Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mats Olsson

Det bästa med Lars-Åke var att man kunde tjafsa

Foto: HELEN RASMUSEN
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Foto: MARK EARTHY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det bästa med Lars-Åke var att man kunde tjafsa med honom.

Det var så jag kallade honom i spalterna, Lars-Åke, aldrig hela namnet Lars-Åke Lagrell.

Det kändes rätt, Lars-Åke kom från en tid där förnamn och ett handslag var det som gällde och alla var hyvens grabbar.

Om Lennart Johansson var den störste fotbollspamp vi haft så var Lars-Åke den näst störste eftersom han aldrig, likt Lennart, kom ut som ledare i den internationella fotbollsvärlden.

Och den där sommarkvällen i Paris 1998, när Lennart Johansson lurades på ordförandeskapet i Fifa, var Lars-Åke lika ledsen, besviken och bitter. Med Lennart i Fifa såg Lars-Åke med all säkerhet en framtid i Uefa.

Men i Sverige, i svensk fotboll, var ingen större än Lars-Åke.

Och när jag säger pamp så var Lars-Åke, precis som Lennart, en pamp av den gamla skolan, en man som kom från arbetarleden, skaffade sig en solid socialdemokratisk grund och kom till makten via en folkrörelse där fotbollen var en viktig del.

Lars-Åke fick makt.

Han visste hur man utnyttjade den.

Och han var inte rädd för att visa att också nävar från folkrörelsen hade hårda nypor.

Det största tillmälet han fick av oss i medierna var att han alltid var tillgänglig.

När som helst.

Dygnet runt.

Om vad som helst.

I dag, när ingen är tillgänglig mer än nån minut på ett podium mellan träning och dusch, var Lars-Åke alltid tillgänglig och han väjde aldrig för ämnesval.

Om han inte svarade visste den som läste in ett meddelande att Lars-Åke skulle ringa tillbaka.

Vi ska förstås inte glömma att det var andra medier och ett annat medieklimat på den tiden.

Själv gillade jag att tjafsa med honom.

Han tyckte om att debattera och det var roligt och stimulerande att under olika landslagsträningar få igång honom och provocera honom till nåt som kanske, men kanske inte ledde till ett uppslag, en text eller krönika.

Vi bråkade privat och i spalterna.

Eller ”bråkade”.

Lars-Åke visste mycket väl vilka roller vi båda spelade och efter att ha kritiserat tv-avtalen och de utspridda omgångarna fick jag be om ursäkt, mer än en gång, när det visade sig att de beslut som jag tyckte var fullkomligt idiotiska kom att bli bra för svensk fotboll.

”Lars-Åke hade rätt, jag hade fel”, som det stod i en rubrik.

Han tog aldrig åt sig äran, men faktum är att det var med Lars-Åke som ordförande i förbundet som svensk fotboll nådde sina första och största framgångar.

EM i Sverige 1992.

VM i USA 1994.

Handplockningen av Tommy Svensson som förbundskapten.

Allsvenskans publiksiffror, som gick från några hundra på en gammal träläktare till nya, moderna, stora och fullsatta arenor.

Under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck ströps tillgängligheten för medierna och jag ringde upp Lars-Åke och sa att detta var allvarligt och att detta måste vi diskutera.

Snabbt fixade han en lunch på den där konstiga krogen som låg i hörnet på hotell Sheraton i Stockholm och jag försökte förklara hur svårt det hade blivit för Expressens dåvarande reportrar att göra sitt jobb vilket i förlängningen betydde att informationen till läsarna, det vill säga supportrarna, blev sämre.

Lars-Åke lyssnade.

Han höll med.

Jag tror inte det blev nån större ändring, det minns jag inte, men det säger en del om hur han fungerade, hur han agerade.

Och det var enda gången jag var på den krogen.

Om han här framstår som en hundraprocentigt mysig farbror så stämmer det inte, en sån är och blir man inte om man skaffar sig den makt som Lars-Åke hade.

Han kunde bli fullkomligt rasande och jag hörde honom en gång stå i en korridor på Söderstadion och skrika i telefon. Det var nån kris, nån affär och nån som hade svikit och då brast det för Lars-Åke som använde ord vi inte skriver just här.

Olof Lundh skildrar i sin bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” ett samtal som slutade med att Lars-Åke vrålade att Lundh aldrig mer fick ringa till honom.

Lars-Åke höll på Öster.

Han var till och med landshövding i Kronobergs län i fyra år.

Hans småländska var av det slaget att många kunde härma honom. Han hade ett speciellt sätt att uttala hustruns namn, Yvonne, som han ofta nämnde.

– Det var som när jag och Yvonne tog en öl.

Genom det vardagliga gjorde han det offentliga, förbundsjobbet, mindre pampigt.

Det blev tyst efter Lars-Åke.

Det blir ofta det när starka män – ofta är de just män – avgår och i självgodhet, naivitet eller glömska inte hade utsett eller ens hade försökt lära upp en efterträdare.

Dagens ordförande i svenska fotbollförbundet heter Karl-Erik Nilsson.

Jaha, liksom.

Lars-Åke, däremot.