Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mats Olsson

Hon får mig att tänka på Downton Abbey

Ebba Andersson är min favorit.

En lång säsong med vintersport är över eller på väg att ta slut och förväntan inför fotbollssäsongen växer.

Vi minns Charlotte Kalla, och alla andra kvinnor som lyckades både bra och bäst under OS i Sydkorea, men själv minns jag Ebba Andersson.

Man blir glad av Ebba Andersson.

Det handlar inte alltid om att vara bäst, i den moderna sport- och medievärlden gäller det att ta sig genom den tinnitus vi kallar mediebrus.

Eftersom jag bodde i New York fram till OS var det svårt att följa en skidsport som vi tar för given. Det är väl bara Kikkan Randall och den häftiga Jessica Diggins som över huvud taget kan stava (!) till längdskidor i USA.

Jag hade hört Ebbas namn, men det var inte förrän skiathlon drog igång i OS som jag upptäckte hur jag höll på denna Ebba Andersson som till slut blev fyra, åtta tiondelar bakom Krista Pärmäkoski på bronsplats.

- Jävlar vad nära det var, sa Ebba när hon gått i mål.

Det var Ebba Anderssons OS-debut och hon var förvånad över att hon kom med till OS och ledarna uttryckte det förhatliga ”med för att se och lära”.

***

Ebba visade sig viktigare än så.

Jag kräver härmed att ”se och lära” för evigt grävs ned och aldrig mer hörs offentligt.

Under OS i Peking 2008 var min vän Richard Williams på The Guardian fascinerad av cyklisten Emma Johansson. Hon fick, med sitt utseende och sin värdiga utstrålning, honom att tänka på svenska skådespelare och han såg en tidlöshet från Greta Garbo till kvinnorna i Ingmar Bergmans filmer.

Ebba Andersson är inte riktigt där.

Ebba Andersson är mer som ett förvirrat, men charmigt, yrväder som får alla på gott humör.

Det var som när ”Downton Abbey” började gå i stå och Lily James dök upp som rollfiguren Rose som rörde om i de dammiga salongerna. Jag såg fram emot varje tävling och varje intervju med Ebba Andersson.

Det är ju en fröjd att slippa medietränade idrottare.

Jag tycker också om att upptäcka eller vara med och följa unga talanger.

Man vet att det är hockeyslutspel när tidningarna fylls av bilder på tandlösa män som beter sig som galningar.

Det hör till, har man sagt mig, det är själva sinnebilden och själen i slutspelshockey.

***

I mina ögon bestod vinterns glädje av Rasmus Dahlin, 17, i Frölunda och Elias Pettersson, 19, i Växjö.

Det var både ett mysterium och en skandal att Tre Kronors förbundskapten Rikard Grönborg gav Dahlin så lite istid under OS. Grönborg hade inte fattat att orden från förr är begravda och det var med stor tillfredsställelse som jag såg hur det blev dålig stämning i hockeystudion under OS när Tre Kronor hade åkt ut och Calle Johansson aldrig gav sig utan ställde Grönborg till svars i Dahlin-frågan.

En ålder är en siffra och är man uttagen ska man spela.

Man käbblar om hur man ska räkna antalet matcher mot gjorda mål, men Elias Pettersson slog ett gammalt juniorrekord från säsongen 1975-76.

Då gjorde Kent ”Kenta” Nilsson 53 poäng på 36 matcher.

När Växjö slog Malmö med 6-2 gjorde Elias Pettersson två mål och raderade ”Kentas” 42 år gamla rekord.

”Kenta” var också en som man blev glad av.

När vi talar om de stora i svensk hockey – Börje Salming, Peter Forsberg, Mats Sundin, Nicklas Lidström – är det lätt att Kent Nilsson glöms bort.

”Kenta” var en annan typ.

Jag ska inte kalla honom oseriös, men han tuggade inte hockey dygnet runt, han var en gamäng och en sanslös begåvning, en sann artist. Han kallades förstås för ”Mr Magic” i Nordamerika, och det var ”Kenta” som Peter Forsberg imiterade med den klassiska straffen under OS i Lillehammer.

”Kenta” värvades till Edmonton inför Stanley Cup 1987 och fick då spela med (och bo hemma hos!) en annan artist, Wayne Gretzky.

Kvällen före en av finalmatcherna mot Philadelphia Flyers sprang fotograf Hasse Persson och jag på ”Kenta” på en krog i Edmonton. Han åt en köttbit och drack ett glas vin.

Det var inte bättre förr; det var annorlunda.

***

Sebastian Samuelsson är 20 och skidskytt.

Han är också en annan typ.

Han tog silver och guld i OS, men att jag har med honom här beror på att han tog ställning.

Han sa nej till att åka till Ryssland och tävla eftersom han dels var emot den ryska, organiserade dopingen och dels var orolig för att den ryska tävlingsledningen skulle manipulera hans eget dopingprov.

Det var lika strongt som de amerikanska skolungdomar som nu protesterar mot USA:s vansinniga vapenlagar.

Den ljusnande framtid kan mycket väl vara vår.

VECKANS...

