Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mats Olsson

Lennart suckade, en tår rann utför kinden

Foto: YLWA YNGVESSON
Foto: OLLE SPORRONG

Brolin, Ljungberg, Larsson och Ibrahimovic, förstås.

Givna namn på spelare som har fått svensk fotboll att göra avtryck i hela världen.

Men man behöver inte sparka på en boll för att bli bäst.

Störst av dem alla lyste Lennart Johansson, utan honom hade grunden till den moderna, svenska fotbollen aldrig gjutits.

Jag trodde att Lennart var odödlig.

Han gick igenom så många turer, så många diskussioner, debatter och nattmanglingar, så många motgångar och så många knivhugg i ryggen i den politiska världsfotbollen att jag trodde Lennart skulle leva för evigt.

Det känns, förresten, helt rätt att kalla honom Lennart. Han var den sorten.

Han var av en sort som inte finns längre.

Han var av den där gamla, svenska sorten som gick från golv till styrelserum och flådiga titlar. Det är faktiskt sant. Han började som springpojke på en firma som hette Forbo Forshaga, och sysslande med golv, och under trettio år blev han till slut både vd och styrelseordförande i företaget.

Jag ska bespara er berättelserna om hur han cyklade från Åkeshov i västra Stockholm till Råsunda för att se AIK för, ärligt talat: det är inte så långt.

Lennarts värld var fotbollen.

Han inte bara såg AIK spela fotboll, han blev också föreningens ordförande 1967 till 1980. Åren 1985-1990 var han ordförande i Svenska fotbollsförbundet innan han 1990 sensationellt blev ordförande i Uefa, det europeiska fotbollsförbundet, en helt vanlig svensk Lennart blev nummer ett i den europeiska fotbollen.

Är man nummer ett så får man ofta som man vill och att Sverige fick arrangera EM 1992 ses som Lennarts förtjänst.

Som arrangör är man med i turneringen utan att behöva kvala. Det hade Sverige misslyckats med tidigare, men gjorde en väldigt bra turnering och det var där och då som man gjöt grunden för det svenska fotbollsundret, om vi nu kan kalla det så.

Före 1992 stod läktare öde och patetiska i den inhemska fotbollen, silvret från VM 1958 var det få eller ingen som mindes och Ralf Edströms skalle i Västtyskland 1974 kändes som en engångsföreteelse.

EM 1992 blev en enorm succé, både för landslaget och för svensk klubbfotboll.

Två år senare tog Sverige sitt mytomspunna brons i VM och har sen dess varit en framstående och respekterad medlem i världsfotbollen.

Jag trodde aldrig han skulle hämta sig

Fyra år efter bronset drabbades Lennart av en motgång som jag aldrig trodde att han skulle hämta sig från.

Ordföranden i Fifa, det internationella fotbollsförbundet, João Havelange, skulle sluta och det fanns två huvudkandidater till att ersätta honom, Lennart och – Sepp Blatter.

Omröstningen ägde rum under fotbolls-VM i Frankrike 1998 och det ansågs allmänt att Lennart skulle vinna och att Sverige inte bara skulle ta sig in i världsfotbollens absoluta maktcentrum, Sverige skulle vara chef över allt och alla, från New Delhi till Moskva.

Stämningen i Paris var uppjagad och förväntansfull.

Blatter var Havelanges handgångne man och favorit, men Lars-Åke Lagrell, som var ordförande i Svenska fotbollsförbundet, berättade för mig sent på kvällen före omröstningen att de hade fått bekräftelse från så många medlemsländer att Lennarts seger var säker. Jag hade aldrig sett Lars-Åke så uppspelt.

Även om man redan då pratade om korruption och mutor i Fifa var det ingen som hade grävt tillräckligt djupt eller skickligt för att verkligen avslöja vad som hände i den internationella fotbollen, eller hur Havelange ledde sina styrkor, och när resultatet var klart hade Sepp Blatter vunnit.

Hur eller varför jag hamnade på Lennarts hotellrum efter omröstningen minns jag inte.

Där satt jag på en stol, Lennart satt på sängen.

Han tog av kavajen, lossade på slipsen och sparkade av sig skorna.

När han suckade var det världens tyngsta suck och en tår rann utför ena kinden.

Jag vet inte om det var en riktig tår eller bara ett rinnande öga.

Jag minns inte hur vårt samtal flöt, men Lennart sa nåt om att man aldrig kan veta i fotbollens värld och jag höll väl med.

Dagarna efter gick rykten om kontantspäckade kuvert som skjutits in under vissa medlemsländers hotelldörrar.

Jag vet inte om jag trodde på det.

Det verkade så overkligt, så konspiratoriskt.

Många år senare stod det mer eller mindre klart att João Havelange hade betalat till exempel Trinidad och Tobagos Jack Warner sex miljoner dollar för att fixa röster åt Sepp Blatter och genom åren kom avslöjanden efter avslöjanden om Havelange och Blatter och deras skumma affärer.

Blatter fick avgå.

Om Lennart kände sig nöjd då vet jag inte.

Bitter? Kanske. Nej, jag tror inte det.

Kallades ”Fat cat” – på ett kärleksfullt sätt

Han orkade i alla fall vidare.

Liverpool vann Champions League i lördags.

Lennart hittade på den turneringen för att möta hotet om en egen liga från de rika fotbollsländerna, han var bra på att lösa problem och att få saker gjorda.

Jag upplevde honom som ärlig och att ärligheten var det som fällde honom 1998. I den värld där Havelange och Blatter härjade fanns inget som kallades ”ett handslag” eller att ”stå för sitt ord”.

Det hindrade inte att man i Skottland en gång kallade honom en ”fat cat” när ett beslut i Uefa gick emot skottarna.

Jag kom att kalla honom Fat Cat efter det.

Jag tror att han förstod att det var kärleksfullt.

Han ringde mig i alla fall en gång när jag var i New York och det var mitt i natten för att säga att han tyckte om en krönika jag hade skrivit. Han hade inte tänkt på tidsskillnaden.

Han var också av den gamla sorten som alltid var tillgängliga.

Han svarade i telefon.

Han undvek inga frågor.

Under VM i Frankrike 1998 zoomade kameran in på Lennart under en match och alla kunde se att han sov. När Expressens Hans Linné ringde honom efteråt försökte han inte svänga sig.

– Så är det på ett mästerskap. Många möten, många middagar, många matcher och långa dagar och när det är varmt och skönt i solen på läktaren är det lätt att man slumrar till.

Stort. Förbannat stort.

Han blev inte omvald som ordförande i Uefa 2007. Då vann Michel Platini och… ja, Platini blev väl avsatt han också i härvorna som avslöjades.

Och jag hade fel i inledningen av den här texten.

Den pokal som de allsvenska lagen spelar om kallas sen 2001 för Lennart Johansson pokal.

Odödligare än så blir ingen.