Taylor på piano och Lee Allen och Steve Berlin på saxar.

Det är en magi som får mig att älska musik om och om igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!