...KNÄPPASTE

Simone Zaza

Det finns många sätt att söka frispark, men Simone Zazas jakt på en motståndare för att nudda hans arm med pannan och sen falla skrikande till marken kan vara det värsta/roligaste/knäppaste jag har sett. Zaza spelar i Valencia som mötte Sevilla och vann 2-0. Zaza blev utvisad.

… HELT SNETT UTE

Maritha Sedvallson

Maritha Sedvallson, ordförande i Astma- och allergiförbundet, är kritisk mot en scen i Filip & Fredriks ”Tårtgeneralen” som ”nedvärderar (…) personer med astma och allergi”. Hon verkar ha svårt att förstå film, scenen säger mer rollfiguren Hasse P än om doftallergiker.

… IMPONERANDE

Alexander Ovetjkin

Efter två mål i Washington Capitals 3-2-seger mot Winnipeg passerade Alexander Ovetjkin en drömgräns i NHL när han blev fjärde snabbaste spelaren att göra 600 mål. Wayne Gretzky är – förstås – etta på den listan som så många andra rekordlistor, Mario Lemieux och Brett Hull är tvåa och trea.

… FAJTER

Mikaela Laurén

Trodde inte alls på Mikaela Laurén som boxare, men 42 år ung visar hon en imponerande hängivenhet till sporten. Efter förlusten mot den omöjliga Cecilia Braekhus möter hon den 21 april tyskan Verena Kaiser i Sundsvall. Matchen gäller IBO-titeln i super weltervikt, Mikaelas riktiga viktklass.

 

 

VECKANS TILL SIST

Vilken oerhörd resa Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har gjort.

Jag minns när de lämnade Aftonbladet för att frilansa i New York i slutet av 90-talet och jag trodde inte på projektet, men det blev början på en resa som tog dem från ett tv-fiasko, ”Hello Sydney”, vid OS 2000 över mer eller mindre lyckade, men alltid spännande och innovativa, projekt fram till en långfilm med en äkta aktör som Mikael Persbrandt i huvudrollen.

Filip & Fredrik gastade högst av alla ett tag, men har med åren fått en beundransvärd känsla för så kallat vanligt folk och människor som lever på andra sidan mediebruset.

”Tårtgeneralen” är en rolig och ibland lite sorglig film med stor värme om hur en liten svensk stad, Köping, försöker sudda ut stämpeln ”Sveriges tråkigaste stad” genom att baka världens längsta smörgåstårta.

Jens med bärlik: Olof Lundh, skribent och tv-man=Daniel Sondell, käppakrigare, Luleå.

Starkt av Rögle att vända vad som såg ut som en fiaskosäsong till att hänga kvar i SHL. Nu måste nästa års mål vara att gå till slutspel.

Härligt med mål direkt för Anton Tinnerholm när NYCFC slog LA Galaxy med 2-1 hemma på Yankee Stadium i New York. ”A Swede success”, som det kallades.

Saknat från New York 1: skalade vitlöksklyftor.

Man behöver inte ens tänka på problemen i och kring West Ham för att förstå att London Stadium, före detta OS-arenan 2012, skulle bli en usel fotbollsarena.

Harry Kane verkar bli spelklar till VM efter skadan. Han behövs, både för Englands landslag och för oss som tittar.

Trodde i flera år att SVT:s kulturprogram hette ”Babbel”.

Har sagt det förr, säger det igen: NYCFC är ett hopplöst jävla namn på ett fotbollslag.

Hon slog Wimbledon-mästaren Petra Kvitova, men åkte ut mot en annan tjeckiska, Karolin Pliskova. Det var i alla fall kul så länge det varade för 16-åriga amerikanskan Amanda Anisimova i Indian Wells.

Fattar inte varför kungligheter aldrig döper barn till Siv...

En nation har sorg: GW slutar med ”Veckans brott”.

José Mourinho fick allt han pekade på för att Manchester United skulle vinna alla titlar som gick att vinna. De går till Champions League nästa säsong, men efter hemmaförlusten mot Sevilla, 1-2, har Mourinhos rykte fått en jädrans tackling och fiaskostämpeln putsas av på Old Trafford.

… eller Anita, för den delen.

Har ännu inte fattat att Ulf Dahlén har en son som heter Jonathan, är 20, och dominerar i Timrå och hockeykvalet. Jag gjorde på 80-talet en story för Nöjesguiden om Ulfs första dagar i New York, på den tiden var vi båda mycket yngre.

Saknat från New York 2: salt på trottoarerna.

Läser gamla Ian Rankin på nytt. Hade glömt hur enormt bra han var i början. Inget fel nu heller, men ändå.

Det finns ingen jag springer på lika ofta på stan som Jonas Olsson, legendarisk mittback. Det slår mig att jag häromdan glömde tipsa honom om Nathaniel Rateliff & The Cold Sweats på Berns i Stockholm den 30 mars.

Jag är inte säker på att den här säsongen av ”Homeland” är lika suverän som de tidigare.

Är Nikola Djurdjic fortfarande lika bra – eller ens i närheten – som i HIF och MFF blir han bra för Hammarby.

Jag lovar: Till nästa säsong ska jag lära mig hur hockeykvalet fungerar. Har redan anmält mig till kursen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!