Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mats Olsson

Det var då våra liv sammanknöts

Frank Andersson med Expressen löpsedel efter VM-guldet 1979. Foto: KENNETH JONASSON
Foto: BILDBYRÅN
Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ

Det var aldrig lätt att tycka om Frank Andersson.

Men det var heller aldrig svårt.

En älskvärd lymmel, det var vad han var.

Att han dessutom var en av Sveriges genom tiderna bästa och mest framgångsrika idrottare… det var som det var det också, för så är det med älskvärda lymlar.

 

LÄS MER: Vännens sista möte med Frank Andersson

LÄS MER: Stenmarks chock efter Frank Anderssons död

Det finns säkert folk som tycker att det är att romantisera och glorifiera bilden av en idrottare som man aldrig tog där man satte honom, som ställde till härva och elände för lagkamrater, vänner och familj om man skildrar honom som en gamäng eller lymmel.

Jo, jag vet: det fanns så kallat dåligt umgänge, det var trassliga affärer (för att inte säga kriminella) och det var ett privatliv med många olika kvinnor, förhållanden, stormig kärlek och avgrundsdjupa svek.

Men Frank Andersson var en bra brottare.

En helvetes bra brottare.

Det finns tillräckligt många VM-titlar, EM-medaljer, ett bragdguld samt ett OS-brons från Los Angeles 1984 för att bevisa det.

För den som bara sett Frank Andersson de senaste femton-tjugo åren kan det vara svårt att förstå vilken idol han var när han slog igenom.

Blond och snygg, med långt hår och stilig kropp och med en kaxig attityd som hade stor dragningskraft på både män och kvinnor som lätt föll för en rebell, en arbetarkille som var en jävel på att brottas och hamnade i en kändisvärld som kunde vara svår att hantera.

Frank Andersson blev en rubrikmakares dröm

Jag vet inte: det fanns nog inga agenter eller rådgivare som kunde styra en karriär som Frank Anderssons på den tiden han verkligen hade behövt den typen av personer. Om han sen följd deras råd är en helt annan sak, förmodligen inte.

Han blev en rubrikmakares dröm med mer eller mindre genomtänkta uttalanden, han sa vad som föll honom in, han kom och gick som han ville och om han på så sätt var en tränares mardröm var det ingen som bad honom fara åt helvete för… han var ju en så bra brottare och… han var Frank, han var ”Frankie Boy”.

Jag kom in sent i Frank Anderssons liv och karriär. Det var inte förrän vid OS i Los Angeles 1984 som jag och fotografen Hasse Persson kom att bevaka brottningen och hade order hemifrån Expressens redaktion att punktmarkera Frank Andersson för vi hade ingen större stjärna än han.

Det var då våra liv sammanknöts när han försvann från brottarlägret i Anaheim och dök upp först några dagar senare.

Jag frågade var han hade varit.

- Las Vegas, sa Frank.

- Vad gjorde du där?

- Kuken måste ha sitt, svarade Frank.

Älskvärda lymlar har fler liv än en katt

Det var som det var.

Jag la inga värderingar i det, jag tyckte att Frank Andersson var en befriande typ med alla de fel och brister som gjorde att han aldrig bytte om i de snälla killarnas omklädningsrum i en sportvärld som till stor del var hemvävd på ett sätt den inte är längre och aldrig mer kan bli, hur mycket vissa än vill att dagens samhälle ska vara som det var förr.

Han tillhörde den fantastiska, gyllene generationen med Björn Borg, Ingemar Stenmark, Linda Haglund och Thomas Wassberg, de som kallades ”56:orna”, och även om Linda Haglund hade ett brokigt liv kändes det ändå som om Frank var den ende som levde sorglöst och sanslöst, och när han fick fingrarna på krut så brände han det i båda ändarna och kraschade brutalt när han försökt fånga månen.

Men älskvärda lymlar har fler liv än en katt.

Älskvärda lymlar kommer alltid ner på fötterna och tar sig vidare på vägar ingen hade kunnat förutse.

Frank Andersson. Foto: MELI PETERSSON ELLAFI / BILDBYRÅN

Frank Andersson sökte ett OS-guld och det är möjligt att han festade bort det 1984, det kommer vi aldrig att få veta.

Han hade en vidunderlig karriär, men den hade kanske kunnat bli lika helig och omhuldad som Björn Borgs eller Ingemar Stenmarks om han hade levt ett annat liv än det han var utvald till att leva. Han hade kanske blivit en förmögen man och sluppit konkurs och kronofogde, men han var nu en gång inte sån.

Efter karriären provade han på, fllm, musik, fribrottning och tv-såpor och hamnade tidigt i spelreklam, där han var både bra och rolig, och blev helt plötsligt folkkär när han 2011 gick till final mot Jessica Andersson i ”Let’s dance”, det var enda gången jag sett alla avsnitt av det programmet eftersom det var så kul att kolla Frank och jag satt och höll på honom på samma sätt som på brottningstiden.

Vi stötte genom åren på varandra på flygplatser, arenor och i tv-studior och han missade aldrig att dunka mig i ryggen, garva och påminna om ”kuken-storyn” från Los Angeles.

Vi hamnade på plats 12 i Filip och Fredriks ”100 höjdare” med den.

Frank Andersson har för evigt min respekt

Hur det var att vara Frank Andersson illustreras av en annan story jag sällan eller aldrig berättat.

Det var sommar 1990, jag hade varit på Riche i Stockholm och var på väg hem strax efter tre på morgonen. På sidogatan till Riche stod Frank Andersson med en annan man. De hade ansiktena en decimeter från varandra och skrek upphetsat.

Jag trodde inte att Frank skulle minnas mig och smög förbi för att slippa dras in i nåt som såg ut att utvecklas till ett brutalt slagsmål.

Då vände sig Frank mot mig och sa i normal ton:

- Tjena, Olsson. Läget?

- Bra. Själv?

- Kanon.

- Okej.

- Vi ses.

Så vände han sig mot den andra mannen och började skrika igen.

Att han var så bra som idrottsman tedde sig ibland obegripligt.

Frank Andersson har för evigt min respekt.

Han blir saknad.

Älskvärda lymlar blir alltid det.

Frank Andersson. Foto: HELEN RASMUSEN

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!