Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mathias Lühr

Mathias Lühr: Mikael Stahre är en underhållare

Foto: MATHIAS BERGELD
Foto: MATHIAS BERGELD
Foto: PER WAHLBERG / TT
Foto: Mathias Bergeld / BILDBYRÅN

Jag messade Mikael Stahre.

"Kommer tippa guld för Häcken 2017".

Svaret kom blixtsnabbt:

"Och jag kommer lägga en röst för att du ska få Nobelpriset i medicin."

Det är svårt att inte vara glad när världens sämst bevarade hemlighet nu bekräftades den här måndagen.

Mikael Stahre är en profil.

En stor tillgång för allsvenskan.

Rapp i käften (och fingrarna uppenbarligen), rolig och uttrycksfull.

En kraft av energi och fotbollsnörderi, full av ironiserande floskler och egenuppfunna "fotbollstermer".

Mikael Stahre är en kort sagt en underhållare.

Då glömmer man lätt att han också är en mycket kompetent tränare.

En vinnare.

Till och med när han får sparken så har han varit det - en vinnare. Minns cupguldet med IFK Göteborg och andraplatsen i allsvenskan 2014.

Ja, Stahre hade tunga resurser i Blåvitt och ett SM-guld med Real Göteborg var ju målsättningen, men med perspektiv så kan man konstatera att resultaten inte direkt vässats efter att sportchefen Mats Gren valde att köra med Jörgen Lennartsson i stället.

Och i Kina - i klubben Dalian Yifang - där var Stahre under sin andra säsong på väg att föra upp klubben i högstadivisionen när ägaren plötsligt tyckte att man i stället skulle ta in en ledardelegation från Atlético Madrid.

Det gick så där.

Dalian Yifang har halkat genom tabellen och är nu mil (nåja) från ett avancemang.

Då nämner någon att Stahre även fick sparken i grekiska Panionios. Vilken tränare får inte sparken i Grekland, undrar jag då.

Nu är det alltså Häcken som gäller, och jag gillar utgångsläget.

Jag gillar Gerhardsson

Jag är en beundrare av Peter Gerhardsson och det jobb den sympatiske tränaren har gjort på Hisingen sedan han tog över 2009.

Häcken har gått egna vägar, utvecklat spel och på så sätt utvecklat allsvenskan.

Men säsongen 2016 var ju en besvikelse.

Allsvenskans största i mina ögon.

Häcken kom bara tia med en ekonomi, sportsliga förutsättningar och en trupp som borde ha fajtats om medaljer.

Tränarskiftet som nu sker påminner mig därför om säsongerna 2008-2009.

Då hade dåtidens perfektionist Rikard Norling kört fast med sitt AIK, disciplinen och snacket bet inte längre lika bra på spelarna och dessutom hamnade tränaren i en maktkamp med sportchefen Ola Andersson.

Norling fick sparken omedelbart efter femteplatsen 2008.

In kom den oprövade egna produkten Mikael Stahre, en ny röst - och han fattade stafettpinnen och sprang hem SM-guldet redan säsongen därpå.

Situationen i dag liknar på många sätt inte alls den i AIK som Stahre axlade då. Det finns ju inte samma krav i Häcken, trycket på Bravida arena är som en viskning jämfört med hur det var på Råsunda och arroganta Stockholm är utbytt mot goa Göteborg.

Men likheterna finns där också.

Det finns liksom i AIK 2009 kapacitet i Häcken i dag för att göra en push mot toppen redan nästa säsong: det finns pengar, faciliteter och en spelartrupp som känns hur intressant som helst.

Peter Gerhardsson kom inte längre, 2016 var ett talande exempel på en tränare som inte längre kunde kräma ur truppen det nödvändiga för att nå medaljstriden.

Inga konstigheter egentligen, åtta år i en klubb är en mycket lång tid för en fotbollstränare.

Men nu kommer alltså den nya rösten: Mikael Stahres.

Den är rolig, underhållande och vass.

Men också bevisligen kompetent och resultatinriktad.

Jag vet inte om jag kommer stå fast vid mitt sms och tippa Häcken som SM-guldvinnare 2017, där finns ju ändå ett Malmö FF som måste vara favorit i alla lägen.

Men att chansen är större att Stahre leder Häcken till guld nästa år, den är garanterat större än att jag är med och jagar Nobelpriset i medicin - det vågar jag nog ändå slå fast.